Lärares ansvar

I Sverige har vi nämligen något världsunikt – en skola där staten inte kontrollerar resultaten. Man genomför reformer utan att bemöda sig om att ta reda på om de fick den avsedda effekten. Det är först när resultaten i internationella undersökningar sjunker som man yrvaket tittar sig omkring och undrar vad det beror på.

Bristen på uppföljning är också en av huvudorsakerna till lärarnas låga frihet, status och kompetens. Så länge det inte går att följa upp hur vi gör vårt jobb återstår bara att se till att man vet var och när vi gör det vi gör.

Helena von Schantz beskriver i en debattartikel i DN en del av problemet med de sjunkande kunskapsnivåerna i svensk skolan: Bristen på långsiktig, systematisk utvärdering, rimligt objektiva kontrollmetoder, resultatredovisning och resultatuppföljning har lett till att ingen egentligen har koll på hela den spretiga, diversifierade konglomerat som är svensk skola. ”Det bästa underlaget” skriver von Schantz, ”är de internationella undersökningarna, men inte heller det kan vi luta oss mot för ”de svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna har varit vacklande” Enkelt uttryckt: ingen vet egentligen något.

Trots detta faktum, att ingen egentligen vet just vad som pågår ute i kommunerna, ingen vet hur många Tolvåkersskolor, hur många Bjästaskolor det finns opponerar sig många mot tankar på dokumentation och systematisk uppföljning. Ingen vet heller hur många Nossebro eller Lomma det finns, och debatten bygger på en förvirrande blandning av känsloladdat tyckande och generaliseringar av lokala fenomen som man försöker göra gällande är nationellt giltiga.

Von Schantz förslag är att vi helt enkelt går tillbaka till den punkt där vi faktiskt vet, inte bara tror oss veta, var vi befann oss och hur vi låg till, och börjar om därifrån:

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

DNs ledarsida utvecklar:

 Det egentliga problemet var att lärarnas uppgift att följa upp och bedöma elevernas resultat blev negativt laddad. Betyg behandlades som ett nödvändigt ont som tilläts finnas kvar bara för att de behövdes som urvalsinstrument vid antagning till högre studier.

Om eleverna ges annan tydlig återkoppling på vad de gjort under skolåret kan de klara sig bra utan betyg. Men i praktiken blir det ofta inte så. Forskare som analyserat utvecklingssamtalen har funnit att dessa främst fokuseras på sociala relationer och att informationen om studieresultaten är mycket allmänt hållen. Det gör att elever och föräldrar inte får någon klar bild av elevens framsteg och svårigheter.

och understryker att problemet kräver mer än bara ommålning av kulisserna:

både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.

Man kan tänka att detta är underförstått, så självklart att det inte behöver sägas, men debatten såväl som den stabilt sjunkande faktiska kunskapsnivån hos många elever vittnar om motsatsen. Det behöver sägas rent ut:

En modern variant av forna tiders studentexamen blir fullständigt poänglös utan kontinuerlig, konsekvent och professionell uppföljning av varje enskild elevs kunskapsutveckling, från första dag i det obligatoriska skolväsendet fram till denna examen. I sin kommentar till debattartikeln understryker Johan Kant just detta:

 Resultatuppföljning måste börja från dag ett i skolan. Lärare, skolledning, skolförvaltning och skolmyndigheter måste ligga nära hela tiden. Hela tiden titta på elevernas resultat och hela tiden fråga sig vad de kan göra bättre för att alla elevers kunskapsrätt ska uppfyllas. För glöm inte bort – i Sverige har alla elever en kunskapsrätt. Det är deras demokratiska rättighet att lära sig kunskaper så att de kan klara senare delar av grundskolan och gymnasiet.

Än en gång hamnar vi där vi hamnat så många gånger tidigare: Den enskilde lärarens betydelse för elevens kunskapsutveckling kan inte överskattas. Den slår igenom allt, socioekonomiska aspekter, sociokulturella aspekter, medicinska aspekter, klimatologiska aspekter – från vilket håll och genom vilket filter man än betraktar saken lyser den enskilde lärarens ansvar för att arbeta på ett sådant sätt att eleverna ges sin lagstadgade rätt att erövra och utveckla kunskap.

Därför speglar resultaten i en studentexamen inte bara elevernas arbete, utan också lärarnas.

Jag undrar om det kan vara där roten till de flesta invändningar från lärarhåll faktiskt ligger?

 

——-

uppdaterar: även TystaTankar och Metabolism skriver om artikeln.

Advertisements

23 thoughts on “Lärares ansvar

  1. Det kan säkert stämma att många lärare känner ”obehag” inför ett svart-på-vitt-resultat över hur deras arbete burit frukt men jag tror inte att det är just den saken som gör att lärare har invändningar mot en modern studentexamen.

    Jag tror mer på DNs analys, att ”studentexamen”, liksom ”katederundervisning” är begrepp som hör hemma i en svunnen tid och som signalerar att skolan var bättre förr och att vi önskar en tillbakagång dit. Och att det är den synen många lärare vänder sig emot. Inte själva frågan om ökad kontroll.

    Jag tycker det var intressant att läsa vad Mats – Tysta tankar, hade att skriva om IB-gymnasiet och hur de gör med sina examensprov. Jag tror det är viktigt att vi får ta del av fler exempel på hur en modern examen kan se ut, annars kommer gamla bilder etsa sig fast och det underlättar inte förståelsen i skoldebatten.

    Jag tycker även att det är mycket viktigt det Johan Kant skriver om resultatuppföljnig från dag ett i skolan. Jag tror vi måste hitta bra system för detta, för min känsla är att lärare överlag inte är speciellt tränade i formativ bedömning och tätt ihop med detta hör frågan om avsaknaden av ett professionellt yrkesspråk för lärare. Jag har försökt få ner mina tankar när det gäller dessa frågor i skrift i olika skollyftet-inlägg, jag vet inte om du läst dem, men jag tror att lärare ofta talar förbi varandra.

    Det är ett mycket viktigt debattinlägg som Helena von Schantz har skrivit och jag hoppas att mycket gott kan komma ur den efterföljande debatten.

    • Jag har så svårt att föreställa mig att skickliga lärare faktiskt är så fantasilösa att de tror att det handlar om ett försök att resa tillbaka i tiden. Kalla det något annat då, .

      Men vi måste hålla i minnet att ritualer och ceremonier är mycket betydelsefulla, och jag kan lätt föreställa mig att många elever känner sig berövade något värdefullt om vi plötsligt stryker studenten som koncept för att tanken på att fylla ordet med något mer än bara tradition och symbolik skrämmer oss.

      • Inte ska vi beröva eleverna studenten och inte heller ska vi känna rädsla för att fylla begreppet studentexamen med något värdefullt och viktigt, jag tror bara att vi måste prata mer om vad en modern studentexamen är och hur den skulle kunna se ut, fungera och bestå av. Så vi har samma referensramar när vi diskuterar.

        • Naturligtvis måste vi prata mer, vitsen med debattartiklar är ju att få igång en debatt om något, inte att slå fast att så här är det.

  2. Morrica!
    Det du anger är en korrekt och välkänd förklaring till motstånd mot utvärdering; att man själv ska hamna i klistert.

    Formativ bedömning (divergent) bör förekomma jämsides med
    konvergent, sedvanlig utvärdering. Jag tror att formativ bedömning är för subtil för att kunna användas praktiskt helt isolerat. Dessutom är vinsten föga säker.

  3. Jag är en stor förespråkare av studentexamen för att den precis som du beskriver kan vara ett sätt att lyfta fram alla de bedömningar och återkopplingar lärare ska ge sina elever på vägen dit. Då jag också är en stor förespråkare av all dokumentation med tydlig nytta för det viktigaste uppdraget så tror jag att en studentexamen kommer att driva på en utveckling med dokumentation av just det viktigaste. Jag hoppas att de flesta lärare kommer att resonera på lliknande sätt så att vi får en starka läraropinion för en kraftfull utvärdering av vårt viktigaste uppdrag. Det skulle ha stora positiva effekter både för oss lärare och för eleverna.

    Det känns dock som att den känslomässiga laddningen i studentexamen kan vara ett större hinder än den framstår i inlägget. Jag hade en kusin som fick sitta och skämmas på sitt rum medan hans bror hade stor fest på bottenvåning och en hel del liknande händelser kan absolut innebära starka negativa känslor till en riktig studentexamen.

    • Jan,

      Jag tycker inte att man sky känslor så mycket som nu sker.
      Elever sägs inte få bli minsta ”stressade” (jag tror man menar nervösa) för det förhindrar lärande och nu säger du att det kan vara besvärligt att misslyckas i studentexamen. Ja, det är det säkert. Ligger inte det här nära curlandet, överbeskyddandet och den snällism man brukar tala om?
      Det tycker jag.

      • Jag anser att när det gäller lärares uppdrag så är det här med att utmana eleverna och deras kunskapstillväxt minst lika viktig som att hjälpa dem. Jag är ingen förespråkare av curling men anser att det är viktigt att ta hänsyn till vilka känslor ens agerande väcker, det är så vi lyckas bäst.

      • Bertil, det är väldigt mycket känslor inblandade i hela skoldebatten, och de som känner mest och högljuddast är medelålders människor utan egen erfarenhet av studentexamen, men med i det närmaste mytologiska berättelser om andras upplevelse av förnedring och stress trädda på ett pärlband.

        Lägger man till detta en tanke om att det nog är så att svenska lärare kan behöva lägga om sitt arbetssätt lite här och där i landet har man skapat en känslococtail som ibland exploderar i ansiktet på en.

        Skadorna av explosionen är inte bestående. Skadorna på elevers kunskapsutveckling i ett bitvis brutalcurlande skolsystem där ingen egentligen har koll på vad som faktiskt pågår ute i buskarna riskerar att bli permanenta.

  4. Fint sammanfattat, Morrica. Mest av allt vill jag ha en likvärdig skola. Det ska inte spela någon roll om ens föräldrar är på hugget eller i vilken kommun man bor. Varje unge ska ha samma ärliga chans i livet. Nästmest vill jag att lärarna ska få tillbaka sin professionella frihet. Huvudmannen ska granska om måluppfyllelsen är god och om eleverna är nöjda – inte grotta runt i detaljerna.

    • Tack. Och jag håller fullständigt med dig. Men för att vi ska komma dithän måste huvudmannen veta vad tusan vi sysslar med. Det ansvaret ligger på oss, vi måste tydliggöra och kommunicera, bland annat via den hatade dokumentationen, vad vi gör.

  5. Jag håller delvis med, men jag tycker ni glömmer en viktig sak. Studentexamen i sig är faktiskt inte det viktigaste. Det viktigaste borde vara fastställa att skolans uppgift är att höja kunskapsnivåerna hos eleverna (både medel och lägsta/högsta nivån), och där är jag långt ifrån säker att alla håller med. Men det är i den ändan man måste börja. För att kunna lyckas med detta MÅSTE vi börja våga prata om vad vi menar med kunskap. Det är faktiskt i denna fråga som skolan står och stampar. Det är där alla sidor måste börja tala ur skägget. Kateder eller inte kateder, moderna pedagogiska metoder eller inte, men färdriktningen måste bestämmas först. Annars blir det bara ett tyckande om vilken pedagogik som fungerar bäst.

    Därefter är det dags att börja mäta kunskaperna. Studentexamen är ett sätt – ja till och med kanske det bästa sättet relativt andra metoder, men det är fortfarande bara en metod av flera möjliga – och det är så det måste säljas in. Vill vi kunna mäta resultaten måste vi ha en bra metod. Men för att den ska bli verklig förutsätter det som sagt någon sorts uttalad målsättning med vad vi vill med skolan. Annars fortsätter Caligula-skräcken härja bland motståndarna.

    • För en förespråkare av ständiga förbättringar så hänger uppföljning och förändringar av målen ihop. Vet vi vad eleverna lär sig kan vi lägga till och dra ifrån kring kunskap som de behöver och så vidare i en oändlig positiv spiral.

    • Just det, Mars, det är ju själva poängen både i von Schantz artikel och i ledaren. Skolans uppdrag är att ge eleverna alla möjligheter att höja kunskapsnivån, och lärarens ansvar är att manifestera detta uppdrag.

      Vem eller vilka, menar du, håller inte med?

  6. Ping: Dags för professionell utvärdering i skolan | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

  7. Ping: Lärare: an-svar och av-leg « Välkommen till verkligheten

  8. Ping: Vi lärare ska ta ansvar men också undvika det | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s