Förskolan och Carema

Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.

Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.

Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?

Jag vet inte, men funderar gör jag.

Annonser

8 tankar om “Förskolan och Carema

  1. Jag jobbade 25 år på en förskola som var öppen sju dagar i veckan mellan 6.15 och 20.45. De flesta föräldrar jobbade inom sjukvården men på senare tid tillkom en del barn till serviceyrken och handel.

    Verksamheten var svår att få kontinuitet i. Många barn var lediga under veckodagarna och beläggningen på kvällar och helger var ojämn. Därför var det svårt att planera och ibland fick vi vara väldigt flexibla för att kunna möta hastigt påkomna behov. Men som helhet gillade jag känslan av att verkligen vara en trygg plats för de här barnen. Verksamheten var ofta ganska spontan och det hände att barnen fick följa med hem under julhelger. Trots invändningarna är jag fortfarande stolt över att ha varit del av att kunna få det här att fungera.

    Under 90-talet fick många förskolor propåer om att det var lämpligt att knoppas av från den kommunala tryggheten. En del gjorde så och några föreståndare blev snabbt rika. Vi andra trivdes nog i den kommunala lunken och förstod inte vitsen med att vi plötsligt skulle profilera oss?

    Räckte det inte med att ha en bra verksamhet längre?

    Så för mig är inte privatisering liktydigt med befrielse – och när det gäller dyr och komplicerad verksamhet som ob-omsorg är jag glad över att slippa arbetsgivaransvaret. Det fanns dagbarnvårdare som nog ligger närmare idealet som småföretagare. En del av dem kunde ha riktigt många barn samtidigt och det gick rykten om stora inkomster. Jag var inte avundsjuk.

    • Att det blir en annan sorts verksamhet kan jag tänka mig, men att den skulle fylla ett behov tycks mig tydligt när jag tar del av vad som sägs både i traditionella och sociala media. Det tycks också vara få kommuner som är villiga att erbjuda denna verksamhet, och det förvånar mig att så få stiger fram och ”fyller hålet”. Kanske är inte en förskola det bästa formatet, det kan, som du skriver, vara lämpligare att ett antal småföretagande dagmammor går samman, men poängen är ändå valid – det finns ett behov, en efterfrågan, service att ge, pengar att tjäna även om det blir oregelbundna arbetstider och helt säkert slitigt emellanåt.

  2. Jag är inte en anhängare av tanken att valfrihet är det största ting man kan söka all världen kring. För frågan är vad denna valfrihet får för konsekvenser? Man kan även fråga sig vilken typ av valfrihet det innebär?

    En anledning, som jag ser det, till att vi inte har privata dagis som är öppet på kvällar, nätter och helger, är att det är för dyrt. Storföretag som Carema går in i för att plocka ut aktievinster och då måste man dra ner på det som kostar: personal. Och denna personal kostar extra mycket på kvällar, nätter och helger. Det skulle nog inte vara helt lätt att driva det som personalkooperativ heller.

    Däremot är det lite underligt, när jag tänker på saken, att det inte finns föräldrakooperativ med den inriktningen.

    Sedan ska man inte underskatta storföretagens finansiella muskler. Dom kan köpa upp små privata aktörer och ändå få en vinst genom ”rationaliseringar” när det gäller personal och verksamhet. I och med att inkomsten är skattepengar är verksamheten riskfri.

    • Kanske beror det på att många i behov av barnomsorg på udda tider tillhör grupper som varken har medel eller möjligheter att lägga den tid och kraft som krävs i ett föräldrakooperativ? Mina fördomar säger mig att de flesta föräldrakooperativen drivs av medelklassföräldrar, med små behov av barnomsorg utanför kontorstid, men jag har kanske fel?

      Men om nu inkomsten är skattepengar och verksamheten därmed riskfri, borde det inte löna sig även för ett personalkooperativ då?

  3. I min lokala förortstidning förra veckan var det en kille som skrev en artikel om ett föräldrakooperativ för medelklass föräldrar på Södermalm i Stockholm. Han konstaterade, förundrat, att folket där, som sysslade mycket med media, verkade ha all tid i världen för att vara på möten och bidra till verksamheten. Varför skulle dom ha sina barn på dagis överhuvud taget?

    Problemet är nog att det inte finns riktigt så många i ett bostadsområde som arbetar ”udda tider” och känner varandra så pass att de kan komma överens om att starta ett kooperativ. Nischen finns, men det kan vara lite långt mellan brukarna.

    Och som personal har jag ingen lust att jobba kvällar, nätter eller helger. Min fru jobbar kväller och helger, vilket är jätte tråkigt för mig!

    • Å andra sidan, om du också jobbade kvällar och helger och ni synkroniserade era scheman hyggligt (och det kan man kanske lyckas med om man t ex ingår i ett personalkoopoerativ och schemalägger tillsammans) så finge ni ju mer ledig tid tillsammans.

      Nischen finns, som du säger, behovet och efterfrågan finns, och ändå är det något som gör att få stiger fram och mutar in nischen.

      • Snacka om att öka komplexiteten i livspusslet! Hon på ett 5-veckorsschema och så jag på ett annat. Det troliga är att vi knappt skulle få träffas. Nej, det är nog inget för mig.

        Du ska veta att jag sitter i schemagruppen på jobbet och du skulle se dom bitarna vi har att plocka med. Och ändå har vi öppet bara 6.30 – 17.45. Jag har vid ett par tillfället försökt dra mig ur den gruppen, men det kaos som då bubblar upp till ytan blir bara ännu mer frustrerande. Därför är jag fortfarande kvar.

        • Kanske inte för just er, men andra människor har andra situationer och skulle törhända uppleva det som en lättnad att ha fler timmar att spela med.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s