Socialdemokratin

För ungefär två veckor sedan läste jag Martin Ezpeletas betraktelse över socialdemokratin. Han liknar situationen vid ett sammanfallet äktenskap, där mannen inte vill se, inte vill förstå, inte vill acceptera att hon faktiskt gått och lämnat honom kvar:

det är grunden för den socialdemokratiska identitetskrisen: Socialdemokratin och arbetarrörelsen har glidit isär.

Visst kan socialdemokratin tillfälligt locka över henne till sin sängkammare. Hångla under valrörelsen. Kanske kan de bli provisoriska särbos. Eller kulbos. Men aldrig mer i vått och torrt. Aldrig mer tills döden skiljer dem åt. På valdagen 2010 lämnade hon in en formell ansökan om skilsmässa. Aldrig mer kommer han kunna vakna, sträcka ut handen och veta att hon ligger bredvid. Och därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände.

Jag tänker på hans liknelse när jag nu, sent på fredagskvällen läser att Juholt kallar till presskonferens i ett köpcentrum i Oskarshamn på lördag eftermiddag. Det förväntas att han kommer  att meddela sin avgång från posten som partiledare. Det hela tycks lite kaotiskt just nu.

Och i bakhuvudet hör jag Ezpeletas ord ”därmed har det förra århundradets mest inspirerande kärlekssaga nått sin ände”

Det blir intressant att följa utvecklingen.

Uppdaterar: presskonferensen i det Oskarshamska köpcentrat är över, Juholt har avgått, och oavsett hur allt skötts fram till den här punkten så gjorde han det med stil.

SVT missade att direktsända det hela, säger rykten. Stämmer det? Var inte det alldeles osedvanligt klantigt?

Än en gång, att följa utvecklingen blir intressant.

20 tankar om “Socialdemokratin

  1. Socialdemokratin är en bedragen man.

    Nej, han är inte bedragen. Det var han som bedrog och efter att ha varit otrogen i ca 20 år. När hon protesterade i början av 90-talet, slog han henne. Då insåg hon att han inte älskade henne längre. Hon insåg också att han nu bara ville ha hennes (b)röst.

    Det var han som högerprasslade och blev en småborgerlig wannabee, någon som hade gjort en klassresa, kommit upp sig och nu egentligen inte ville ha henne. Och ändå är han helt beroende av henne. Han klarar sig inte alls utan hennes stöd. Dom hade skapat ett bra och jämställt hem, men nu blev det plötsligt ojämlikt.

    Nu är det upp till honom att reparera förhållandet!

    • Med den bild du målar upp står det fullkomligt glasklart för mig att hon bör hålla sig så långt ifrån honom som möjligt. Tar han ut sin frustration över att saker inte går som han vill på henne, slår henne och behandlar henne som en hushållsmaskin har hon allt att vinna och inget att förlora på att kapa alla band med honom.

      Det är upp till honom att räta upp sig, att söka behandling för sitt våldsamma beteende, att be om ursäkt och respektera henne, men stå på egna ben istället för att klänga på henne som en myling.

      • Bakgrunden, som jag ser det, är att sossarna i mitten av 80-talet gick över till nyliberalismen. Plötsligt blev det ett glapp internt mellan fotfolket och partiledningen. En av landets mest inflytelserika nyliberaler är Kjell-Olov (von) Feldt som gjorde ett hål i statskassan med 20 miljarder när han lät de rika slippa den progressiva beskattningen.

        Om minns så var det en strejk i början av 90-talet när det var turbulent med valutan (som sedan avreglerades). Då satt Stig Malm som ordförande i LO. Den socialdemokratiska regeringen (med Malm som satt med i sossarnas VU) beordrade facken att sluta strejka. Där började även sossarna alltså bedriva en antifacklig verksamhet. Där blev det ett glapp mellan det som en gång var den politiska grenen av arbetarrörelsen och den fackliga delen.

        Sedan har alltså högersossarna styrt i partiet. Och man har inte velat se eller göra något åt de ökade klyftorna i samhället och de allt sämre arbetsvillkoren.

        Sedan har det rullat på med den ena borgeliga idéen efter den andra, t ex privata med skattefinansierade skolor och förskolor. Och det blev aldrig några ”återställare” efter att regeringen Bildt röstades bort, utan sossarna fortsatte att spela borgeligt.

        Det finns faktiskt dom som ännu tror på vänsteridéer och som är verksamma inom partiet, men dom framställs nu mera som knäppgökar. Därför var det en frisk vänsterfläkt som blåste in med Juholt. Men som Göran Greider skrev så var det den kortaste vänstervågen i världshistorien: han valde en högersosse som ekonomsik-politisk talesman.

        Men efter 20 år med nyliberalism så kan man ana sig till att ytan börjar krackelera. Så det kom nog andra tider.

        • Det är intressant att höra dig beskriva Juholt som en ”frisk fläkt”. Nog har det blåst, alltid, men unken är nog ett ord som ligger närmare om jag skulle beskriva det intryck jag fått av dessa fläktar. När Sahlin satt i ledningen låg allt fokus på motståndarnas politik, med Juholt på partiledarens agerande. Hur vore det om man, om man tror på gamla socialdemokratiska ideal och fortfarande ser det som möjligt att renovera och återuppbygga folkhemmet, fokuserade på att föra fram denna politik i stället för på en massa annat?

        • Frisk vänsterfläkt, Morrica. Och Juholt hann aldrig få fram politiken. Både inre och yttre krafter såg till att sänka honom istället. Annars var han lika oerfaren (DN,SvD) som andra nya partiledare varit, t ex Persson och Reinfelt, vilka båda växte in i rollen.

        • Fläkten tycks mig lika unken vilken riktning den än kom ifrån, jag är ledsen, och han bidrog själv till att fokus hamnade på annat än på politiken.

        • Problemet är snarare så att det är tre personer som styrt S under femtio-, sextio-, tjuttion-, åttio och nittiotalet. Erlander, Palme och Carlsson byggde välfärden i en tid då det gick att göra det ohämmat utan sidoblickar på världen runt omkring. Carlsson var färdig med välfärdsbygget på slutet av sin politiska karriär. Den sista stora politiska idén var löntagafonderna. Där tog kollektivismen sitt slut och individualismen började göra sitt intåg. Det hade man inga politiska lösningar på.

          Sedan Berlinmuren föll och det kalla kriget avslutades är det inhemska välfärdsbygget slut. Det vi ser nu i svenska socialdemokrati är efterskalvet av detta. Ska de bli en maktfaktor igen måste de nog söka de politiska lösningarna i en global kontext.

        • Eller finna sig en ny roll, och en ny position på den sk politiska kartan. Det är svårt att ställa om perspektivet, men det är inte säkert att socialdemokratiska partiet gör mest nytta för samhället och världen genom att sträva efter att återta sin gamla position.

        • Definitivt inte. De måst hitta medelklassväljarna. Dessutom kommer de aldrig tillbaka till den storhet de en gång hade. Ett 30 procentsparti möjligen.

        • Antingen väljer de att fortsätta försöka fiska väljare och anpassar politiken efter det, eller så väljer de att fundera över vilken vision de egentligen har, arbetar mot den och tar opionssifforna som de kommer.

        • Det var väl snarast så, att efter kriget var det socialistiskt sinnade människor runt om i Europa som tog tag i dom ekonomiska och sociala problem som fanns. Välfärdsbyggen av olika slag fanns överallt. Det var alltså inte något inhemskt påhitt. Och det du kallar kollektivism hade tvingats fram eftersom en arbetare inte kunde vinna över en direktör. Man förstod att ensam är inte stark.

          Men de nyliberala högervindarna slog rot i central Europa ett drygt årtionde innan det kom till oss i Sverige i slutet av 80-talet. Även i USA, framför allt i och med Reagan.

          Problemet för Carlsson var att svensken fått det väldigt bra. Vi hade ingen fattigdom längre, vi var förhållandevis jämlika och började även försöka bli jämställda, arbetsvillkoren var bra och arbetslösheten låg runt 2%. Det fanns inte mycket att förbättre rent materiellt. Och folk hade glömt hur samhället såg ut 50 år tidigare. Att man måste värna om välfärden för att få ha den kvar, det förstod man inte.

        • Att folk hade det bra och man kunde lägga de svårigheter som var vardag två generationer tidigare bakom sig, det har jag svårt att se som ett problem, ärligt talat.

        • För ett parti som drivit sådana frågor och nu i princip nått i mål, är det ett problem. Vilken var nu deras uppgift? Vilken funktion fyllde dom? Efter löntagarfonderna, vad fanns det kvar att göra? Det går ju inte att driva något som inte har några visioner kvar. Att bara vara förvaltare är inte lika sexigt, om du förstår vad jag menar.

        • Nej, bara att pendeln har slagit tillbaka lite. Varje rörelse har en motrörelse. Efter skråväsendets slut tog det några årtionden innan fackföreningarna uppstod. Inte riktigt samma sak, men delvis som svar på samma problem.

          Nu har vi den arabiska våren och occupy-rörelsen som förändrar världen. Hur Socialdemokraterna kan axla de nya förutsättningarna återstår att se.

        • Världen är på många vis annorlunda i dag, vi står inför helt nya utmaningar och behöver i många aspekter ett helt nytt förhållningssätt, både för att kunna möta det nya och för att kunna ta ansvar för att värna det som inte bör gå förlorat.

  2. Nu kanske jag inte har tillräcklig erfarenhet av politik för att yttra mig, men jag har gång på gång hört min pappa dra ramsan att ”Svenskarna är ett färgglatt folk. De tänker rött, röstar blått, äter grönt och jobbar svart” 😉
    Samtidigt som S har fallit har M börjat dra sig mer och mer åt vänster.Moderaterna är inte särskilt kapitalistiska längre, speciellt inte med tanke på att de kallar sig Arbetarpartiet Nya Moderaterna… Svenskarna är fortfarande inbitet socialistiska, men S har inte haft något vettigt att komma med sen Göran Persson och Reinfeldt är den enda de kan tänka sig att ha som statsminister i nuläget. Om S lyckas gräva fram en vettig människa som folk tycker om så lär nog svenskarnas kärlekshistoria med S ta fart igen.

    • Nyckelordet torde vara ”vettig människa”, så måste en partiledare uppfattas. Partiledaren behöver vara någon som människor kan känna igen sig i. Reinfeldt har plockat många myspoäng på sitt dammsugande och den folkliga litteratur han säger sig föredra.

  3. Det är felaktiga rykten. Det var tekniska problem.

    Dessutom kan väl konstatera att ”Berlingmuren fallit” i svensk politik. S 60-talsväng attrahera bara landsbyggden. Inte storstaden Stockholm som har haft en inflyttling lika stor som befolkningen i röda norrland. Ska de ha någon som helst chans 2014 måste de börja definiera om politiken. Annars är loppet kört.

    • En etterförnicklad otur, alltså? Var det det som fick dem att tycka det var en god idé att plötsligt göra reklam för någon kommande gala innan sändningen kring den andra presskonferensen, Jämtins vid halv fem också, tro?

      Du har så rätt, socialdemokraterna måste se sig om i den nya verkligheten och hitta den position där de börjar arbeta för samhället och väljarna snarare än för partiet.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s