Svikare

Om svikare i den offentliga retoriken talar Bodil Malmsten klokt i sin blogg:

Ett barnsjukhus slår igen för att patienterna sviker.
Ett tv-program läggs ner för att tittarna sviker. Tittaren har inga plikter mot skitprogram, det är skitprogramsproducenten som sviker, vinstmarginalsmässigt och moraliskt.

Svika, svek, svikare, så tungt skuldbelastade ord och så fel placerade.
Det är inte patienten som sviker barnsjukhuset, det är leverantören av den dåliga, och från början omdiskuterade, produkten Privat Barnsjukvård.

Vi ser formuleringen titt som tätt i skoldebatten också. Där talar man om hur de starka, de duktiga, de begåvade eleverna sviker förortsskolorna och genom sin flytt, eller flykt, till mer välrenommerade skolor lämnar sina svagare kamrater i armod och uselhet. Som om eleverna själva, de som flyttar till andra skolor, bure ansvaret för hur den skola de lämnar utformas. Som om de packade ner hopp och framtid i sina skolväskor och tog det med sig bort.

I samma svep förklarar man dem som finns kvar som stackare, som hjälplösa offer för detta svek, eländiga människospillror som vandrar i ruinerna utan vare sig kraft eller förmåga att ta sig därifrån. Inte bara eleverna, lärarna på skolorna hamnar i samma kategori.

Och jag undrar över om det månne kan vara så att genom att uttala detta, gång på gång på gång i den offentliga debatten, så gör man det till en slags acceperad bild av verkligheten. Bekräftar man bilden av någons oförmåga tillräckligt ihärdigt är risken stor att rätt som det är börjar personen själv tro på den. Upprepar man skuldanklagelsen mot någon helt oskyldig tillräckligt ihärdigt blir det till slut svårt att se personen som helt oskyldig. Nog ligger det något i det som upprepas, skulle det sägas om och om igen om det vore osant? finner man sig rätt som det är frågande sig själv.

Jag tror det är en god idé att stanna upp, när man hör den frågan, och säga till sig själv att lika lite som det är tittaren som sviker ett skitprogram när h*n väljer att ägna sin tid åt något annat, lika lite är det eleverna som sviker förortsskolorna när de väljer en annan skola. Sen kan man fundera en stund över vem det är som faktiskt sviker vem, om man vill det.

12 tankar om “Svikare

  1. Det är ett oerhört laddat ord! Jag hörde den socialdemokratiske riksdagsmannen Silverstrands utfall mot Anders Johansson som kritiserat Juholt.

    Där kan man tala om svekdebatt!

    • Socialdemokraterna tycks befinna sig i ett bekymmersamt läge, och behöver nog ifrågasätta både sig själva och partiets struktur om de ska ta sig vidare. Men jag förstår inte hur du kopplar detta till hur begreppet används när man talar om elever som väljer att flytta från en skola till en annan, eller om patienter som väljer en annan vårdgivare?

    • Jag tänker att det är ett så laddat ord som ställer grundläggande frågor om moral. Det där samhällskontraktet som binder oss till varandra och som innebär någon form av löfte – jag är intreSserad av bärkraften i det.

      Upplevelsen av att vara en del av staten (eller i Juholts fall partiet) är ganska skör. Vi vill ju så gärna tro på den där gemenskapen och när illusionen om den omhändertagande organisationen brister står vi ganska nakna.

      Grekland är inte så långt borta och när allt fler varna för äldreomsorgens sammanbrott blir det svårare att säga ”jag visste inget”.

      • Det gör det definitivt – det ställer frågor om moral, och det ställer frågor om etik. På vem lägger vi ansvaret när saker går åt pipsvängen, och på vem lägger vi äran när det blir bra?

      • Ett svek är väl ”att inte leva upp till sitt ansvar” – vilket innebär att det är kopplat till vilket ansvar du har i en viss situation. I det offentliga livet (arbete, politiska uppdrag, föreningsliv) är ansvaret för vissa saker ovillkorligt, som privatperson har du istället olika typ av ansvar i olika situationer, vissa av dessa är reglerade utifrån (genom xempelvis lagar) andra reglerar du själv via löften och åtaganden.
        I båda fallen är man ibland tvungen att svika och det som blir intressant är väl om du är beredd att ta konsekvensen av detta eller försöker bortförklara det på olika sätt.

        • Så om jag förstår dig rätt, Anna, menar du att varken tittarna, vårdtagarna eller eleverna har svikit, eftersom det inte är deras ansvar att producera bra program, ge god vård eller bedriva en fungerande skola?

        • Just så – som det används i dina exempel är ”sviker” bara ett medieord – som ”nakenchock” ungefär. Helt utan koppling till några verkliga känslor.

        • Det var nog det jag försökte formulera (men famlade) det har varit så många paktsvek i Robinson att ordet tappat en del av sin laddning. Samtidigt är det ytterst obehagligt att tänka sig ett samhälle som befriats från den moraliska dimensionen.

          Återupprätta sveket!

        • Frågan är då om skoldebatten mår bra av de här laddningarna?

          När styrdokumenten är skrivna utifrån ett starkt idealistiskt perspektiv blir också de så kallade misslyckandena moraliska katastrofer och bevis på att lärarna svikit sitt uppdrag.

          Jag skulle vilja se mindre skuld och mer analys!

        • Skoldebatten, som de flesta andra debatter, frodas av laddningar som dessa. Ju svartare och vitare, ju tydligare motsättningar, skurkar och offer ju frodigare debatt.

          Skolan, däremot, skulle må bättre av mindre känsloutspel och mer fakta och analys, visst är det så. Det blir väldigt svårt om man bestämmer sig för att t ex eventuella antydningar om att det finns lärare vars arbetssätt lämnar utrymme för förbättringar är ett personligt angrepp på hela lärarkåren.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s