Radion granskar också skolan

Efter DNs uppmärksammade serie Hem till skolan och Aftonbladets famösa Skolgranskning är det nu Sveriges Radios tur att granska skolan. 30 dagar tänker man ägna åt satsningen Den orättvisa skolan, och först ut är programmet Kaliber med ett litet reportage om ett par kommuner som fått kritik av skolverket. Bland andra skolor besöker man den numera riksbekanta Bjästaskolan i Ö-vik, där man dels pratar med lärare som får berätta om skolans nya inriktning ”Alla kan”, dels pratar med elever som ger sin bild av hur det är i skolan:

 Lärarna vi intervjuar pratar om en ökad stress i skolan och att de har svårt att få tiden att räcka till. Det håller Elias Westin som går i sexan med om …

– Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här”. Jag vill ju hellre att de ska sätta sig ner med mig och visa längre så att jag förstår fullt ut. För annars då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart. De har inte tid att sätta sig ner och förklara.

Elias säger att det går bra för honom i skolan, men även de duktiga eleverna behöver hjälp från lärarna.

– Alla behöver ju hjälp. Man kan ju inte veta allting direkt. Det är därför man går i skolan. Det är därför man behöver hjälp. För att, jag kan ju inte komma hem och begära att mamma och pappa ska kunna sitta med mig en hel termin. De måste ju jobba och få in pengar. Så man behöver ju fröknar, och jag skulle vilja ha en fröken till.

Klarsyntheten i problembeskrivningen är beundransvärd. Den unge mannen sätter ord på ett av de absolut största problemen i skolan i dag: anvaret för lärandet lämnas över på eleverna. Oavsett om man förklarar detta med tidsbrist, med resursbrist, med stökiga klasser, med otillräckliga kunskaper hos lärarna, med överkrav på dokumentation, med genusaspekter, med bristande eller för höga förväntningar på elevernas förmåga, med brister i lärarutbildningen eller vad man än väljer så kvarstår problemet i blixtbelysning:

Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här” […] då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart

Så klart! Så enkelt. Om man inte förstår vad man gör men gör ändå så blir det fel.

Jag har mycket svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är unik varken för klassen, för skolan eller för kommunen. Att döma av beskrivningar från såväl lärare som föräldrar och elever ser det likadant ut på många håll i landet. Ansvaret för lärandet lämpas över på eleverna och i förlängningen på föräldrarna, och den som inte har föräldrar som har möjlighet att hjälpa till hamnar efter.

Jag har lika svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är den som gäller överallt i svenska skolor. Som vi har varit inne på tidigare är det i princip meningslöst att försöka diskutera ”situationen i svensk skola” idag. Situationen skiljer sig så mycket från skola till skola att det nästan alltid finns människor som känner igen sig och människor som står helt främmande inför det man pratar om. Det finns skolor som är fantastiska, där lärarna sitter ner med eleverna och förklarar, och förklarar igen, och igen på ett annat sätt, så många gånger det behövs, där eleverna frodas och kunskapen blommar i varje hörn.

Därför är det så viktigt att vi pratar om hur situationerna i svenska skolor är. I dag. Inte om hur de var när vi som i dag är vuxna gick i skolan, det är forntidshistoria, utan om hur det ser ut i dag. Vi behöver belysa det som inte fungerar, och vi behöver lyfta fram det som fungerar fantastiskt, och vi behöver titta på hur det som fungerar faktiskt fungerar. Vi behöver gå bakom kulisserna och se hur det fungerar där, ser hur man planerar och arbetar och fördelar resurserna för att det faktiskt ska fungerar, och vi behöver höra vad eleverna och lärarna på olika skolor har att berätta om sin vardag.

Och sen behöver vi se vad vi kan lära oss av detta. Finns det något som är gemensamt för de skolor där eleverna lär sig så det knakar? Finns det något som kan tas upp på andra skolor där eleverna får kämpa på själva efter bästa förmåga? Låt oss fundera tillsammans på saken!

15 tankar om “Radion granskar också skolan

  1. Tänker att – oavsett vilken skolform det handlar om i reportagen – så borde vi upmana alla att lyssna på programmen. Och delta i debatten! I synnerhet om vi INTE känner igen oss, kanske. För då är det ju viktigt att bidra med andra bilder, exempel, berättelser. Eller?

    • Ju fler som lyssnar, och ju fler som pratar om, kommenterar och delar med sig av sin egen verklighet, vare sig den är lik eller olik det som presenteras, ju mer nyanserad och tydlig blir bilden vi alla får. Då blir det lättare, hoppas jag, det här svåra att våga acceptera att den bild man själv har inte alltid är den enda sanna, och att ens egen bild varken underkänns eller förminskas av att någon annans bild ser annorlunda ut. Därifrån är steget litet till att våga sträcka ut en samarbetande hand.

      Och när vi når dit hän, då kan det börja hända saker!

  2. Fint svar, Morrica. 🙂

    Jag tyckte mycket om ditt elevperspektiv och också lyftandet av olikheterna. Vi kan inte utgå ifrån att de egna upplevelserna är relevanta över hela landet och på alla stadier. Till och med om man jobbar på samma skola kan arbetsbördan se olika ut och inget år är det andra likt. Slutsatsen där måste vara att inte underkänna andras behov och verklighetsbeskrivning – vare sig den kommer från elever eller lärare.

    • Tack så mycket. Elevperspektivet hamnar ibland lite olyckligt i bakvattnet i debatten, upplever jag, trots att det är det perspektiv vi bör ha med i beaktande hela tiden när vi pratar om skolan.

      Det är lätt att dela med sig av berättelser om sin egen situation, det är svårare att lyssna med respekt på andras, det har du så rätt i. Jag är glad att du stryker under det så tydligt.

  3. Det är intressant att se kontrasten mellan den intervjuade elevens önskan om mer lärarhjälp och Hatties slutsats om att gruppstorleken inte har betydelse för resultatet.

    • Är du säker på att det är en kontrast? Jag håller med dig om att det ser ut som en kontrast vid ett hastigt ögonkast, men det innebär inte att det faktiskt är det.

      Eleven önskar att läraren ska förklara för honom, inte avfärda honom med ‘men det blir ju såhär’.

      Vi får faktiskt ingen information om gruppstorlek, ingen information om lektionstid, ingen information om huruvida andra elever som läraren uppfattar som ‘mer behövande’ faktiskt får förklaringar och mer hjälp. Det enda vi får information om är att eleven inte upplever att han får hjälp. Resten är våra egna slutsatser, och det är rätt bra att vara lite försiktig med.

  4. Vad jag menade var att OM eleven upplever att hjälpen inte är tillräckligt långvarig och frekvent, kan det förmodligen avhjälpas med att läraren har FÄRRE elever som behöver hjälp. Vi bortser nu från lektionssituationer där läraren inte gör sitt bästa, utan sitter av delar av lektionen surfandes vid katedern trots att elever viftar efter hjälp. Hattie, om jag förstått honom rätt, fyller istället glatt på med elever i min grupp – för gruppstorleken saknar enligt honom betydelse för resultatet.

    • Kanske hade det hjälpt. Kanske hade det hjälpt med längre sammanhängande pass med gruppen, eller färre kortare pass. Kanske handlar det om att läraren faktiskt inte kan förklara bättre än så. Kanske handlar det om något helt annat, det vet vi inte.

      Det Hatties studie visar, om jag minns rätt, är väl snarare att parametern gruppstorlek har mycket liten påverkan på elevernas studieresultat i jämförelse med andra parametrar?

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s