om Norge

Jag kan inte prata mer om ondskan just nu. Proportionerna blir fel. Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat.

Jag läser i Expressen  och SvD om hur räddningstjänsten inte fick gå in till ön, men hur båt efter båt ändå nådde ungdomar:

Samtidigt som brandmännen inte fick närma sig ön arbetade civila med att hämta överlevare från stranden.

.

Ett par meter bort låg tyska Marcel Gleffes lilla röda motorbåt […] Han sprang ner till båten han hyr och körde ut. Det var kaos i vattnet. Han kastade ut flytvästar till de första han såg och körde vidare och drog upp dem som inte hade några. Men ungdomarna i vattnet litade inte på honom utan simmade åt andra hållet när han kom nära. – Är du polis?, frågade de. Nej, sade jag. Jag vill bara hjälpa till.

När de kom in till land togs de emot av vuxna främlingar, de fick kramar, vänliga ord, filtar, omtanke och hjälp. I främlingars bilar fördes de till tryggheten där föräldrar och anhöriga kunde finna dem.

Jan Bjerkeli är en av dem som får lämna sina uppgifter. Han var här i fredags och tog emot ungdomarna när de kom iland. Han visade dem till varma duschar, gav dem ullfiltar och pratade med dem.

– Jag fick numret till en killes föräldrar. Han kunde inte slå siffrorna själv, så jag ringde. Det första jag sade var ”er son är välbehållen”, innan jag ens presenterade mig.

Och jag läser om ungdomarnas omtanke om varandra, in till sista hjärtslaget:

Efter att brandmännen fick tillåtelse att närma sig ön började de arbeta med att dra upp de döda från vattnet, så att de inte skulle försvinna ut i fjorden.
– Det var helt overkligt. De låg i klungor och man såg att de hade försökt skydda varandra in i det sista. De satt och låg döda, arm i arm. Skjutna i den ställning de gömde sig i. De måste ha hört hans fotsteg när han kom.

De tog hand om varandra, sökte stöd hos varandra i en kärlek som inte ens dumdumkulor rår på. Jag läser vittnesmål från några av de ungdomar som överlevde och ser återigen samma omtanke:

Vi sa ingenting till varandra. Vi höll varandras händer. Vi försökte hålla oss lugna. Vi hade bara ögonkontakt för att göra varandra lugna och trösta varandra. Vi kunde inte säga något, vi måste vara stilla.

Jag läser om den norske statsministern Jens Stoltenberg och ser styrkan hans öppet visade omtanke:

Den unga killen från ungdomsförbundet AUF går fram till statsminister Jens Stoltenberg som sitter längst fram i Oslos domkyrka. De kramar om varandra och den unga killen gråter hejdlöst. Tårarna vill aldrig ta slut. Stoltenberg håller om honom hårdare och hårdare. Tårarna fortsätter att rinna. Det är en scen som etsar sig fast i minnet – den unga politikern som vill för­änd­ra världen och den store ­ledaren som nu måste ena och trösta ett land i sorg.

Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.