Jag kan inte prata mer om ondskan just nu. Proportionerna blir fel. Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat.
Jag läser i Expressen och SvD om hur räddningstjänsten inte fick gå in till ön, men hur båt efter båt ändå nådde ungdomar:
Samtidigt som brandmännen inte fick närma sig ön arbetade civila med att hämta överlevare från stranden.
.
Ett par meter bort låg tyska Marcel Gleffes lilla röda motorbåt […] Han sprang ner till båten han hyr och körde ut. Det var kaos i vattnet. Han kastade ut flytvästar till de första han såg och körde vidare och drog upp dem som inte hade några. Men ungdomarna i vattnet litade inte på honom utan simmade åt andra hållet när han kom nära. – Är du polis?, frågade de. Nej, sade jag. Jag vill bara hjälpa till.
När de kom in till land togs de emot av vuxna främlingar, de fick kramar, vänliga ord, filtar, omtanke och hjälp. I främlingars bilar fördes de till tryggheten där föräldrar och anhöriga kunde finna dem.
Jan Bjerkeli är en av dem som får lämna sina uppgifter. Han var här i fredags och tog emot ungdomarna när de kom iland. Han visade dem till varma duschar, gav dem ullfiltar och pratade med dem.
– Jag fick numret till en killes föräldrar. Han kunde inte slå siffrorna själv, så jag ringde. Det första jag sade var ”er son är välbehållen”, innan jag ens presenterade mig.
Och jag läser om ungdomarnas omtanke om varandra, in till sista hjärtslaget:
Efter att brandmännen fick tillåtelse att närma sig ön började de arbeta med att dra upp de döda från vattnet, så att de inte skulle försvinna ut i fjorden.
– Det var helt overkligt. De låg i klungor och man såg att de hade försökt skydda varandra in i det sista. De satt och låg döda, arm i arm. Skjutna i den ställning de gömde sig i. De måste ha hört hans fotsteg när han kom.
De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke:
Vi sa ingenting till varandra. Vi höll varandras händer. Vi försökte hålla oss lugna. Vi hade bara ögonkontakt för att göra varandra lugna och trösta varandra. Vi kunde inte säga något, vi måste vara stilla.
Jag läser om den norske statsministern Jens Stoltenberg och ser styrkan hans öppet visade omtanke:
Den unga killen från ungdomsförbundet AUF går fram till statsminister Jens Stoltenberg som sitter längst fram i Oslos domkyrka. De kramar om varandra och den unga killen gråter hejdlöst. Tårarna vill aldrig ta slut. Stoltenberg håller om honom hårdare och hårdare. Tårarna fortsätter att rinna. Det är en scen som etsar sig fast i minnet – den unga politikern som vill förändra världen och den store ledaren som nu måste ena och trösta ett land i sorg.
Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.
Väldigt fint inlägg!
Tack, det gör mig glad att höra!
”The urge to control others is very strong, but the desire for freedom and the ability to show compassion will always survive.” sid 204 i the Traveler av John Twelve Hawks. Tack för tipset, Morrica. 🙂
Det gläder mig att du tycker om den, och citatet är klockrent i sammanhanget. Det är ju så, förmågan att visa omtanke kommer alltid att överleva.
Jag började läsa den i förrgår kväll och hittar beröringspunkter överallt. Nästan litet otäckt, men mest nyttigt tankespjärn.
Det var lite så jag upplevde den också. Uppföljaren är mer banal, helt ok underhållning men inte mer.
Med tårar som rinner ner för mina kinder så kan jag inget annat än att hålla med dig.
Känner så för alla som dog i en sådan skräck och för alla som fick se sina vänner dö på ett sådant groteskt sätt.
En tröst i mitt hjärta är dock att de flesta inte var ensamma i den skräcken ❤
*kramar om dig* Jag känner som du, det är groteskt att någon gjorde detta, men ungdomarnas omtanke om varandra, deras gemenskap och att de inte var ensamma med detta är en tröst, och det är vad jag ser framför mig när jag tänker på detta, ungdomarnas omtanke om varandra.
Mitt i all sorg och ilska blir jag varm och ljus inom mig. Tack för att du påminner oss om kärlekens och godhetens styrka.
Störst av allt är kärleken. Så är det, och så förblir det.
Tack! Vi behöver nog tid på oss att ta in det här. De här ögonvittnesskildringarna hjälper.
Någon, jag minns inte vem men har för mig att det var en filosof, sa om förintelsen ungefär att när vi minns den måste vi minnas både det onda och det goda för att det ska vara meningsfullt. Det är samma sak överallt – och om vi lyfter både det onda och det goda så finner vi, varje gång, att även i den mest förfärliga situation så finns kärlek och omtanke och lyser starkare och längre än något annat.
Pingback: om Norge « You're no different to me
Pingback: om Norge « You're no different to me
Pingback: och störst av allt är kärleken | You're no different to me
Pingback: Tjugoandra juli – fortfarande inget mer att tillägga | You're no different to me
Pingback: Tjugoandra juli | You're no different to me