Grillkväll

Jag är, då detta inlägg skrivs, vid mina sinnens fulla bruk och medveten om de sociala risker jag tar genom att öppet berätta om detta:

Då jag vid ett tillfälle råkade säga högt att jag inte alls var så pigg på att träffas och grilla enligt svensk sommartradition blev jag raskt än en gång utsedd till den underligaste personen i sällskapet. Jag känner därför att jag behöver förtydliga mitt ställningstagande lite.

Jag har inga invändningar alls mot att träffas, inte heller att dela en måltid med vänner. Tvärtom! Jag ägnar gärna och med glädje långa sommarkvällar åt att göra det. Andra kvällar också, för den delen. Den sociala aspekten av att dela en måltid, att tillreda maten medan man umgås och sedan sitta kvar vid bordet tills mörkret fallit för länge sedan är betydelsefull, och de samtal som spinns i sammanhangen balanserar ofta mellan djupsinnighet och lättsinnighet på ett sätt som får själarna att dansa.

Det är själva den svenska grillceremonien jag inte riktigt trivs med, och jag gläds när jag finner asadoren Martin Ezpeleta sätta ord på fenomenet många gånger bättre än jag kan:

Bara människor med mycket humor kan rulla ut en klotgrill, dränka kolbriketterna i så mycket tändvätska att köttet smakar bensinmack, dra på sig ett förkläde, slänga på en stek som marinerats så länge så att man inte märker om man äter kalv eller hund – och kalla det för att grilla! Ha ha ha!

Nu är grillsäsongen igång igen och humorn fräser i varje trädgård. Stå-upp-komiker  med  grillspadar drar marinerade vitsar i solnedgången.

Och till detta serveras potatissallad eller pommesfrites, lite grönsallad och så några korvar som slängs på efter köttet och får förkolna medan det aningen träiga köttet förtärs. En och annan lite mer avancerad bakar en potatis eller låter några grönsaksspett foliekokas i sitt eget svett ovanpå grillgallret. Till detta dricks en låda vin, så billig som möjligt, det är ju ändå egentligen ingen större skillnad på smaken.

I dessa sammanhang känner jag mig väldigt fel, jag har ingen funktion att fylla, inget att bidra med, inga grilltips och inga marinadrecept och mår dessutom lätt illa av den kvalmiga tändvätskelukten.

Så ligger det till, och därför tackar jag nej till grillkvällar, och ler krampaktigt när gäster dyker upp och ”överraskar” med färdigmarinerade kotletter, korvpaket och engångsgrill i folie.

.

4 tankar om “Grillkväll

  1. Du har bara träffat på dåliga grillare märker jag. Det du beskriver skulle ju ingen bli glad över 😛 Kolgrillar är ett skämt. Gasolgrill är det som gäller. Den enda jag haft turen att grilla med är iofs min pappa och han är en mästare på kött och marinad. Det blir alltid sådär lagom så att det smälter i munnen… Mums! ^^ Och vad gäller billigt vin, tja min föräldrar fick ett år för sig att prova lite dyrare viner från systemet. Sen dess kan de inte dricka lådvin xD

    Själv är jag lite smått fascinerad av grillandet. Men det kan ju också ha att göra med att jag älskar eld och har lite smått pyromani… Liksom att det faktiskt ryker när man lagar maten och att man kan se att det brinner där under… Coolt! O.o Dessutom tycker jag grillrök luktar gott. Men det tror jag jag har fått från när jag var scout i lågstadiet och grillade korv, äpplen och marshmallows stuckna på en täljd pinne över öppen eld…

    • Nej, långt ifrån. Jag har träffat på mycket skickliga grillare, så jag vet hur det kan smaka. Det var spiken i kistan för mitt tålamod med den svenska grillkulturen.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s