Den döda linjen

I DN skriver Lotta Edholm och Ulf Lindberg i en lite osammanhängande och rätt svamlig debattartikel om sin syn på skolans uppdrag:

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Tjänsteföretagens höga ranking av kunskaper i svenska språket visar på behovet av tydligt fokus på kunskapsuppdraget, där svenskämnet är själva kärnan. Det finns emellertid ingen motsättning mellan en skola för kunskap och en skola som bibringar eleverna nödvändiga handlingskompetenser för yrkeslivet genom att ställa tydliga krav.

De ”handlingskompetenser” som åsyftas är ”servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga och affärsmässighet” och dessa bör unga svenska skolelever bibringas genom t ex ”åtgärder som kvarsittning efter skoldagen eller försittning på morgonen, i syfte att minska exempelvis sena ankomster”. Hur man kopplar detta till vare sig servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga eller affärsmässighet framgår inte, möjligen beroende på att dessa åtgärder faktiskt inte verkar fungera riktigt som de tänkt:

Uppenbarligen är dessa insatser inte nog. Vi menar att gymnasieskolan måste ställa högre krav på att elever att ta ansvar, exempelvis genom att skolarbeten lämnas in i tid. I många yrken innebär en passerad deadline att loppet är kört – någon andra chans ges inte.

Det kan vara värt att fundera över om ”nog” är rätt ord i sammanhanget. Det kan vara värt att fundera över om de insatser Edholm och Lindberg beskriver överhuvudtaget är effektiva, adekvata, rationella eller genomtänkta, i synnerhet om man är ute efter att främja ansvarstagande och initiativförmåga. Det kan vara så att det rör sig om slentrianåtgärder som tas till för att klämma till de sturska ungarna som inte uppför sig tillräckligt respektfullt, och att den uppnådda effekten inte alls blir den avsedda, även om det känns gott att kunna utdöma straffsittning.

Helena von Schantz har läst och reagerat, liksom Metabolism, Inga Magnusson och Ordklyverier bland andra. Läsvärt.

Det händer då och då att jag har anledning att diskutera detta med deadlines med elever, ibland för att de drabbats av att deadlinen plötsligt hoppat fram bakom en buske och bitit dem i näsan, ibland för att de ifrågasätter en deadline, vanligen för att de uppfattar den som för snäv, ibland för att de ifrågasätter deadlines som fenomen.

Jag använder deadlines som ett planeringshjälpmedel för eleverna, om de håller dessa blir deras arbetsbörda under året rimligt jämn, och de slipper de uppleva att de plötsligt står inför ett oöverstigligt berg av uppgifter, stora som små, mot slutet av läsåret och antingen preseterar långt under sin nivå eller helt enkelt inte hinner.

Jag använder också deadlines som ett hjälpmedel för att eleverna ska göra uppgifterna i rätt ordning. Läsåret är upplagt så att det ena leder till det andra, och gör de då den femte uppgiften först blir det många gånger svårare än om de gjort de föregående fyra uppgifterna innan.

I många fall lär de sig på kuppen att det har sina fördelar att ta ansvar, och visa initiativ. Det har de nytta av många gånger i livet.

Jag använder inte deadlines för att lära eleverna att ge god service. Det funkar inte så.

7 tankar om “Den döda linjen

  1. Nej, det funkar inte så. Bra inlägg! Det smartaste är att hålla deadlines, för att inte hamna i onödig stress för att uppgifter krockar. Även på universitetet finns möjlighet att göra om, men en omtenta krockar alltid med något annat. Och ja, en deadline i yrkeslivet är superviktig att följa, det lär de lära sig på ett eller annat sätt.

    • Tack. Det är ju precis som du säger, en deadline i yrkeslivet är inte samma sak som en deadline i skolan. Jag kan förstå att man kan tro det som elev eller utomstående, men som lärare bör man veta att det är stor skillnad.

  2. Nej, det funkar verkligen inte så! Däremot är enda sättet jag vet att lära sig ta ansvar att just få ta ansvar. Men med en (rimlig) deadline lär man sig just det – att planera för en deadline och ta ansvar att bli klar i tid. Och det kan ju vara nog så viktigt, men inget man får dra alltför stora växlar på. Personligen är jag verkligen i behov av en och annan deadline – ”det är tur att deadline finns, annars skulle inte mycket bli gjort”.

    • Exakt! De deadlines man möter i skolan är en slags stödhjul i processen att steg för steg lära sig ett sätt att planera och genomföra uppgiften som passar just en själv. De är inte hela processen, men en del av den.

  3. Det funkar inte så, DN artikeln var ogenomtänkt och ”rätt svamlig”. Målet borde var obestridligt positivt men har de ägnat någon som helst tankekraft kring vägarna dit? Artikeln ger inte det intrycket. Ditt inlägg är oerhört klargörande även om det inte ger något råd om hur målet ska uppnås.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s