Karin Boye om forskning

I ett samtal hos Mats apropå Johannes Åmans raljanta DN-kommentar om relationen mellan de olika forskningsfalangerna kring digital spelkultur slår det mig att Karin Boyes dikt I Rörelse faktiskt beskriver forskning riktigt bra:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Insikten att vi inte vet allt medför insikten att den världsbild vi har i dag kommer att revideras. Vi upptäcker nya aspekter av saker vi trodde vi visste allt om, och vips öppnar sig helt nya, hittills okända horisonter att utforska.

Ibland känns det tungt när vi ställs inför budskapet att något vi trodde var sant är helt felaktigt, något vi gjort är komplett verkningslöst eller rent av destruktivt. Det är inte alltid lustfyllt och roligt att lära om, att ändra rutiner, att göra på annat sätt. Det kan vara både jobbigt och skrämmande och sorgesamt att behöva se hur det invanda, hemtrevliga, välkända plötsligt förändras framför ens ögon när det ställs i relation till något nytt.

Då kan forskningens käcka uppmaning om uppbrott kännas som ett hån, och man får lust att gräva ner sig och försvara sin position i stället för att packa om sin ränsel, spänna på sig de slitna sandalerna och ge sig ut på vandring. Igen.

 

25 tankar om “Karin Boye om forskning

  1. Inspirerande inlägg. Personligen anser jag att en konstant utveckling och revidering av ens koncept om hur saker och ting fungerar är uppfriskande och av stor vikt. Men jag kan så klart även relatera till problematiken, på det personliga planet, då ens världsbild inte är evig, som du säger kan det kännas tungt och besvärligt. Det är en sak att tro på denna filosofi på en allmän nivå, men det kan tänkas vara något annorlunda när det drabbar en på det personliga planet. Då kan förändringar vara smärtsamt 🙂

    När man kan förena dessa två, det personliga med sin hela omgivning, då har man nog nått långt som människa, eller vad tror du?

    • Kanske. Andra skolor hävdar motsatsen, och härleder en del av dagens problematiska situationer till människors bristande förmåga att avgöra vad som tillhör den privata sfären och vad som tillhör den offentliga.

      Sheldon är en utmärkt illustration av dilemmat – forskning, framsteg, upptäckter, utveckling men ve den som ruckar på hans rutiner!

  2. För mig kommer den dikten alltid att vara knuten till VM -94, men din tolkning förtar inte på något sätt glansen från orden.

    Kanske romantiserar dikten uppbrottet från det invanda och en ytlig tolkning vore att alla måste resa och tänka nytt hela tiden. Själv är jag ganska hemkär men tröstar mig med ett rikt inre liv.

    • Det är en dikt som går att tolka på många nivåer, och resan behöver ju inte absolut äga rum i de geografiska dimensionerna. Det finns fler. När det gäller forskning och hur den förändrar vår världsbild äger resan ju t ex i hög grad rum i våra individuella och kollektiva föreställningsvärldar.

  3. Jag älskar den där dikten. Men jag tänker inte forskning. Min favorittyp av forskning låter så här: Si och så underlag tyder på si och så. Å andra sidan visar si och så så och si. Man kan därav dra slutsats si och så, men det går även att resonera så och si. I sammanhanget är det viktigt att nämna de studier som gjordes där och då av så och si – se fotnot 47, 48 och 49.

    • och hela tiden är man medveten om att detta är hur saker ser ut i ljuset av vad vi vet just nu. Om vi rätt som det är upptäcker att si och så i själva verket är ditt och datt, så envisas vi inte med att låtsas att si och så faktiskt är det slutgiltiga svaret, utan ser istället hur å andra sidan ser ut i ljuset av dessa nya insikter.

      Och det är i det skedet dikten kommer in – forskning blir aldrig ‘klar’, vi vet aldrig allt, det finns alltid mer att upptäcka, komma fram till, räkna ut, få reda på. Om allt.

        • *kisar och lägger huvudet på sned och läser noga igen vad vi sagt flera gånger* Gör du? Så intressant! Jag kan inte alls se det. Kan du sätta fingret på vad det är som ger dig detta intryck? Jag vill gärna veta, hur saker och ting låter från olika perspektiv intresserar mig enormt!

        • ”Min favorittyp av forskning låter så här: Si och så underlag tyder på si och så” och ”Om vi rätt som det är upptäcker att si och så i själva verket är ditt och datt, så envisas vi inte med att låtsas att si och så faktiskt är det slutgiltiga svaret, utan ser istället hur å andra sidan ser ut i ljuset av dessa nya insikter.”

          Det är retoriken som får mig att misstänka en viss ton av sarkasm, typ att ”forskare tjatar om samma sak, tror de har alla svaren, allmänt tråkig språkförmåga…” osv. 🙂 Wow, jag kan verkligen bygga upp en hel föreställning av något som kanske inte ens existerar 😉

        • Vi kan väl säga som såhär: livlig fantasi är en tillgång!

          Och jag är glad att du frågade. Jag menar nämligen precis tvärtom – forskare kan vara rysligt torra och tråkiga ibland, men det är helt ok. Det får de lov att vara, ingen begär att de ska vara stilister av rang (även om somliga är det), och att de förankrar sina tankar i övrig forskning är nödvändigt, dels för att ge mig som läsare en bakgrund och en kontext, dels för att visa att de inte hittar på.

          Min poäng är dock att forskning bygger på insikten att vi inte vet allt, och att det vi vet kan visa sig vara helt annorlunda än vi trott när vi lär oss mer.

    • Det kan inte sägas ofta nog, och man kan inte läsa Sokrates ofta nog heller. Jag har ett alldeles nytt ex, jag lånade ut mitt gamla och hoppas att lånaren har stor glädje av det. Mitt nya är till min glädje grönt.

      • Intressant att ni beundrar Sokrates, själv vill jag läsa mer om honom och hans tankar. En hel del existentialism om jag inte minns fel? Som ni säkert vet hade han en något annorlunda syn på kvinnan, vad känner ni inför det?

        • Eftersom Sokrates eventuella textproduktion inte finns bevarad, om den ens någonsin existerat, så är det Platons beskrivning av Sokrates kvinnosyn du talar om. En petitess, men ändock värd att nämna i sammanhanget. Kvinnnosynen är en logisk del av den Sokrates vi möter genom andras beskrivningar av honom.

          Dock, i det här sammanhanget, är det snarare hans syn på visdom vi fokuserar på. Åtminstone jag, och jag tror det gäller Helena också.

        • Jag uttryckte mig klumpigt, men jo, jag vet att en hel del information vi har om Sokrates härstammar från Platons anteckningar, men jag har nog glömt bort att det inte fanns något som existerade? Föga förvånande, mycket ovanligt att ha förstahands källor från den perioden, ingen av oss vet ju egentligen med all säkerhet vad som har skett i det förflutna.

          Det är inte alla som väljer att bortse från forna aktörers tvivelaktiga moral. Men som bekant är det viktigt att utgå från samtidens värderingar och inte döma, i alla fall om man ska lyssna på min professor 🙂 Likväl är det en diskussion jag skulle vilja ha mer av i en nära framtid, då jag själv finner mig ifrågasätta detta ”vetenskapliga” argument från tid till tid.

        • Inte farligt, men jag strävar efter att inte ta för givet att varendaste en av de tysta läsare som tar del av vårt samtal är insatta i t ex de gamla grekernas liv och leverne. Det är, det vet vi, ett ämne som skummas över ganska ytligt i mången skolsal runt om i landet idag. Därav min lite tjatiga övertydlighet i bland.

        • Jag uppskattar din ”tjatighet” då det håller mig på tårna och bidrar till att jag blir en bättre bloggare 🙂 Ofta har jag din röst i huvudet då jag skriver inlägg ”Det är inte säkert att andra läsare vet vem Foucault är….etc” 🙂 Därför länkar jag rätt mycket, eller skriver något kort.

          Även när jag pluggade på Historicum i Lund läste vi antiken endast under en månad, även om det var en massa böcker. Det äldre förflutna ter sig få minimal bearbetning, både på universitetsnivå som i grundskolan och gymnasiet. Tråkigt tycker jag.

        • *hahahaha* jag fick en mental bild av en mycket liten Morrica som sitter på din axel och gnatar och tjatar om ‘den tänkte läsaren’. Jag gläds åt att du för folkbildararvet vidare!

    • Visst finns det de forskare som missbrukar sitt uppdrag, men i min vardag, i alla fall inom historievetenskapen, är det politikerna och olika ledare som är det stora problemet. Tämligen ofta finns det politiker och olika intellektuella som behärskar språket, som talar om forskningens ”senaste” rön osv. Men alltför ofta handlar det om en snedvridning av dessa resultat, eller en snedvriden forskning till att börja med, på uppmaning av ett politiskt parti eller någon annan intresse organisation.

      Återigen kan jag enbart tala för historia, men skillnaden på vetenskapligt historiebruk och ideologiskt är att medans historikern arbetar med ett historiskt sakförhållande i sin egen samtid, lär den ideologiska brukaren använda det förflutna i hopp om att gagna sina intressen i nuet.

      • Små sår och fattiga vänner bör man inte förakta, säger talesättet. Det gäller små problem också – även om man upplevevr politiker som ett större problem så finns det anledning att adressera även problemet med forskare som blir alltför förälskade i sina teorier, som fäster alltför stor prestige vid dessa, eller som agerar som vore de kränkta av att någon annan presenterar en teori som tycks gå stick i stäv med deras egen.

        Känner du till Isaac Asimov? I hans Nightfall leder dylik akademisk fåfänga till fatala konsekvenser. Det är en bra bok i övrigt också, förresten, jag rekommenderar den varmt för läsupplevelsens skull!

        • Jag håller med dig, och med min postkoloniala bakgrund ska det poängteras att jag inte är främmande från att kritisera forskare av olika genrer.

          Vid namn känner jag igen honom, tack för tipset. Just nu läser jag Robin Sharmas Greatness guide. I den finns faktiskt ett stycke som behandlar ämnet med framgångsrika människor som med tiden blir arroganta. ”Ju större framgång du har, desto viktigare blir det att vara ödmjuk…”.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s