Det är lätt att cyniskt fnysa när intervjuade ungdomar förklarar att de deltar i upploppen, kastar stenar, sätter eld på hus och stjäl märkeskläder och elektronik ”för att det är kul”, eller slår sönder och bränner små närbutiker ”för att de rika ska veta att de kan göra vad de vill”.
Men vi får aldrig glömma att även om de intervjuade ungdomarna inte löper amok i akt och mening att åstadkomma någon politisk förändring så ligger den politiska situationen i bakgrunden ändå. Många av dessa ungdomar har inget alls att förlora, och inte mycket att vinna mer än uppmärksamhet. En maskerad ung man svarade på reporterns frågan om varför de gör detta ”hade du pratat med mig om vi inte gjort det?”
Och mitt i kaoset finns hoppet – människor går ut tillsammans och hjälps åt att röja när upploppen dragit förbi, de bjuder poliser på te, riskerar sina liv för att skydda butiker och privat egendom.
Priset för att stävja upploppen och sedan ta sig an den tunga återställningen kommer att bli högt, i pengar, i lidande, i hopplöshet och i otrygghet. Många gånger högre än de besparingar som gjorts på bekostnad av de små i samhället.
När lär vi oss?
You're no different to me 
Man brukar skilja mellan emotionell och instrumentell aggressivitet.
I det här fallet är det nog som så ofta en blandning. Man är ilsken och allmänt upprörd över sitt liv. Vad ska man göra i en demokrati där ordet är fritt men man inte får utrymme för sina egna röster. Påkalla medias
uppmärksamhet förstås genom våld. Har man varit i de trakter där upploppen äger rum har man viss förståelse för ilskan. Storbritannien är ett hårt land.
Man skulle kunna säga att den angekanska england är mer inriktad enligt gammaltesamentligt tänk öga för öga och tand för tand. Samtidigt är de ju experter på att härska och söndra. Apartie uppfann de väl en gång i världen.
Samtidigt har du ett tydligare klassamhälle än det svenska.
Är inte det också ett symptom på vårt offertänkande? Att andra är skyldiga oss saker? Istället för att fundera över vad man själv ska göra för att förändra en situation man inte gillar väntar man sig att någon annan ska göra det. Oföretagsamhet, letargi, rädsla? Det här är vanligt förekommande i Valdemarsvik och det var det också i Hallstavik. Två små orter med hög arbetslöshet, men där det inte är svårt att ta sig någonstans där det finns jobb.
Situationen i England är i många aspekter lik den här i Sverige, i andra skiljer den sig brutalt. De har aldrig någonsin hymlat med klassamhället, t ex, varken i utbildningssystemet, i arbetsmarknadssystemet eller i någon annan aspekt. Många områden är helt nedslitna, och hopplösheten cementerad sen generationer.
Och sen är det ju inte bara ungdomar från fattiga, slitna områden som arresterats i dessa upplopp. Det är många som deltar i samma slags ”solidaritet” som när ungdomar från rika kranskommuner slogs i Rosengård för inte alls länge sedan.