Mörkrädd

Har du någonsin varit ensam om natten, trott att du hört fotsteg bakom dig och vänt dig om, men ingen är där?  Och när du skyndar på stegen tar det emot att titta igen, ty du är säker på att det är någon där […] Kanske spelar sinnet dig spratt, du känner något och plötsligt fixeras blicken på skuggor som dansar bakom dig.

Jag tror de flesta har varit med om det – de där stegen som tycks följa en i den tysta natten, som stannar när man själv stannar, så exakt så att man till slut lyckas övertyga sig själv om att det faktiskt bara är ett eko. Och i just det ögonblicken tycks stegen hamna en aning i otakt med de steg man själv tar. Bara ett ögonblick, men det räcker. Eko hamnar aldrig i otakt.

.

.

Vi har sett den där ljusa skuggan röra sig precis i utkanten av synfältet, sett den fladdra till och försvinna när vi vänder blicken ditåt, men anas igen när vi stirrar stint där vi såg den tills vi är övertygade om att där är Något, något som inte borde finnas, något vi inte vill att det ska finnas, något som inte stämmer med den världsbild vi har. Som inte passar in i mönstret som vi känner det. Som bryter mot allt vad vi föreställer oss kan finnas i världen.

Det behöver inte ens vara särskilt mörkt eller särskilt ensamt för att vi ska uppleva denna rädsla inför något som ställer vår världsbild på kant. En manlig förskollärare, en kvinnlig svetsare eller en barnmorska med helskägg kan ibland räcka för att skrämma oss, även i fullt dagsljus, och få vår fantasi att arbeta övertid. Män är ju inte som kvinnor genetiskt disponerade att; eftersom ju kvinnor är så mycket svagare än män så; en man kan aldrig föreställa sig eller förstå…

Magnus Blixt har ett bra uttryck när man pratar om saker och ting som bryter mot sedvänja, vedertagna normer och de invanda mönstren :

Det behövs bara en vit kanin för att bevisa att inte alla är svarta.

Det spelar ingen roll om vi färgar den vita kaninen svart, om vi gömmer den, skickar iväg den eller vägrar låtsas att vi ser den. Den finns ändå, skinande vit bland alla svarta, och hur mycket vi än låtsas så är och förblir vi medvetna om att det den bevisar är att det vi alltid trott var sant – alla kaniner är svarta – inte alls är sant.

Den värld vi trodde vi kände så väl, där vi trodde oss trygga och trodde oss veta precis vad som väntar bakom varje hörn dök plötsligt något upp som vi fnyst åt och avfärdat som skrock, myter, sagor eller hittepå.

Skrämmande varelse

Det är inte alls ovanligt att man blir lite nervös när sånt händer. Och det spelar ingen roll om det nya, det oväntade, det som ställer det man tagit för naturlag på huvudet, är hur litet och ulligt och icke hotfullt som helst. Det är det faktum att något man var övertygad om inte existerar plötslig visar sig som skrämmer. Vita kaniner idag, vem vet hur världen ser ut i morgon?

2 tankar om “Mörkrädd

    • Visst är det det! Tröstande, berikande, spännande, det vidgar vårt vetandes horisont och visar oss än en gång att det finns mer i världen än vi någonsin kunnat föreställa oss, och att vi i de allra flesta fall lät vår fantasi skrämma upp oss helt i onödan. Den där ljusa skuggan är ju sällan något hotfullt överhuvudtaget.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s