Ocharmigt

En del gny når mig kring det faktum att kulturjournalisten Johanna Koljonen har anställt en person som städar Koljonens hem:

 En kulturradikal feminist – det är i alla fall så jag lärt känna henne – ska inte aktivt legitimera att samhället skiktar sig i herrskap och tjänstefolk

upprör sig t ex Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Hon antyder att upprördheten har något att göra med skattesubventioneringen och kommenterar småsurt

 När Koljonen skriver att hon har råd med städerska påstår hon att även alla vi andra har råd att låta Koljonen ha städerska – inklusive hon som städar hemma hos Koljonen. Koljonens rena boytor betalas via skattsedeln. En av dem som betalar är städerskan

Lindeborg själv är en annan sorts människa och skulle aldrig utnyttja systemet på det viset, får vi veta:

I likhet med Koljonen läser jag hellre en bok än städar, går hellre på bio än tvättar. Men jag skulle aldrig låta min lust bli last för andra

Lindeborg moraliserar så grundligt över att Koljonen anställt en professionell städare i sitt hem att jag får svårt att tro på att kommentarerna om skattesystemet är mer än politisk korrekt koketterande. Jag ges snare en känsla av att det handlar om rönnbär? Särskilt Lindeborgs slutkläm lämnar en bitter eftersmak. Hon citerar ”Jag har böjt mig” ur Koljonens DN-artikel och kommenterar snärtigt:

Well. Inte i jämförelse med kvinnan som hukar över Johanna Koljonens toalett.

Om hon nu vore ärligt upprörd över de skattetekniska aspekterna av anställningen undrar jag var detta illa dolda förakt mot städarens arbete kommer in i bilden. Dennes kön tycks viktigt i sammanhanget, och spekulerandet kring dennes privatliv framhålls också som i någon mån relevant.

Varken det ena eller det andra är relevant, om det verkligen handlar om en diskussion kring anställningsformen och skattesubventioneringen.

Om vi däremot talar om moral borde Lindeborg läsa sin egen lilla artikel noggrannt. Den överlägsna respektlöshet för städarens arbete som lyser fram i formuleringar som ‘hukar över […] toalett’ och brösttoner om ‘solidaritet’ och ‘jämställdhet’ placerar effektivt denne städare längst ner på samhällsstegen och antyder att om denne råkar gå omkring och känna någon form av stolthet över sitt yrke så ska h*n omedelbart sluta med det. Statusen hos den som städar hemma hos någon är, antyder Lindeborg, långt lägre än hos den som svabbar golven på McDonalds, städar offentliga toaletter, telefonförsäljer för provision och ibland jobbar flera dagar i rad utan att ens få betalt eller städar obduktionssalar på sjukhus.

Koljonen gläds åt att ha råd att betala någon att göra det hon själv inte har tid för. Ingenstans i sin artikel talar hon annat än respektfyllt om såväl person som arbete. Lindebergs nedlåtande moraliserande talar ett helt annat språk. Ocharmigt, Lindeborg.

8 tankar om “Ocharmigt

  1. Håller verkligen med, Morrica. Jag har städat en jäkla massa toaletter i mitt liv – både egna och andras – och aldrig kommit på tanken att vara annat än stolt över det. Det är så trist när folk är fördömande mot andra och toleranta mot sig själva. Det borde ju vara precis tvärtom.

  2. Så klokt skrivet-varför är städa toaletter och obduktionssalar sämre än att handla med aktier. Mitt lilla strå till denna stack är att jag alltid hälsar på städpersonal och dylikt i miljöer där jag befinner mig. De är ju lika mycket människor som du och jag.

    • Och framförallt – varför tar man sig rätten att se ner på den som tjänar sitt levebröd på att städa? Att hälsa, på precis samma sätt som man hälsar på t ex receptionisten eller hovmästaren, är ett mycket trevligt sätt att visa respekt.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s