En del av det ansvar man har som lärare är att välja ut de texter man arbetar med, om, kring, utifrån, mot etc i klassrummet, stora som små texter. Det är en komplex uppgift med många aspekter som måste tas i beaktande.
Innehållet är viktigt. Dels ska det tillföra något, det ska locka elevernas intresse, det ska i de flesta fall passa in i ett sammanhang, kanske rent av stämma överens med andra ämnen. Är det ett okänt eller välbekant innehåll? Är det en ny vinkel på ett välbekant innehåll?
Nivån på språket är viktigt, ordförråd, formuleringar, uttryck, hur konkret eller abstrakt språk som används. Meningarnas längd, användandet av bisatser, styckeindelning behöver vägas in.
Textens upplägg är viktigt. Är det en kompakt eller en luftig text? Radavstånd, teckensnitt, textstorlek och färg på både texten och papperet spelar roll.
Etc.
Det är också läraren som har ansvaret för hur man arbetar med texten. Hur förbereder man sig, vilka områden kommer att bereda svårigheter och behöver fokuseras extra på? Hur närmar man sig texten? Dyker man rakt i som entusiastiska ankor och letar godsaker under ytan, närmar man sig den försiktigt från sidan som en skrämd häst, delar man upp den i bitar och tar del för del som en trevlig tårta? Läser man högt alla tillsammans, i små grupper eller tyst var och en för sig? Stryker man under och gör små kommentarer i marginalen? Samtalar man om den innan, under och/eller efter läsandet? Skriver man om texten? Utifrån texten?
Eleven måste kunna lita på att läraren tar sitt ansvar för texten, så att eleven kan lägga sin energi och sitt fokus på att arbeta med texten, trygg i förvissningen om att läraren har valt omsorgsfullt.
Ibland misslyckas det. Texten kan vara för lätt, för svår, för tråkig, för fånig, för rolig eller hamna helt utanför det sammanhang man tänkt att den skulle hamna i. Förberedelserna kan vara för grundliga, så att eleverna tröttnat redan innan de börjat arbeta med själva texten, eller för ytliga så att texten blev ogenomtränglig. Ibland beror det på missförstånd, och ibland på att läraren av någon anledning inte hann med att förbereda sig riktigt.
Eftersom valet av text är lärarens ansvar, och valet av hur man arbetar med den också är lärarens ansvar, vilar detta misslyckande på läraren.
Det är inte hela världen, man misslyckas ibland, det är tillåtet. I bästa fall lär man sig något på kuppen, och nästa gång lyckas det.
Därför, för att detta är lärarens ansvar och inte elevens, skrämmer det mig att höra lärare tala om ”de texter vi tvingar eleverna att misslyckas med”. Även om det rör sig om en tillspetsad formulering född i stridens hetta, avsedd att framhålla en eller annan poäng, så skrämmer det mig ändå att misslyckandet läggs på elevens axlar. Det hör inte hemma där.
You're no different to me 
Som vanligt välformulerat! Vilket för övrigt dessutom kan vara en nog så viktig del i valet av text tänker jag – vilken formuleringsförebild ger den eleverna? Något bekant eller något som vidgar vyerna. Pratar yc ofta med mina elever om min favorit Hemingway och hans sätt att arbeta med sin text timme ut och timme in – men så blev det ju också lysande…
Jag instämmer i att det låter cyniskt att tvinga elever att misslyckas, men man får hoppas att det är ryckt ur sin kontext (har själv inte hört det) eller egentligen står mer för något:
”Det är OK att göra fel – men det är inte OK att inte lära sig något av det”, vilket är något jag ofta försöker trycka på.
Det är barmhärtigt lyft ur sin kontext, och visst hade det varit fint om det stått för ungefär den tolkningen du gör. Ty det är mycket viktigt att man får lov att misslyckas, både som elev och som lärare, hur ska man kunna lära sig något alls annars? Man får misslyckas, utan att därför vara misslyckad. Det är en viktig lärdom.
Hemingway är formidabel. Mästaren i så många aspekter.
Jag hör till dem som ofta misslyckas med texter. Tröttnar och lägger ifrån mig böcker som någon godhjärtad person har rekommenderat. Tidigare bet jag ihop ioch tuggade mig igenom – nu är jag lättsinnet personifierat.
Men jag ser dip poäng – nöjesläsning är något annat än skolans ordnade helvete. (Du vet inte vilka böcker som kommer på tentan och skräcken för att misslyckas gör förnedringen dubbel)
Samtidigt blir jag provocerad av studenter som ger upp när de stöter på ett okänt ord…
Läsning är en konstform som, precis som fiolspelande eller träsnidande, kräver många långa timmars övning att förfina, och sedan lika många långa timmars övning för att hålla i trim.
Att hantera det hinder ett okänt ord som gör sammanhanget obegripligt kräver rutin och visst kunnande om vilka alternativa vägar som står till buds. Detta är en av de aspekter skolan skall lära ut till eleverna, och sedan repetera om och om igen tills det går helt av sig själv och de tar hindret i farten, nästan utan att tänka på det.
Gör inte skolan det har skolan inte skött sitt uppdrag.
Jag skriver mycket medvetet ”skolan” istället för t ex språkläraren, svenskläraren eller läraren, ty detta med läsande är all undervisande personals ansvar – lärare såväl som skolbibliotekarier, lärarassistenter och lärarstudenter.