Nördspaning – år 2012

För ett par år sedan diskuterade vi, mest på Mats blogg, det här med att vara en nörd, och vad det egentligen innebär.

Handlar det om att ha ett intresse man ger sig hän åt, eller om att samla på något, eller om att initierat känna till och kunna diskutera för- och nackdelar med detaljerna i ett eller annat, stallets betydelse för lyssnarupplevelsen vid olika inspelningar av samma gitarrstycke t ex?

Ämnet kommer upp då och då. Nördar fascinerar och skrämmer, de framstår som exotiska fåglar, ovanliga och spännande med obegripliga läten och udda rörelsemönster. Medan TV-serier som the Big Bang Theory öppnar vägen för ett accepterande av nördskap koketterar allt fler män med en lagom salongsnördighet, hävdar djupgående nördrötter och visar stolt upp stiliga samlingar av nördartefakter (om den är nyligen köpt på e-bay eller faktiskt framgrävd ur pojkrumslämningar behöver ingen veta), och umgänget med tvättäkta ärkenördar odlas.

Hur känner man då igen en ärkenörd, i en värld där alla går omkring i trendiga nördbågar och fluga och pratar om svarta hål och Tolkien? Iain M Banks beskriver det väl – nörden har helt enkelt ett helt annat fokus än salongsnörden. Nörden nördar inte för att jaga kredd, utan fokuserar på helt andra aspekter i livet. H*n mäter inte sitt värde mot grannens genom att jämföra storleken på bil eller garage:

He was, in human terms, somewhere between a total geek and very cool. His geekiness was that bizarre failure to care about the one thing that everybody agreed really mattered: kudos, while his coolness came from the same source, because not caring about kudos – not obsessing about it, not chasing it down wherever it might be found, not constantly measuring one’s own coolness against that of one’s peers – was in itself kind of cool.

the Algebraist

Risken finns att nörden inte ens lägger märke till trendige grannens bil. Eller garage. Eller ens grannen själv, såvitt man kan se, oavsett dennes glasögonbågar. Inte för att nörden avser vara ohövligt, utan bara för att h*n, som sagt, lägger sitt fokus på annat. Trots detta finns anledning att lyssna till Charles J. Sykes goda råd:

Be nice to nerds. Chances are you’ll end up working for one.

 

Annonser

13 tankar om “Nördspaning – år 2012

  1. Verkligen bra råd!
    Jag letar fortfarande efter min inre nörd. Min granne samlade på använda bussbiljetter – de fanns i numrerade serier 1-999 på rulle. Vi var ganska förvånade när vi hittade hans samling senast han flyttade, men efter en stunds eftertanke… Respekt!

    • Din grannes samling var sannerligen respektingivande, men att hans hobby var att samla på använda bussbiljetter gör honom inte till en nörd. Många nördar är samlare, en del samlare är nördar, men alla nördar är inte samlare och alla samlare är inte nördar.

  2. Hmm, vem äger ordet nörd? Om jag har följt Star Trek slaviskt under nästan 20 år, är jag då en nörd? Sett de flesta avsnitten säkert minst 10 ggr.

  3. Du kan vara. Det finns ju faktiskt definitioner, och de har det gemensamt att de fokuserar mer på det sociala fokuset än på handlingar och vanor som sådana. En nörd har ofta lite svårt med det sociala spelet eftersom fokus ligger på annat. H*n kan t ex uppleva ett långt och ingående samtal om klingonernas kulturella utveckling genom serien som mycket givande, och uppleva det som ett innerligt möte, helt utan att uppfatta eller riktigt begripa att eller varför samtalspartnen för länge sedan lessnat. H*n har ofta problem med att tolka och besvara sociala signaler och kroppspråk eftersom fokus ligger på annat.

      • Det var på skoj 🙂 Jag tycker att din uppfattning av en nörd låter rimlig. Beträffande den sociala aspekten stämmer det nog in på mig i särskilda stunder. Men det är sällan att jag går på djupet när det gäller Star Trek, om det inte rör sig om en fellow trekkie (http://en.wikipedia.org/wiki/Trekkie), jag kan dock ha fel. Likväl har jag nog den problematiken i förhållande till historia, då jag anser, utan tvekan, att det ämnet är det viktigaste som finns. Då kan jag nog rabbla på som aldrig förr, även om jag ser att individen inte orkar ta in mer, finns det nog ändå en risk att jag fortsätter. Svårt att sluta när man väl satt igång 🙂

        • Gott att höra!

          Ja, det är ju så det är när man brinner för något! Jag känner så väl igen det. Historia ÄR viktigt, om än inte det viktigaste… jag menar, det finns ju faktiskt språk!

        • Hmm, this could get ugly 😉 Skämt å sidor, jag måste nog hålla med dig med tanke på de postmoderna tänkare som influerar mig som t.ex. Foucault. Om jag förstår honom rätt blir inget en ”verklighet” förrän vi skapar ordet, vare sig det är på papper eller i vårt huvud.

          Låt oss säga att historia i kombination med språk ter sig vara det viktigaste 😉

        • Låt mig bara stillsamt påpeka att utan språk skulle vi inte ens kunna ha den här dispyten, och historia skulle bara vara en känsla av att det som hände i går nog kan ha viss betydelse i dag.

          *ler milt*

          😉

  4. Ping: the Algebraist « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s