Dokumentation i skolan – ok eller säkerhetslina?

Ordklyverier gör mig uppmärksam på en insändare i GP som än en gång anknyter till artikeln om sambandet mellan nationella prov och betyg. Avsändaren motiverar varför h*n finner det rimligt att många lärare sätter högre betyg på kursen än det nationella provet indikerar:

För det första stämmer det säkert att lärare sätter betyg som är högre än elevernas resultat på nationella proven. Ställ då frågan – Varför? […]

Vi arbetar nära eleverna och det pågår en ständig bedömning av deras skolarbete. Mest kritiserat har bedömningen av nationella proven i svenska, uppsatsskrivning varit. Men vilken elev – ja, förresten vilken författare – skriver sina bästa verk under tre timmars press?

Många elever presterar under sin förmåga vid prov, och förhoppningsvis känner vi våra elever såpass väl att vi då kan/ska bedöma dem på andra sätt och vid andra tillfällen.

Avsändaren har dessutom, beskriver h*n, ”mer än en gång blivit uppkallad till rektor för att försvara att jag gett en elev underkänt i ett ämne”. Skulden för att det blir på detta vis, att betyg och resultat på nationella proven skiljer sig, understryker avsändaren, ligger på ” Skolverket som sätter upp mål och betygskriterier som vi ska följa. De är de som utformar proven som vi ska bedöma” och jag får medge att i den tankevolten hänger jag inte riktigt med. Man skulle kunna tolka det som att avsändare helt enkelt tycker att problemet är att kursmål och betygskriterier är för krävande för såväl lärare som elever, man skulle kunna tolka det som att mål och kriterier uppfattas som för otydligt formulerade och svåra att följa, man skulle kunna tolka det som att avsändaren ansluter sig till de som upplever sig fått alldeles för lite tid och möjlighet att sätta sig in i betygskriterierna. Jag vet faktiskt inte, men det är ett av de bärande argumenten i insändaren så jag nämner det ändå för att inte göra bilden av den alltför vinklad.

Men visst ligger det något i det h*n beskriver – det händer att i övrigt duktiga kursdeltagare och elever skriver rent åt skogen på nationella prov. Det kan ha diverse orsaker: somliga, som beskrivs i insändaren, upplever själva provsituationen som så stressande och skrämmande att de knappt kommer ihåg vad de sjäva heter. Andra har, av olika orsaker, en riktigt usel dag. Livet händer trots allt även vid nationella prov.

förhoppningsvis känner vi våra elever såpass väl att vi då kan/ska bedöma dem på andra sätt och vid andra tillfällen

argumenterar insändarskribenten. Men räcker det ‘att vi känner dem såpass väl’ för att vi skall kunna hävda att provresultatet är missvisande? Att vi talar om att andra uppsatser som skrivits under läsåret minsann hållit högre språklig kvalitet, att ämnet och instruktionerna följts till punkt och pricka eller vad det nu kan vara som lyckades mindre väl vid provtillfället?

Sannolikt inte.

Och här kommer vi till min kära käpphäst dokumentation igen. Står vi där inför rektor och/eller föräldrar och måste försvara att vi satt ett underkänt betyg väger en tydlig dokumentation, kanske rent av med kopior på bedömda arbeten, prov etc tyngre än vårt ord. Det kan man som bedömande lärare tycka vad man vill om, men att kunna visa svart på vitt vilket underlag man har för sin bedömning flyttar fokus från generellt tyckande till vad som faktiskt ska ha uppvisats för att erhålla ett eller annat betyg. Detsamma gäller om det är inför rektor och/eller skolverket man behöver motivera ett satt betyg som inte överensstämmer med resultatet på nationella provet.

I skoldebatten lyfts dokumentationen ofta som ett tungt och obalanserat ok som placeras på lärares redan tyngda axlar. Man förtvivlar över omständliga rutiner och krångliga blanketter och otympliga formuleringar, man upplever att den tid man behöver ha som planeringstid slukas av dokumentation man inte förstår vad den ska vara bra för.

Men det finns en annan sida av myntet också – dokumentation är ofta det enda sätt en lärare har för att visa vad som faktiskt gjorts och inte gjorts, hur väl det gjorts, vilka moment som överhuvudtaget inte går att bedöma på grund av de uppgifter som inte gjorts, vilken progression enskild deltagare och elev gjort inom vilket område, och hur detta svarar mot betygskriterier och kursmål. På det viset utgör dokumentationen lärarens säkerhetslina när h*n balanserar på den spända lina mellan sin bedömning att godkänt betyg inte uppnåtts (eller att ett mycket gott betyg faktiskt uppnåtts, trots att ett NP indikerar annat) och påtryckningar från ett eller annat håll att ändra sin bedömning.

Vi behöver törhända nyansera dokumenationsaspekten av debatten också?

4 tankar om “Dokumentation i skolan – ok eller säkerhetslina?

  1. Dokumentation är hur viktigt som helst! Jag har datorn full av uppgifter som elever lämnat in och min bedömning av dem. Det ger mig en trygghet, men är även bra för eleverna. Nationella provet är bara ett prov av många, inget examensprov och det måste vi komma ihåg. Däremot är det en viktig del av den totala bedömning vi lärare ska göra av våra elevers kunskaper. Påtryckningar kan dock ges även med en god dokumentation och det är beklagligt. Nu har jag alltid haft en stor käft, men visst var det svårare att som ny lärare stå emot andras krav än det är nu. Nya lärare kan behöva stöttning i betygssättningen och då även från rektorn.

    • Självklart förekommer påtryckningar oavsett om läraren dokumenterar eller inte, men som lärare står man betydligt bättre rustad med en stabil dokumentation att luta sig mot.

      En av de stora fördelarna med folkhögskola, från lärarperspektiv, är att vi omdömessätter tillsammans. Deltagarna får dels behörigheter i de ämnen där de når minst godkänt utifrån de traditionella betygskriterierna, dels ett omdöme som de kan söka vidare med. Detta omdöme sätter vi tillsammans, alla undervisande lärare, och det är gott att kunna väga in andras perspektiv på deltagarens studieförmåga också.

  2. Ibland är det bra med en gnutta statistiskt tänkande. Vid alla enstaka
    testtillfällen får ju alla en viss poäng. Somliga överpresterar, andra underpresterar och återigen andra håller sig vid sin s.k. sanna värden.
    Rent slumpmässigt kommer över- och underpresterare att ta ut varandra så att på gruppnivå blir det nog inga medelvärdesskillnader vid en eventuell omtestning.

    Överhuvudtaget ska man inte fästa så stort avseende vid ett enda testresultat, vad det än må vara, och det är väl det som är den stora kritiken mot nationella test, speciellt när man är intresserad av att relatera betyg till provresultat på en individuell nivå.

    Betyg är ju idealt en sammanfattning av prestationer
    över tid, medan test är en här-och-nu-historia.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s