Jag har glömt om jag gav mig själv i läxa att följa hela IDOL-säsongen på TV eller om det bara gällde ett par veckor, men jag finner att jag redan börjar försöka hitta vägar runt projektet.
Problemet är inte produktionen i sig. Avsnitten är lite tjatiga, men ungdomarna är charmiga och rara och det är lätt att finna sig själv sympatiskt inställd till dem och deras strävan. Nej, problemet är programmet som binder upp mig, att jag måste anpassa kvällen efter att programmet börjar vid ett visst klockslag och går just på TVn och ingen annanstans, trots att jag vet att det faktiskt går att fuska (ja, eftersom min läxa är att se det på TV, när det sänds, så blir det fusk i det här fallet) och se programmet när helst det passar mig bättre, var helst det passar mig bättre.
Fördelarna med att följa ett program på det gammaldags, analoga sättet är de sociala – jag känner till kontexten till Lailas tårar, jag såg situationen som upprördheten kring hur snopet det blev med upplösningen, där den som åkte ut bara försvann i kulissen istället för att få något slags officiellt avslutningstack, rör sig kring, och jag kan både följa och, om jag vill, delta i diskussionerna kring detta.
Nackdelarna är att det binder mig, att jag måste inrätta mitt liv och min tillvaro efter programplanerarnas nycker. Jag var inte medveten om hur mycket av den tid man lägger på att se ett program som faktiskt går bort i reklam, dessutom! En stor del av den tid jag sätter av för programmet går till annat strunt, men jag är ändå uppbunden eftersom jag inte vet (det lär man sig kanske med tiden) när reklamen tar slut och programmet börjar igen. En del av reklamfilmerna är underhållande och roliga, men inte femte eller femtonde gången man ser dem. Dessutom tvingar det mig att välja bort saker – jag fuskade i torsdags och deltog i #skolchatt med programmet i bakgrunden, trots att jag nog borde ha sagt att nej, denna vecka kan jag inte, det krockar med ett program jag behöver se på TV.
Det sägs ibland att TV står för kravlös underhållning, men det som framförallt stör mig när jag nu ägnar tid åt att både titta och utvärdera mitt tittande är hur stora krav det ställer på mig, hur mycket jag måste anpassa min tillvaro och min vardag för att göra utrymme för ett enda program.
Jag är glad att jag gör detta experiment, det ger mig insikter jag inte skulle haft annars.
.
You're no different to me 
Det binder upp en lite grann. Men efter ett tag lär man sig. Jag brukar ha en bok bredvid att läsa under reklamen (underhållning eller plugg om jag känner mig duktig) eller så tar jag en sväng på datorn (newsfeed + communities eller spel om jag gör det). Räkna att ett program brukar vara runt 40 minuter, så ca 20 minuter reklam totalt. Och så har jag märkt att det brukar vara ca en kvart program mellan varje reklampaus (kan vara annorlunda med Tv4 dock, de är ökända för att ha reklam i både tid och otid)
Det binder upp en rejält, man tvingas anpassa inte bara den timmen eller halvtimmen eller vad det nu är efter detta, utan allt annat omkring måste ju koordineras så att denna stund faktiskt är rimligt tillgänglig.
En nyttig insikt.
Idag hade jag inte klarat mig väl utan min inspelningsbox, mot bakgrund av den ofantliga reklamtiden som påverkar varje program hade jag snart förlorat tålamodet. Det är tillräckligt tydligt i flertalet program hur kapitalismen ännu breder ut sig utan att behöva se det i tre omgångar i ett program som normalt sträcker sig mot 40 minuter.
Tja, det är ju inte gratis att göra TV, det är en stor industri som avlönar en väldigt massa människor. Vill vi slippa betala för att ha möjlighet att se på programmen är det rimligt att de får sin inkomst någon annanstans ifrån, det är inte mycket att säga om den saken.
Pingback: 20.00 #Babel vs #skolchatt « You're no different to me