I morgon är det dags för Den Stora Finalen i Globen! Tänk, bloggens favorit Amanda är en av de två som kommer att stå där, hurra!
Det har varit en intressant resa, fylld av upplevelser. Som detta med favoriter. Amanda fångade mig genast, första gången jag hörde henne sjunga, till skillnad från Molly där jag först efter ett par avsnitt insåg att jag ju faktiskt höll på henne. Jag har upplevt känslan av att min favorit ”hänger löst” men får vara kvar, och att min favorit åker ut. Inte fullt ut lika passionerat som de unga fansen, men medelålderns stillsammare reaktioner ger mig ändå en aning. Det har varit givande!
Jag har gått igenom olika stadier – förvåning över hur mycket planering det faktiskt kräver att se ett program regelbundet, frustration över att behöva anpassa mina fredagar efter TVs schema till en rutin där det inte längre är särskilt bökigt, utan går mer av sig själv. Men jag ska vara ärlig mot er – det ska bli skönt att ”få tillbaka” mina fredagar, och med gott samvete kunna återgå till att se de program jag vill se i efterhand, på playkanalerna, på tider som passar mig.
Det har varit ett projekt fyllt av glädje – jag är glad att jag gav mig in i det, jag känner mig berikad av upplevelsen. Och nu är jag glad att det nästan är över, jag känner mig befriad av vetskapen.
You're no different to me 
Och som den vanemänniska jag är känner jag redan en sorg 🙂 Men det finns alltid ”Så mycket bättre”. Ack sådan tur att jag alltid kommer att ha Star Trek och Stargate som bidrar till min trygghet varje söndagskväll, i kombination med en Ben & Jerrys eller någon liknande frostig himmelsk upplevelse 🙂
Tänk så olika det kan vara! Jag har en känsla av att det finns en ro i ditt sätt att uppleva tv-serier som jag inte riktigt får fatt i.
Så är det, det grundar sig säkerligen på min uppväxt. Men generellt upplever jag TVn som en trygghet i min tillvaro. Jag kommer ihåg för ett antal år sedan då ett förhållande hade tagit slut, jag fick flytta ut och tillfälligt bo hos ett par vänner. Mitt liv kändes upp och ner, men när jag monterade upp min TV i deras vardagsrum och satte på den inföll sig ett plöstligt lugn. Låter kanske som ett skämt, men det var verkligen så 🙂 Jag inser att det troligen inte är jätte bra, men vi alla hanterar vår egen verklighet efter bästa förmåga.
Det låter mycket rimligt. En fast, välbekant punkt i tillvaron kan vara det ankare man behöver för att sluta driva utan riktning när en sådan omvälvande sak inträffat i livet.