För nära 170 år sedan infördes den allmänna folkskolan i Sverige. Redan då var det stora bekymret för de ansvariga socknarna att skolor kostar pengar, och att lärarlönen utgjorde en tung utgiftspost i budgeten. Lösningen blev en slags ”1-1”, vilket i år 1842 års upplaga innebar en lärare per skola. Alla elever i samma klass, ibland rationellt uppdelade i en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp, ibland alla på en gång.
Fördelarna är många: det är lokalekonomiskt, ett enda klassrum att inreda, värma upp, hålla i stånd etc; det är snällt mot budgeten, en enda lärare att avlöna; det är materialekonomiskt, det räcker med en svart (numera ofta vit eller digital) tavla till hela skolan, en kateder, en kamin att elda i etc; dessutom kan skolböckerna delas, eftersom alla läser i samma klass, och eleverna ju faktiskt lära varandra.
Detta system fortlever än idag. Inte överallt, inte på alla nivåer och inte i alla kommuner, men här och där finner man att det lönar sig väl att slå ihop mindre grupper till större. Ofta kommer initiativet från en nivå strax ovanför läraren i skolhierarkin, men ansvaret att strukturera och leda arbetet i detta integrerade (som det ofta kallas numera) klassrum faller helt på läraren.
Fördelarna är fortfarande desamma som de var 1842. Nackdelarna också.
Från lärarens perspektiv kan det vara så att nackdelarna blir en betydande belastning. Det kan vara mycket tungt att leda en integrerad grupp. Att ensam strukturera och leda arbetet i en integrerad grupp bestående av t ex 3 olika nivåer, vi kan säga åk 5, åk 6 och åk 7 i ett eller annat ämne, kan vara lika arbetskrävande som att strukturera och leda arbetet i tre skilda grupper. Med den skillnaden att arbetet med dessa tre grupper skall göras simultant, och med samma tilldelning av planeringstid och efterarbetetstid som i andra grupper. Alla eleverna är i klassrummet samtidigt, och alla vill bli undervisade och satta i arbete på sin nivå, samtidigt.
Ett sätt att hantera det är att istället för att planera vecka för vecka för alla grupper planera för, i exemplet ovan, tre veckor i stöten för varje grupp, och låta planeringarna löpa omlott. Dvs vecka 1 planera tre veckor för grupp 1. Vecka 2 planera tre veckor för grupp 2, medan planeringen för grupp 1 löper vidare. Vecka 3 planera tre veckor för grupp 3, medan planeringen för grupp 1 och 2 löper vidare. Vecka fyra är det dags att planera för grupp 1 igen, medan planeringarna för grupp 2 och 3 löper vidare. Och så vidare. På det viset kan läraren fokusera på en grupp i taget när h*n planerar, och slipper splittra sina tankar i tre spår (eller hur många grupper det nu är i gruppen) och det underlättar en hel del.
I klassrummet lär många lärare, har jag hört sägas, under 1800 -talet och en bra bit in på 1900-talet gjort så att de lät de olika grupperna sitta på olika platser i rummet, och så kallades de fram, grupp för grupp, och fick sina genomgångar vid tavlan medan de övriga hade arbetsuppgifter att syssla med vid sina respektive bänkar. Detta krävde sannolikt en del disciplinerande i klassrummet, övriga elever var tvungna att sitta tysta på sina platser för att det inte skulle bli stimmigt i rummet och att smyga tillbaka till sin plats utan att störa övriga krävde nog en del övning från elevernas sida och en del tålamod från lärarens.
Jag undrar hur andras erfarenheter av att arbeta integrerat med olika grupper eller väldigt olika kunskapsnivåer i samma grupp ser ut? Det vore spännande att ta del av.
You're no different to me 
Glöm inte, då kunde man aga vanartiga elever för att få det lugnt och tyst, d v s skapa arbetsro, både för sig och för de andra eleverna.
Jag försökte antyda det genom ”disciplinerande”. För subtilt?
Det är ju så att detta arbetssätt kräver en hel del av ansvarstagande och en hög nivå på självdisciplinen från elevernas sida, och de behöver i många fall en hel del hjälp och många påminnelser från läraren för att klara av att nå upp till denna nivå.
Jag kanske inte är så subtil av mig? 😉 Men visst: barn och barndomen är annorlunda idag, även om barn alltid har varit just barn. Redan de gamla egyptierna började klaga på ungdomen så fort de lärt sig skrivkonsten.
Jag är inte säker på om jag missförstår dig, eller om du missförstår mig. Det tycks som vi talar förbi varandra. Barndomen idag är väldigt annorlunda, och barn får lära sig ett helt annat förhållningssätt. De över sig inte på att sitta stilla i kyrkan en dag i veckan, de övar sig inte på att vänta på sin tur att prata genom att bli åthutade om att inte avbryta vuxna, de deltar inte längre i det dagliga arbetet och har få om ens några områden de faktiskt har ansvar för, på allvar.. Det är klart det slår tillbaka i hur väl deras förmåga att själva ta anvar för sitt arbete är uppövad.