Queen

Hos Mats pratar vi om Queen och Freddy Mercurys storhet utifrån att SVTplay sänder dokumentären The Days of Our Lives. Jag älskar den bombastiska, storslagna, teatraliska sidan hos Queen, den livsbejakande, glittrande, okonvetionella sidan, viljan och modet att prova, att testa, och se hur långt vingarna bär och jag älskar den innerliga, varma, kärleksfulla sidan.

Freddy Mercury på scenen var något utöver allt annat jag någonsin sett eller upplevt. Han trippade, kråmade, dansade, studsade, gled fram över scenen, ständigt i rörelse, ständigt i samklang med publiken och bandet, musiken och universum.

.

20 tankar om “Queen

    • Jag har väldigt svårt att förstå din poäng, Bertil. På vilket sätt ”fångar” man människor med diagnoser, i vilken utsträckning är diagnoser ”stämplar”? Jag förstår inte vad du vill säga? Skulle du vilja vara snäll och utveckla.

      För övrigt hör jag ryktas att narcissism inte längre är att betrakta som en personlighetsstörning.

  1. Återigen önskar jag att jag var född 20 år tidigare så jag kunde upplevt hela rockens/hårdrockens stortid på 70- och 80-talen :/ Typiskt.

    • Men kära nån, rocken började redan på 50-talet med Bill Haily, Elvis, Baddy Hollie. Fortsatte sedan med frontband på 60-talet som Rolling Stones, The Who, m fl. Glöm sedan inte vad som följde med Flower Power och Woodstoock 1969. Då var mer blues och rock sammanblandat med storheter som Mama and Papas, Jenis Joplin, Blood, Sweet and Thears. Där för övrigt svensken Jojje Wadenius var bandmedlem under 70-talet.

      Så visst finns det mycket som senare generationer missat.

      • Rötterna sträcker sig långt tillbaka i tiden, långt innan såväl Haily, Presley, Lewis eller Holly, visst är det så. Men lika lite som man måste ha läst Stoker för att kunna uppskatta Rice måste man lyssna sig fram genom de föregående årtiondena för att kunna uppskatta den lätta, melodiösa 70-talshårdrocken.

    • Jo, ett och annat gemensamt drag har de, även om sir Mick aldrig har varit ens i närheten av att röra sig med den elegans och lätthet Mercury utstrålade, till synes helt naturligt. Jag upplever inte att han i första hand är ett ansikte för något annat än Queen, varken bland människor i min egen ålder eller bland yngre, inte ens precis i den period när sjukdomen nyss namngivits och blev allmänt känd.

      • Därvid lag kan jag hålla med dig om elegansen och lättheten. Den är inte precis sir Micks storhet precis, Han är mer elefanten i glasbutiken när han är på scen.

        Och där kan ju vi skilja oss åt. Vad jag minns var det mycket snack på den tiden och hans sjukdom. Speciellt i samband med att Queen och Monscabare (eller hur honb stavas) skulle sjunga öppningsången på OS-invigningen. Vad jag minns han de spela in den innan han dog. och det gjorde han strax innan OS. Vilket år har jag glömt.

        • Jag har absolut ingen som helst koll på Olympiska Spel, men du menar Montserrat Caballé, inte sant, och Barcelona som de spelade in tillsammans. Mercury dog strax innan jul 1991, så kanske var det det året det var OS också? Vid den perioden löpte ju aidsskräcken och aidsfascinationen parallellt genom västvärlden, och hanterades kollektivt genom att man fokuserade och funderade och grubblade kring de offentliga personer som blev sjuka och dog. Här i Sverige hade vi ju Sighsten Herrgård, som var mycket öppen med sin sjukdom och väl dog ett eller par år innan, och Jacob Dahlin som valde ett annat sätt att hantera det och väl dog ungefär samtidigt med Mercury.

        • Precis, det menade jag. Då måste det varit OS 92 och Barcelona.

          Och visst var det så med svenska ansikten. Någon till att nämna är Ebbe Carlsson och Per Moberg som var läkaren på Noaks Ark.

        • Det är fullt möjligt, som jag sa ovan, det där med OS är inget jag lägger på minnet. Den stora, och betydelsefulla, skillnaden mellan Mercury och ffa Herrgård, men även i viss mån Dahlin, Carlsson och för all del Moberg, är att medan de senare än idag i hög grad är ihågkomna mer för orsaken till sin respektive död är det musiken, rösten och scenpersonligheten vi främst minns med Mercury.

        • Visst är det så. Det gäller väl alla stora artister som dött av en eller annan anledning. Tänker t ex på Lennon, Jenis Joplin m fl.

        • Det är ju så. Vi som var med, även om vi befann oss på andra kontintenter och inte kände artisterna personligen, kommer sannolikt alltid att minnas dödsbudet, men deras artistiska stjärna lyser många gånger starkare.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s