Barnsliga förskollärare

Samtidigt som vi i DN läser om behovet av systematisk uppföljning och transparens i skolsystemet kan vi också ta del av resultaten från Malmö Högskola av Susanne Thulins avhandling ”Lärares tal och barns nyfikenhet: Kommunikation om naturvetenskapligt innehåll i förskolan”.

Hon har undersökt hur kravet på i det här fallet naturvetenskapliga kunskaper i förskolans styrdokument tolkas i förskolans praktik. Det vill säga hur kommuniceras och undervisas i naturvetenskap i två studerade barngrupper

och resultaten av hennes undersökning är nedslående:

barn ställer konkreta  frågor kring naturvetenskapliga fenomen som de sällan får svar på, säger Susanne Thulin. Detta trots att barnen är genuint nyfikna och vill veta mer om hur det ligger till.
I stället replikerar ofta förskollärarna med egna frågor.
Susanne Thulin undersökte även språkbruket och upptäckte att lärarna ofta besjälade de undersökta djuren. Gråsuggorna i stubben  fick mänskliga drag och liknades vid barnen i förskolan. Det var ofta lärarna som lanserade detta besjälade språk, vilket gjorde barnen förvirrade.
I stället för att barnen fick lära sig mer om naturvetenskapliga fenomen och om livet i stubben så lämnades de därhän […]  det övergripande bildningsidealet i förskolan om lek, omsorg och fostran tar över.  Naturvetenskap, i min undersökning,  blir snarare ett redskap för något som är viktigare och på det här sättet förändras inte heller lärares syn på sitt uppdrag.

Under våren har det varit ett liv och ett kiv i skoldebatten kring just med vilken rätt förskollärare kallar sig lärare, och huruvida förskolan är en del av skolan eller något annat. Den som dristade sig till att framhålla att det nog är så att det för många föräldrar är omsorgen mer än den pedagogiska verksamheten som spelar roll i en förskola fick rejält på nöten, och någons (jag minns uppriktigt talat inte vems) formulering om ”riktiga lärare” fick enorma proportioner i debatten.

Thulins avhandling indikerar att det nog ändå ligger en del i argument om att förskolan i dagsläget snarare hör hemma i området barnomsorg än i området skola. Gråsuggesagor har sin plats, och fyller en nog så viktig funktion, men när de går ut över barnens möjligheter att få del av sin lagstadgade rätt till kunskap, då går de över till att bli ett bekymmer.

Jag har full respekt för det gigantiska ansvar förskollärare och barnskötare bär, varje arbetsdag utan undantag. Men det Thulin påvisar i sin avhandling behöver tas på allvar.

———————

Uppdaterar: SvD skriver om skolinspektionens granskning av förskolor.

24 tankar om “Barnsliga förskollärare

  1. Jag tolkar avhandlingen som ett bevis på att det arbete man nu satsar på, att kompetensutveckla pedagogerna inom förskolan när det gäller naturvetenskap (och matematik), så som det beskrivs här t ex: http://www.fysik.org/forskolan/naturvetenskap_i_frskolan.htm, är helt rätt steg att ta.

    Det krävs inte mycket kompetensutveckling för att barnskötare och förskollärare ska inse att deras språkbruk betyder oerhört mycket, och för att de ska bli medvetna om det som avhandlingen tar upp, men det krävs att någon sätter fingret på var det brister. Och det gör denna avhandling.

    • Kan förskollärarna nästan tillräckligt mycket om naturvetenskapliga fenomen så att det ”inte krävs mycket kompetensutveckling”?

      Jag hävdar motsatsen, det finns många förskollärare som behöver göra en betydande kunskapsresa och nå ett mycket större ämnesdjup för att kunna förklara naturvetenskapliga saker på ett bra sätt. Att de värjer sig mot frågorna är en djupt allvarlig varningssignal, den kompetensen har nog de flesta, de vet att barns frågor ska tas med allvar mitt i all lek, skratt och bus.

      • Så tråkigt att du missförstod, Jan, låt mig försöka förklara för dig:

        Anna Kaya talar först om hur avhandlingen tydligt visar att satsningen på kompetensutveckling inom naturvetenskap är rätt väg att gå.

        I nästa stycke talar hon om att förskollärarna behöver förstå att det är viktigt att de använder ett riktigt ämnesspråk när de pratar med barnen om naturvetenskap. Att de t ex pratar om gråsuggor som gråsuggor, inte som sagodjur, även med små barn. För att förskollärarna skall förstå att detta är viktigt behöver de sannolikt bara lite kompetensutveckling, eftersom de förmodligen redan hört det men behöver påminnas om saken.

        Förstår du skillnaden, Jan?

        • Ja, det var den skillnaden jag förstod men jag höll inte med om analysen av förskollärarnas kunnande. Jag tror att anledningen till att de fortsätter att prata om sagodjur är att de känner sig osäkra på naturvetenskapen och tror inte att de kan berätta tillräckligt spännande saker. De faller tillbaka i det de är trygga med fastän de egentligen vet att det är fel. Det har tillräcklig kompetens om små barn men oerhört otillräcklig om NO:

        • Jag förstår precis hur du menar, Jan, och jag tror det ligger mycket i det du säger också. Men, jag tror inte det absolut viktigaste är att förskollärarna är insatta i naturvetenskapen på samma sätt som lärare som undervisar äldre barn och ungdomar. Jag tror det är ännu viktigare att förskollärarna är medvetna om vad det är i det naturvetenskapliga språket som skapar svårigheter för barnen när de möter detta språk i skolan, vet förskollärarna det kan de genom sitt dagliga arbete skapa förförståelse inför skolans arbete.

          Om du läser detta inlägg, som egentligen handlar om genrepedagogik, så kanske du förstår lite hur jag menar: http://nyisvenskaskolan.blogspot.com/2011/02/genrepedagogik-det-fungerar.html

        • Djupare ämneskompetens i NO hos förskollärare är en viktig förbättringsmöjlighet för de naturvetenskapliga ämnenas ställning behöver stärkas. Det vore verkligen positivt om det gjordes många roliga satsningar riktade mot förskollärare inom detta område.

          Sen behöver saker prioriteras och jag tror inte att jag är rätt att göra prioriteringar för förskolan men ska jag gissa så känns dina tankar kring språket som något med högre prioritet.

          För tillfället är jag oerhört oroad över vart högstadiet är på väg när det gäller att ge elever ämnesdjup. Det är nog det område som jag helst skulle vilja att våra styrande prioriterade upp ordentligt. Det område som varit mest eftersatt.

        • Jan, vi har ju diskuterat det här med språkets betydelse tidigare och jag tror faktiskt att det hänger ihop. Eleverna får inte tillgång till ett akademiskt språk inom naturvetenskapen förrän högt upp i skolåren och då tar man för givet att eleverna har en förförståelse som de inte har vilket leder till ytkunskaper utan förståelse.

          Om du funderar över vad ”ämnesdjup” egentligen står för så är det ju just det, att eleverna inte har en grund att bygga vidare på. Vi lärare har berövat eleverna tillgång till det naturvetenskapliga språket för att vi tror (har trott) att vi gör dem en tjänst genom att ”förenkla” och ”personifiera” det som vi trott är ”svårt” att förstå.

          Som tur var vet vi bättre nu och genom att arbeta ex genrepedagogiskt ger vi eleverna redskap att möta och förstå det som är svårt i språket och i ex naturvetenskapliga texter genom att låta eleverna upptäcka och laborera med olika textgenrer som vi annars ofta ”glömmer bort” i de yngre åldrarna. På så sätt skapas förståelse för både ord, begrepp och textstrukturer vilket kommer att ge ökat ämnesdjup på sikt. Tror jag.

        • Intressant och viktig beskrivning av kopplingen mellan språk och ämnesdjup och jag känner igen problematiken men från högskolenivån där en för utslätad snäll vokabulär i grundkurser kan göra det svårt att förstå andra delar av naturvetenskapen för den som vill tränga djupare.

          Jag lyfter dock fram att ämnesdjup inte enbart handlar om språk utan vissa koncept inom naturvetenskapen får man ingen gedigen förståelse för utan matematik och andra visualiseringar.

  2. Jag vill gärna påminna om bar styvdotter ingen från 1973 och de råd och anvisningar som Socialstyrelsen gav ut. Dessa innehöll skarpar formuleringar om ett naturvetenskapligt arbetssätt och betonade vikten av att pedagogerna arbetade utifrån konstruktivistiska ansatser i Piagets anda. På samma sätt utrustades 1000-tals snickarrum med verktyg eftersom barnen hade rött att uttrycka sig tredimensionellt.

    Min tes är att institutionens tradition och lärarnas kön betyder mer än styrdokumenten. Idyllisseringen av barndomen är starkt förankrad – jag är inte säker på att det går att koppla till diskussionen om omsorg/undervisning!

    • Mats, din telefon leker med orden igen, tror jag. Vad menar du med ”bar styvdottern ingen”? Och var har det blivit av denna burna styvdotters formuleringar om ett naturvetenskaplig arbetssätt? Har det försvunnit i hösttavlor och inplastade löv?

  3. Frågan om vad som hände med det naturvetenskapliga förhållningssättet är högintressant.

    Svaret är ganska obehagligt och inte alls hedrande: de försvann på samma flyttlass som de välutrustade snickarrummen.

    Förskolans tradition var tyngre än styrdokumenten. Pedagogernas kön spelar in ( min tes)

    Samma mönster går att studera i skolan där reform efter reform visslat förbi.

    – vi gör som vi brukar’

    • Det är ju helt i linje med vad Thulin funnit, om hur förskollärarna inte ändrar synen på sitt uppdrag utan tultar vidare i ullstrumporna. Kanske är det inte så konstigt att naturvetenskapliga ämnen, som egentligen är oerhört spännande, ses om tråkiga och onödiga av många när de kommer upp i skolan?

    • Naturvetenskap ( och matematik) kan också med lite våld hänföras till den manliga intressesfären. Då handlar det mindre om skola/förskola.

      • Det ska rätt mycket våld till för den sakens skull, och att döma av Thulins undersökning är det just den sortens våld som utövas kring stubbarna. Barnens frågor lämnas obesvarade, de hänvisas till sina egna föreställningar och sagor och berövas den klangbotten för framtida naturvetenskapliga studier som vuxnas förklaringar utgör. Det är rätt brutalt.

  4. Det var en bra beskrivning (nu blev jag iofs utkastad från Mulle för att jag kunde för mycket) men bara att som du säger ”prata om gråsuggor som gråsuggor och inte som sagodjur” är en väldigt bra början. Att göra skillnad på djur och människor och visa att det inte är något otäckt. T.ex. berätta att ”gråsuggor äter löven som trillade ner från träden förra året så att de nya växterna kan växa” är en början på en bra naturvetenskaplig diskussion

    • Utkastad från Mulle? Coolt, det har jag inte hört om någon annan som lyckats med *bugar i beundran*

      Ja, svårare än så är det inte. Då har man placerat in gråsuggorna i ett sammanhang, förklarat att de må tyckas läskiga med alla sina ben men de fyller en väldigt viktig funktion, och vips är de varken konstiga eller myllriga längre, utan spännande.

  5. Vi hörde till de ambitiösa föräldrarna som försökte tvinga våra barn till nyttiga och lärorika naturupplevelse i Mulle. Motvillig fyraårig son svor sällan men oftast med stor precision:
    – Jag vill inte lära mig något om den där djävla naturen!

  6. Intressant inlägg och diskussion!

    Jag väljer att kommentera den koppling du gör mellan Thulins avhandling och vårens förskoledebatt:

    …att det nog ändå ligger en del i argument om att förskolan i dagsläget snarare hör hemma i området barnomsorg än i området skola.

    Debatten handlade inte bara om hur förskolan idag kan definieras. Hade den det, skulle vi ganska snart ha enats om att verkligheten (barnomsorg) ligger mer skild från idealet (förskola) än många av oss vill veta av. Det här är en stort problem.

    Debatten – eller debaclet – handlade mer om vilket håll vi skall gå åt. Någon – jag minns vem, men undviker hans namn eftersom det påverkar diskussionsklimatet – hävdade att förskolan inte skulle vara skola, utan barnomsorg, och att det därför inte heller är rimligt att betrakta förskollärare som lärare. Andra, däribland jag, menade dock att skollag, läroplan och politisk strävan alla pekar åt att förskola skall ha tyngdpunkten på lärande och att det därför är rimligt och önskvärt att röra sig i riktning mot skola – med undervisning och lärare i förskolepraktiken.

    Därför är det viktigt att vi i förskolan – t.ex. i fallet NO – hittar en balans mellan ”det övergripande bildningsidealet” (häret och nuet) och nyttoaspekten av att arbeta med NO (att underlätta barnets framtid som elev).

    • Du har helt rätt, Janne, i att ansvaret för huruvida förskolan faktiskt är skola eller omsorg ligger på er i förskolan. Oavsett styrdokument, lagtexter och politisk strävan så är det ni förskollärare som faktiskt realiserar uppdraget, och det är upp till er att lyfta t ex projekt stubbe från saga till verklighet.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s