Jag har grubblat ett tag över det här med styrdokumenten och formuleringarna och hur man ska tolka dem och använda dem och sådär. Det är många kloka som verkar ha förstått precis, och andra som verkar lika kloka som funderar och grubblar de också. Ibland har det varit en väldig massa diskussion om vad det är som ska läras ut när, och kring om styrdokumenten styr för mycket eller lagom mycket eller för otydligt eller för övertydligt vad man ska lära ut.
Och det gör mig fundersam. För när jag läser så tycker jag mest att dokumenten pratar om vad eleverna ska få tillfälle att lära sig, vad de ska ha lärt sig när de är färdiga med kursen och vad som är jätteviktigt att de lär sig eftersom de behöver kunna det när de läser nästa kurs, eller kursen efter det. Och inte alls jättemycket om hur läraren ska göra, det verkar man tänka att det kan nog lärarna själva.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om detta, så jag frågar, i förhoppningen att någon klok en vill kommentera, vad ser ni när ni läser?
You're no different to me 
Precis det du säger. VAD är det minsta eleven ska lärar sig i kursplanedelen av Lgr11, det som kallas centralt innehåll per ämne. Läroplansdelen med mål och riktlinjer i Lgr11 är de mål staten satt på det pedagogiska arbetet ni lärare ska uppnå i undervisningen.
Givetvis finns det ett samband med resultat ni når i att uppfylla målen i undervisningen med de resultat eleven når. Når inte eleven de mål som h*n satt upp är det fel på pedagogiken. Och då ska den anpassas så eleven når sina mål. Inte tvärt om.
Men staten har aldrig, i varje fall inte de senaste 20 åren, talat om HUR ni ska undervisa. Det är upp till er och skolan.
Det tycks som vi uppfattar det på ungefär samma sätt, de talar liksom om var målet är, men snitslarna i banan får läraren sätta upp som h*n bedömer lämpligast för gruppen och de enskilda eleverna i just den gruppen.
Precis. Och tyvärr verkar många har en orehört konstig uppfattning om tillämpning.
Det är ju inte helt bra. Jag vill gärna diskutera såna här saker med andra, för att upptäcka hur vi ser på saken och försöka komma fram till en slags koncensus, men det tar ju en hel del tid att göra det. Kan man göra på något annat sätt, tro, eller är det något vi får leva med, det här att olika skolor ser lite olika på saker och ting? Det kanske inte ens är ett problem?
Jag tror när jag följt och lagt mig i detta förstått att det riktigt inte sjunkit in vad som krävs. Men ingen har talat om HUR. Inte ens Skolverket som är normerande myndighet har kommit med några anvisningar vad jag vet, mer än att man informerat om hur man ska se på Lgr11. Eller tolkning över vad som menas med strukturerad utbildning som Skolförordningen pratar om.
Jag kanske ska vara tyst i dessa frågor en stund.
Oh nej, överge mig inte!
Det är ju precis det jag funderar över – hur ska man se styrdokumenten? Och om det är viktigt att alla skolor ser ungefär likadant på dem, eller om det inte gör så mycket om man ser lite olika på olika ställen? Vad menar skolverket när de pratar om strukturerad utbildning, och vad menar skolorna och lärarna när de hör talas om det, eller pratar själva? Jag får inte riktigt kläm på’t
Ok, Morrica jag ska inte överge dig.
Man kan väl säga så här, efter att lyssnat in både Skolverket och kollegor som är slängda i bedömning och didiatik att tanken bakom Lgr11 är att mål och riktlinjer är statens krav på en undervisningens målstyrning. Här har jag och Anne-Marie lite olika syn på målen. Hon säger icke nedbrytning. Jag sägar att målen är för abstrakta fvör att du ska kunna styra mot dem. Den synen bekräftas när jag haft Skolverksfolk i publiken. De måste på något sätt brytas ned till din vardag för att vara styrbara och konkreta för din undervisning.
Ser jag på kursplanedelen är den stora skillnanden att denna gång har staten satt krav på minsta innehåll i ämnet och detta ska spridas ut, vad jag förstått, under de nio åren och de 6000 timmar som timplanen innehåller. Detta styrdes ju av varje lärare och de som tog genaste vägen följde vad läroboksförlagen skrivit i sina läroböcker. Den tiden är borta.
Sedan kommer vi till det mest otydliga kunskapmålen i år 3, 6 och 9. Dessa är en föreskrift från Skolverket. Om dess lydelse har det varit mycket bråk mellan departementet och Skolverket. Ordet tydlighet var kravet från departementet, men dit nådden man inte.
När det gäller målen i kursplanen är de att betrakta som några slags uppnåendemål och alltså inte i behov att brytas ned. Här är Anne-Marie och jag överens.
Det som stökar till det är hur du ska göra bedömningarna år 1 och 2 när du bara vet vad slutmålet är år 3. Lite lättare mellan år 3 och 6 samt år 7 och 9. Men den info som kommit om den här tolkningen, mellan åren, finns det inte några kritierier utan det är varje enskild lärare som ska göra det. Det här med att man suttit i kollegium och bestämt någon form av ”lokal kursplan” är inte tillåtet längre. Samtidigt vill jag lägga till att skollagen har lagkrav på att IUP och skriftliga omdömen ska ske.
Blev möe, men hoppas jag fått det mesta som jag känner till om detta.
Möe är inte automatiskt dåligt.
Jag måste säga att jag håller med Anne-Marie Körling i detta – när man bryter ner och sammanfattar finns alltid en risk att man samtidigt omtolkar och förvränger. Det här med chinese whisper igen, om du vet vad jag menar? Det finns också en risk att man kan hamna i en situation där de lokala tolkningarna blir de överordnade om man rätt som det är upptäcker att de båda varianterna inte helt överensstämmer med varandra, eller att man liksom glömmer bort att den lokala tolkningen är en lokal tolkning och börjar tänka på den som själva styrdokumentet.
Att diskutera delar och avsnitt av den tillsammans, stöta och blöta och tänka tillsamman över tolkningar av formuleringar är en helt annan sak, är det inte?
Kan förstå er fara med nedbrytning. Men det är inte så konstigt som det låter. När jag lär ut detta ska du alltid ha det ursprungliga mycket övergirpande målet. På grund av dess abstraktion är de inte konkreta och mätbara. På något sätt måste du göra just det eftersom skolan är just resultat- och målstyrd.
Det här en hel kurs som jag inte får in på dessa korta rader. Men jag lovar det finns en process för att inte tappa bort ursprunget.
Fattar jag dig rätt på det sista att diskutera bedömningskriteriern eller?
Det stora problemet är nog kanske att inte alla går denna kurs med dig, Plura. Precis som Magnus har jag dåliga erfarenheter av ”lokala mål”, ”lokala kursplaner” och allt vad det nu kallas – jag har gått från en skola till en annan och plötsligt stått inför ett i princip helt nytt styrdokument, med annorlunda kriterier och formuleringar som tydligt visar att diskussionerna gått åt ett helt annat håll än jag varit med om tidigare. Trots att båda skolorna sagt sig utgått från det ursprungliga, från de gamla strävansmålen och uppnåendemålen och hela den soppan, och faktiskt kunnat visa på hur de anknutit.
Somliga har utgått från elevernas lärande, andra från lärarnas undervisning, ytterligare andra från betygskriterierna. Därför funderar jag nu över från vilket håll man ser på styrdokumenten runt om i skolsverige.
Morrica, jag förstår fuller och väl den bild du beskriver.
Problemet är att ingen har den riktiga kunskapen om hur du sätter mål. De flesta blandar ihop ambitioner, aktiviteter och fromma förhoppningar. Inget av detta har med mål att göra. Mål är lika med att försöka beskriva slutpunkten på en förflyttning. Där metodiken heter SMARTA mål. Akronymen betyder: Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidsatt, Ansvarstilldelat. Nästa gång du skriver ett mål testa och se om målet uppfyller alla sex kriterierna.
Exakt så, Plura, precis så ser problemet med nedbrytningen ut! Lokala tolkningar och/eller sammanfattningar skiljer från skola tll skola eftersom de är tolkade utifrån, ja rent av filtrerade genom, lokala förutsättningar och ambitioner.
Och?
och det är huvudorsaken till att jag anser att, förutsatt att man menar allvar när man säger att man vill ha en likvärdig skola över hela landet, man bör förhålla sig till originaldokumentet i första hand och avstå från att sammanfatta eller skapa lokala dokument annat än för personligt bruk. Det riskerar att gå ut över elevers lärande, och det är ju inte helt bra.
Kan förstå det utifrån kursplanen men inte mål och riktilinjer i läroplanens delen. Jag är jättenyfiken på hur du ska mäta och utvärdera det pedagogiska arbete utifrån de övergripasnde målen.
Jag förstår inte riktigt vad frågan har att göra med att bryta ner och fritolka styrdokumenten?
Men med risk att än en gång blir utnämnd till Rabiat Dokumentatör – genom att dokumentera, utvärdera och följa upp mitt arbete?
Bra. Men hur styr du. Vilket resultat utgår du från när du sätter ditt mål att förbättra undervisningen? Hur och när mäter du att du når det du säger dig vilja göra? Hur kan jag som utomstående härleda resultatet?
Det är en stor och komplex fråga du ställer, allt för stor för att svara på såhär.
Och så måste jag få fråga dig, hur hänger detta ihop med hur man i den allmänna debatten ser på styrdokumenten?
Just det. Det här med mål- och resultatstryning pratar man vitt och brett om utifrån styrdokumenten utan att riktigt veta vad det innebär. Då blir debatten lite förvirrad när jag lyssnar in den. Det intressanta är att när kunskap om detta fås låter tongångarna helt annorlunda.
Problemet med skolan är den långa kulturen av muntlighet och SÖs kalla hand över pedagogiken. När den släpptes stod alla där och inte riktigt visste hur man skulle gör. Så man fortsatt att jobba enligt Lgr80 som inget hade hänt. Det var resultatet av Leif Davidssons utredning innan beslutet av ny läroplan för grundskolan. En ökad detaljstryning på VAD men fortfarande en frihet i HUR under förutsättning att man styr på mål och utvärderar dess resultat. Och detta är grunden för systematriskt kvalitetsarbete.
Jag är inte säker på vad det är du vill säga, Plura? Pratar vi fortfarande om från vilken aspekt styrdokumenten beskriver mål och innehåll i undervisningen, eller pratar vi om dokumentation eller något helt annat nu?
Vi pratar mål och innehåll i undervisningen eller snarare hur du styr den pedagogiska processen.
Det förklarar förvirringen, jag pratade fortfarande om styrdokumenten.
Och…
Inget och. Jag är nyfiken på hur det kan komma sig att man läser samma text så olika, att somliga verkar se den som utstakad väg och djupa krondiken på båda sidor (eventuellt krokodilfyllda), andra ser den som en rad kontroller att passera och stämpla, ytterligare andra verkar se den som en vänlig rekommendation samtidigt som ett gäng ser en slags lista på kunskaper och färdigheter eleverna skall erbjudas möjlighet att erövra. Detta fenomen fascinerar mig – hur man kan finna så olika innehåll i samma text!
Efter en dag i nordöstra Skåne kan jag förstå. Skolverkets förmåga att förklar är ett under av otydlighet. Inte nog med att de inte kan skriva, de kan inte förklar heller;))
Samma helvete som funnits hittills kommer att uppstå igen. Alltså det som på pappret som sågs tydligt förfaller otydligt och tillbaka till det som var förr.
Men glöm inte att att skolans uppdrag är så mycket mer än bara kunskap och ”normer och värden”. I grundskolan finns åtta huvudområden i de övriga fem att förhålla sig till.
Jag rekommenderar också att kasta ut alla läroböcker och bara använd centrala innehållet i kurs- och ämesplaner i undervisningen. Ta hjälp av tidningsartiklar och internet. Börja att prata om textinnehåll, ordval, betydelse mm i språk med 22 juli som bakgrund. På köpet får ni också med huvudområdet normer och värden.
Det är väldigt många år sedan jag använde läroböcker i undervisningen. Inte för att jag har något emot läroböcker av princip, jag har bara inte hittat någon som lever upp till mina krav. De kostar en ryslig massa pengar, dessutom.
Det vore tråkigt om det blir som du beskriver, Plura. Det behöver kommuniceras i skolvärlden, mycket och frekvent, om hur vi arbetar, hur vi tänker kring saker och ting, hur vi bedömer, hur vi ser framåt. Om inte lärarna, alla lärarna, börjar prata med varandra så kommer vi ingen vart.
Morrica, kanske i en stund av misströstan. Bloggade lite om det på min blogg.
Du och några lärare är fantastiska som inte använder läroböcker utan knyter undervisningen till dagsaktuella saker men ändå får med de krav som ställs. Tyvärr har det visat sig i inspektioner att lärare utgår från läroboken i sin planering. De hamnar därför fel, långt under kraven.
Samtidigt misströstar jag över Skolverkets oförmåga att skriva tydliga kriterier och förklara detta för omgivningen. Vad som kommer att ske är att ett antal, som kan dessa förordningarna, kommer att leva gott på den oförmågan. Om det är bra eller dåligt kan vi hålla på och diskutera in absurdum,det är ett faktum.
Det här med läromedel (dvs läroboken, och allt kringmaterial som erbjuds) är en fråga värd att diskutera. Att generellt säga att det är bättre att inte använda eller bättre att använda läromedel är att göra det alltför enkelt för sig, så många andra aspekter spelar in – inte minst eleverna! Det finns många elever som känner sig otrygga när de ställs inför konceptet lärobokslös undervisning – i synnerhet om de inte heller får någon form av planering att hålla sig i. Det finns många lärare som använder lärobokens material som en stomme och bygger ut sin undervisning kring denna stomma.
Man ska också ha grundligt klart för sig att det tar tid, mycket tid, att samla ihop det kringmaterial och inte minst den erfarenhet som krävs för att man ska kunna bygga en hel kurs utan lärobok – det är mycket begärt att en lärare ska kunna gå från att ena läsåret arbeta med läromedel till att nästa läsår arbeta utan.
Att stöta och blöta och tänka tillsammans över tolkningar är, eller kan iaf, vara något helt annat än att ”bryta ner” till delmål. Det första tror jag mycket på, det andra har jag mer negativ erfarenhet av – det blir lätt en massa vackra ord baserade på ”minsta gemensamma nämnare” alternativt ”falsk konsensus = starkast stämma vinner”, sällan deliberativ anda av starkast argument vinner.
När det gäller målen för år 3, vilka jag f n har bäst koll på, så anser iaf mitt kollegium att det INTE tillför något att ”bryta ner” dessa till år 1 och 2, då erfarenheten visar att eleverna har väldigt olika vägar och ”kurvor” dit, men att nästan alla – med rätt stöttning på vägen – når fram.
Magnus jag kunde inte sagt det bättre själv.
Magnus, jag tror ni tänker väldigt rätt när ni tänker det som en gång kallades lågstadiet som en och samma resa med målet först i årskurs 3. Det är en väldigt ålderskillnad på sjuåringar, och även om den finns kvar hos nioåringar så är den mindre drastisk och de flesta har nått fram.
Intressant diskussion. Vill bara påminna om att vi blir strikt instruerade att bestämma material, metoder och arbetssätt i samråd med eleverna i läroplanen. Att prata ihop oss med dem uppfattar jag som oändligt mycket mer viktigt än att prata ihop oss med våra kollegor.
Där har du en point, Helena.
För läroplanens mål och riktilinjer styr ju vilken peagogik ni använder för att nå målen att klara kursplanenmålen och elevens kunskapsmål. Båda kan mätas.
Bergtorpskolan i Täby var duktig på det på den tiden Margareta Bergholm Larsson ägde och drev skolan. Hon var pionjär i Sverige på systematiskt kvalitetsarbete både på undervisningsnivå och elevnivå.
Fast det ena utesluter väl inte det andra?
Nej, men det förshärskande synsättet är att felet ligger hos eleverna om undervisningen inte når de kunskapsmål man satt upp. Inte hos lärarna och deras undervisningmetoder.
Ett vanligt synsätt, möjligen, om än inte helt förhärskande, och inte så svårförklarligt – det är mycket lättare att leva med att orsaken ligger hos någon annan än tanken på att man själv kan behöva göra saker annorlunda.
Det är en av orsakerna till att jag finner det hoppfullt att styrdokumenten, såvitt jag förstår, fokuserar på vilka kunskaper eleverna skall erbjudas alla möjligheter att erövra, inte vilka moment som ska prickas av såsom undervisade.
Morrica, håller med dig men det finns fläckar på solen. En är att många lärare tror att de har 20 års erfarenheter. Nej, säger jag då genast, de har ett års erfarenheter 20 gånger. Varje läsår är ett nytt projekt efter som det är nya elever som ska undervisas.
Du har rätt, fast fel. Den erfarenhet man har med sig efter ett läsår är i en del aspekter fullkomligt unik för det året, i andra aspekter mycket användbar och gör (förhoppningsvis) att man kan vara en bättre lärare nästa år. Det gäller långsiktiga planeringar, det gäller i vilken ordning man tar momenten som ingår i kursen, det gäller samarbete med kollegor, rutiner, det gäller det man lär sig om den mänskliga naturen och mycket annat. Läraryrket är alltför komplext och mångfacetteras för att kunna avfärdas som ”ett års erfarenhet 20 gånger”.
Morrica, det du säger stämmer på vilket projekt du än startar. Du har långsiktiga kunskape om hur du inte ska göra om samma misstag från förra gången. Men fuller väl är det nya förutsättningar varje gång du går in i något nytt som påverkar hur du ska köra just detta. Och det är det som jag tycker att en del lärare inte förstått. Säker har du.
Det kan nog finnas en och annan som trampar vidare i samma spår som de först trampade in i 1978 eller när de nu började sin lärarbana – men det är långt ifrån alla.