Sätta ord på problemet så att vi kan åtgärda det eller peka finger?

Scott McLeod skriver på sin blog Dangerously Irrelevant om den delikata balansakt det innebär att upptäcka, identifiera och beskriva ett problem utan att väga över mot att peka finger och skuldbelägga någon.

 For example, suppose I say, “Most of the administrators in your district don’t know what to do to create learning environments that prepare kids for a digital, global world.’ Is that ‘naming the problem so we can solve it?’ Yes, absolutely. But depending on how sensitive you and/or those administrators are, it may also/instead feel like ‘shaming and blaming.’

[Låt oss säga att jag säger t ex ”De flesta administratörerna i ditt distrikt vet inte hur man skapar lärmiljöer som förbereder barn för en digital, global värld.” Vore det ‘att sätta ord på problemet så att vi kan lösa det?’ Ja, absolut. Men beroende på hur känsliga du och/eller dessa administratörer är, kan det också/istället kännas som att ‘peka finger och skuldbelägga.’ ]

Finns det något diplomatiskt sätt att sätta ordproblemet med ”rapportenSvenskt Näringsliv skämmer ut sig med i media just nu, utan att det blir lika pinsamt som när äldre släktingar dricker sig fulla på midsommarkalaset medan barnen städar runt om dem? Jag tror inte det, så jag avstår från att försöka.

22 tankar om “Sätta ord på problemet så att vi kan åtgärda det eller peka finger?

    • Tror du det ger så mycket mer än medelålderspräktiga klappar på axlar och flaggande av ytterligare flagranta missuppfattningar om humaniorans funktion i ett samhälle? Jag tror tyvärr den rapporterande organisationens inneboende övertygelse om sin egen förträfflighet och betydelse i tillvaron är av den arten att de upplever sig kunna buffla fram hur som helst utan minsta risk för konsekvenser för egen del.

    • Problem är inte gåvor, Plura, hur gärna man än vill se det så. Problem är utmaningar, kan öppna upp möjligheter, de kan ge nya synvinklar och erfarenheter man har nytta av i långeliga tider.

      Men gåvor, med allt vad det innebär, är de inte.

        • Med den nyktres klarsyn: tyvärr inte. Gåvor handlar om att ge och ta, om överenskommelser och förhandlingar, om social ställning och hierarkier. De är mer komplicerade än vi låtsas om i dagens samhälle, och såväl överlämnandet som mottagandet är minst lika betydelsefullt som själva gåvan. Symbolvärdet är enormt.

          Se regeringens bröllopsgåva till förra sommarens stora turistevent, t ex. Med en elegans jag faktiskt inte trodde regeringen om reducerades bröllopsparet från en sfär någonstans ovanför oss vanliga dödliga till jämställda med den radhusmedelklass som gläds åt sin stora platt-tv och fredagsmyser med OLW (eller är det Estrellas reklam jag tänker på?) och dipp.

        • Beror väl hur man definierar ordet problem. Är det från det negativa hållet eller från det positiva.

          Och gåvor förhandlar man inte om. De ges av en varm eller kall hand. (Varm = en som lever; Kall = en död person)

  1. Fy sjutton, Morrica. Vi har redan ett skrämmande utilitaristiskt samhälle, så visar det sig att det finns orcher som inte tycker att det räcker. Det här kan man inte hålla käft om.

    • Nej, det kan man verkligen inte, vi måste prata om det, vi måste diskutera det, lyfta det och lufta det.

      Däremot har jag svårt att finna något diplomtiskt sätt att tala om saken =D så det skiter jag i.

  2. Med risken att bli betraktad som en orch av Helena som jag uppskattar mycket så föreslår ändå en liten synvända. Klantigt upplägg på förslaget från Svenskt Näringsliv, det är redan på väg att bli totalt sågat men frågan är om det inte finns ett verkligt problem i botten?

    Jag har sedan länge fascinerats av den uppsjö av underliga varianter av kurser som uppstått på svenska högskolor och hur examinationskraven fullständigt urholkats. Det här handlar lika mycket om NO som det som lyfts fram i debatten kring konst och humaniora. Mitt exempel är en gammal traditionell kurs i Floristik och faunistik (7,5 hp) som är svår att klara men där det numera finns en hel uppsjö av kurser (7,5 hp) där deltagarna får kännedom om en liten delmängd av den kursens innehåll.

    Vi ska inte lura elever till att ta jättehöga lån för att gå kurser som har alldeles för svagt innehåll!

    • Nej, Jan, det är inte frågan. Frågan gäller hur frågan framställs i media, där intrycket som ges är att studier inom humaniora och kultur skall värderas lägre än studier inom naturvetenskapliga och tekniska discipliner.

      • OK! den underliggande frågan är kanske inte tillräckligt intressant.

        Debatten mellan naturvetare och humanister om vad som är viktigast tycker jag är ganska trist men du formulerar dig ofta bra så lycka till.

        • Enligt media handlar det om humaniora och kultur, och oavsett vad det faktiskt står i rapporten så är detta vad människor läser, hör och förhåller sig till. Och Svenskt Näringsliv är tillräckligt slipade för att veta om det, så en intressant fråga i sammanhanget är varför de valt att vinkla det så, om det snarare handlar om smalare kurser som de inte alls förstår värdet av?

        • Oops, ja kan bara relatera till den klippta intervjuen med Stefan Fölster. Där var det just hobbykurser han nämnde. Och på svd.se verkar Beckström göra någnon slags avbön eller vad jag ska kalla det.

          Det intressanta är också varför denna känslighet från humaniora folket.

        • Känslighet? Plura, förslaget var att kultur-och humaniorastudenter skulle få betydligt sämre ekonomiska förutsättningar än teknister och naturvetare. Är det ”känsligt” att finna detta värt att reagera på så ok, då är jag ”känslig”.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s