En väderleksrelaterad innehållsdeklaration

Jag tycker om hösten. Jag tycker om att nätterna blir längre, kvällarna och morgnarna mörknar och temperaturen kryper nedåt. Jag älskar den krispiga höstluften. Jag älskar höstdimman, jag älskar hur den gör alla konturer mjuka och får människor att sakta ner. Jag njuter av uppfriskande höstregn och kan till och med fördra de soliga dagarna med klarblå himmel, så länge jag inte förväntas befinna mig mitt i solskenet utan får betrakta det på lite avstånd. Jag älskar att följa hur löven skiftar färg och form, hur de stelnar och faller till marken.

Jag tycker om nätter året om, jag trivs när världen går till sängs och det blir stilla och tyst, när en ensam vandrares steg ekar mot tysta väggar och en ensam lampa syns på kilometers avstånd. Jag föredrar månsken framför solsken, och älskar natthimlen när det blåser och molnen jagar varandra och bara ibland låter stjärnorna glimta fram. Vinternätter, med gnistrande stjärnhimmel och lika gnistrande snötäcke är så vackert att det inte går att beskriva i ord.

Jag trivs inte alls i sol och värme. Sommaren framstår för mig som en enda lång transportsträcka mot den hägrande hösten. Sandstränder gör sig bäst i storm, och en grå himmel kommer alltid vara vackrare i mina ögon än en banalblå. Skarpt solsken ger mig huvudvärk och gör mig på dåligt humör, svettiga halvnakna människor i matvarubutiker får mig att må illa, jag är inte särskilt förtjust i glass utan föredrar te och kaffe. Jag besitter inte förmågan att uppskatta hur värmen, som någon poetiskt beskrev det, får tankarna att sakta ner, istället irriterar jag mig över hur de tycks kämpa sig fram i träsk av klibbiga ruttnande växtdelar.

Då och då försöker jag, här på bloggen och annorstädes, ge uttryck för min glädje över det annalkande hösten, jag försöker trösta mig själv i högsommarvärmen genom att påminna mig om att när väl sommarsolståndet är passerat så går vi mot den årstid jag älskar. Ibland uppfattas detta som att jag klagar, ibland som att jag är en ärkepessimist som bara vill sprida min veklagan. Jag tror det beror på stereotyp-casting – ”alla” älskar sommaren, ”alla” älskar solsken, ”alla” blir tungsinta när höstmörkret sveper in norden i sin mjuka filt. Jag har förmågan åt att glädjas åt andras glädje när sommarsolen skiner, jag förmår inte dela den men unnar alla att njuta. Trots mina preferenser när det gäller väder och årstider är jag ofta rätt glad.

Jag hoppas missförstånden är uppklarade nu, och vi inte behöver trassla in oss i dem vidare.

.

Annonser

8 tankar om “En väderleksrelaterad innehållsdeklaration

  1. I juletid, vid stugan i skärgården, efter fem timmars färd igenom is och stopp vid isstationer där resande försvunnit över de snötäckta vidderna
    in mot öarna omkring.
    Vid en kopp te i det varma huset, med kylan och månskenet utanför,
    lever man upp. I morgon en lång skön promenad över isarna till denärbelägna öarna.

    Livet.

  2. Jag tänker på i går morse när Linn, min minsta flicka , sätter sig i bilen på morgonen. Det var en sån där lite bitande hög luft, lite dimmigt och dagg på bilen. Då utbrister hon från hjärtat:
    – Åh, mamma, idag är det en sån där RIKTIG morgon… Så härligt tycker jag, för det känns som det är mera på riktigt, liksom. Tycker också om den höga klara luften, känns liksom lättare att andas…
    Jag och Ulf var och hälsade på Hvilan idag, men du var tydligen inte där:( Tråkigt, hade velat ge dig en kram, ju. Blir en annan gång. Ta hand om dig, vi ses.

    • En sån klok tös! En riktig morgon, underbart uttryck!

      Jag var ju inte det, det är jag nästan aldrig om onsdagarna. Så synd att jag missade er, men jag har er båda i mitt hjärta *kram*

  3. Här har du en höstälskare till. Jag förstår dig precis. Och ”stereotyp-casting” det ordet ska jag göra till mitt.

    Jag älskar för att det ger en chans till nystart och för att den känns mer tolerant mot alla sinnesstämningar. Sommarens ”stereotyp-casting” ställer sådana krav, när sommaren borde handla om att ta bort krav.

    • Sommaren har alltid varit krav, jag tror det ligger för djupt i vårt kollektiva minne för att sommaren ska kunna bli annorlunda. Vi har brukat jorden för länge, sommaren har varit den arbetsammaste perioden för länge för att sådär i en hast omvandlas till något kravlöst kringfluffande, hur gärna vi än vill.

      Hösten däremot, den handlar om att förvalta, att samla ihop och sedan stillsamt sylta och safta och konservera det som producerats under den slitsamma sommaren, djuren tas in på bondgårdarna och tempot går ner.

      Jag läser Spill av Sigrid Combüchen som bussbok just nu. Hon skriver att i universitetsstäder börjar året med hösten, och jag håller med henne. Som du säger, det är en nystart, en mer tolerant och harmonisk sådan än vårens lätt hysteriska.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s