Den öppna dörren

En reflektion kring dörrar får mig att fundera på det här med arbetstid igen. Texten handlar om hur det är att vara chef, men jag kan tänka mig att jag inte är den enda lärare som känner igen sin arbetsvardag i beskrivningen:

Jag har ett stort gäng med direktrapporterande personer. För dem står min dörr alltid öppen, det är något som vi chefer fått lära oss är viktigt. Open door policy! Problemet är att jag faktiskt blir avbruten hela tiden. Jag får inte göra klart det jag håller på med, jag får ingen arbetsro. De små stunderna hackar upp hela min dag och jag undrar hur effektiva de där samtalen egentligen är.

Jag är en fasligt opraktisk kollega på många vis, en sån som behöver långa oavbrutna sjok av ostördhet för att kunna tänka, reflektera och komma fram till något. Och när jag säger ostördhet så menar jag det på eremitnivå. Tänk svårtillgängliga grottor. Tänk Kappadokien. Varje avbrott, hur vänligt, litet, hövligt eller omtänksamt det än är, i det läget gör att jag måste backa tillbaka en bit och börja om därifrån. Det gäller när jag planerar, det gäller när jag förbereder och efterarbetar, och det gäller i särskilt hög grad när jag ger feedback på elevers arbete.

Signaturen Pia Plopp, som skrivit artikeln, har en fundering på hur hon skall lösa problemet:

Vad skulle hända om jag ställde lite större krav på de som traskar rakt in på mitt rum? Om jag bad om möjlighet att förbereda mig? ”Jag tycker att det är viktigt att det blir ett givande samtal och därför vill jag veta innan vad det är du vill diskutera. Jag vill även avsätta tid så att jag kan fokusera ordentligt på just dig och ditt ärende.” Typ.

Efter den här kaotiska veckan, med en miljard spontansamtal om allt från serverkonfigurering till kärleksproblem, har jag bestämt mig för att göra ett litet experiment. Mina medarbetare kommer att få veta hur jag fortsättningsvis vill att vi kommunicerar. Att jag mer än gärna tar mig tid, men att jag vill skapa bättre förutsättningar för mig att kunna vara en engagerad samtalspartner och ledare.

Det är ett sätt, att strukturera och avgränsa sin tid på arbetsplatsen, helt enkelt tala om att mellan klockan X och klockan Y är jag helt tillgänglig, men från klockan Y till klockan Z måste jag fokusera på mina andra arbetsuppgifter.

Jag använder en annan metod – när jag befinner mig på skolan (och inte har lektion, givetvis) är min dörr bildligt talat (mitt arbetsrum ligger i biblioteket, och jag delar det med kollegor, så den bokstavliga dörren är stängd av hänsyn till andra än mig) öppen, och jag ägnar mig åt de där mer pyssliga arbetstuppgifterna som inte kräver att jag går in i eremit-läge, och blir inte det minsta störd när än det knackar på dörren och någon kikar in eftersom det där behov av att prata en stund om ett eller annat, fråga om något, be om hjälp eller råd eller bollplankande eller vad det nu kan vara uppstått. Är jag på skolan är jag tillgänglig. Det är rätt skönt.

Eremitdelen av arbetet förlägger jag till förtroendetiden, helt enkelt, och ägnar mig åt någon helt annanstans.

Så gör jag, och det funkar ypperligt för mig. Andra gör på andra sätt. Jag tror det är viktigt att hitta sina rutiner kring det här med ostörd arbetstid och tillgänglighet, och jag tror det är rätt individuellt hur man gör det, inte sant?

4 tankar om “Den öppna dörren

  1. Jag anser att egentid i denna aspekt är av stor vikt. Läraren som alltid är till hands, no matter what, lär bränna ut sig snabbare än någon annan. Vilken nytta är denna läraren då?

    I min ödmjuka åsikt, tycker jag att fler lärare borde följa ditt exempel, på det sätt som fungerar in på deras arbetsplats, situation och personlighet.

      • För min del handlar det även om respekt och sunt förnuft. Det bör vara självklart att även en lärare, precis som alla andra, behöver space. Under alla de år som jag arbetade som salsalärare hade jag problem med mina danselever. När det var paus var det ofta elever som kom fram och ville att jag skulle lära dem mer, eller visa dem stegen igen. Visst var det kul att de var så pass entusiastiska, men med tiden sa jag ”vi tar det sen under undervisningen”. För mig tyckts det uppenbart att man behöver sin break och hinna hämta andan, eller ha tid att reflektera.

        • Visst är det så, och därför försöker jag hålla till i klassrummet eller i vårt samtalsrum när elever kommer och söker upp mig, för att mina kollegor ska få ha sina raster i fred. Men ibland, i synnerhet när jag är ensam i arbetsrummet när eleven dyker upp, glömmer jag det. Som jag skrev, jag är en opraktisk kollega på många sätt.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s