Låt oss indigneras

Jag är lite udda i vissa aspekter. Jag säger inte detta för att kokettera med exotisk fjäderdräkt eller fiska efter försäkringar om hur jag visst är fullkomligt normal. Istället är det ett torrt konstaterande:

Morrica är udda. Konstig. Avvikande från många normer. Komplett obegriplig i vissa aspekter.

Det är du som läser här också.

Det är helt normalt. Avvikande är vi allesammans, på olika sätt. Det är som det ska, inget att vara rädd för och inget att försöka bekämpa, inget att försöka dölja eller generas över. Vore vi inte det hade vi fortfarande stått tvekande vid savannens kant, blygt mumlande ”uggaboff?” inför detta storslagna outforskade okända lockande spännande potentiellt livsfarliga landskap.

På samma gång är jag i andra aspekter så helt och fullt ut normal att det är tråkigt. Jag delar många värderingar med många av er, och ni med varandra, vi ser på många sätt samma horisont från samma utsiktspunkt, och även om våra referensramar skiljer sig en smula har vi mer gemensamt än vi har som skiljer oss åt. Var inte ledsna för det, det är också som ska.

Jag tror att detta är en av orsakerna till den mycket mänskliga gemenskapssökningen som t ex manifesteratdes i den kollektiva indignationen över genusaspekten i uttalanden i svensk tv från en amerikan man som deltog i en norsk talkshow (jag lyckades givetvis missa även denna tv-händelse, men det var i gengäld väldigt trevligt på puben så jag beklagar mig inte) Man kastar ut sin indignation för att visa att man delar denna värdering med de kringstående, och får man medhåll kan man för en stund känna sig helt normal.

Det är också normalt. Man vill höra till, gruppens styrka och samlade kunskap ger både skydd och trivsel.

Men trots detta vill jag påminna om att det är viktigt att åtminstone ett ögonblick då och då stanna upp, bryta mönstret, avvika och kritiskt ifrågasätta gruppens kollektiva agerande. Går man verkligen åt rätt håll? Är det verkligen så att man delar den värdering man ger uttryck för i syfte att markera gemenskap? Ibland blir svaren tveklöst ja, men frågorna måste man ställa sig ändå. Ibland är man mer tveksam, och ibland blir svaren till och med nej.

Det kan bli en ruskigt jobbig situation. Hela den gemensamma indignationen kan komma att vändas mot avvikaren. Det är en ruskig kraft. Man kan känna sig väldigt liten när man står där och avviker. Kanske kan det hjälpa lite att hålla i minnet att man inte är den enda som avviker, även om det känns så?

Annonser

16 tankar om “Låt oss indigneras

  1. Det känns som om allt står och väger – kravet på att ta ställning till olika företeelser blir alltmer absurt och många tycks styras mer av rädslan för att hamna fel än lusten att göra rätt.

    Jag tänker förhålla mig oförbehållslöst distanserad (går det) till det mesta – åtminstone tills världen och twitter lugnat ner sig.

    Var det Groucho Marx som sa:
    – Jag skulle inte vilja vara medlem i en klubb där sådana som jag får vara medlem….

    • Ah, marxistisk visdom när den är som bäst! Jo, visst var det väl han, det tror jag.

      Att inte ta ställning är också ett ställningstagande, och sannerligen inte det enklaste. Jag önskar dig all lycka i detta!

  2. Jag har alltid haft en tendens att gå emot ”normen”. Jag trivs väldigt bra med det och tror att jag fortsätter. Men visst, ibland hade det varit trevligt att vara del av den, det tenderar att bli ensamt.

    Ojdå, vad är klockan? 21:13, visst ja, det är dax tycka synd om mig själv timmen 🙂

  3. Det kan absolut kosta, men är ack så viktigt att fundera över – vilka förgivettaganden man gör och inte gör, och vilka av dessa men delar med andra (och inte).

    För att dra det till ännu en nivå – att alltid gå emot normen gör likväl att man låter normen vara styrande…

    Nej, jag tror jag tar ett glas vin till och låter bli TVn denna kväll, låter frågan om balansen mellan den mänskliga gemenskapshetssökningen och den likväl mänskliga viljan att särsilja sig vila ytterligare. Men lär återkomma, tack för att du stundtals drar oss dit!

    • Att alltid gå emot är, precis som du säger, lika oreflekterat och potentiellt farligt som att alltid gå med. I bägge fallen bör man då och då stanna upp, betrakta sig själv och den väg man valt och reflektera en stund över varför man valt just den.

      Att låta bli tvn när ”alla” tittar mello för att filosofera en stund i stället är ingen dum prioritering (att glömma bort att mello existerar som jag gjorde är däremot inget aktivt val)

  4. Jag säger som Morgaine i ”Avalons dimmor” och som Gud sägs ha sagt vid den brinnande busken ”jag är den jag är”. Det gör gott att tillhöra ett sammanhang men det får inte bli ett självändamål. Jag tror att en fungerande civilisation behöver båda människotyperna-de som bryter normer och söker nya vägar och de som är mer konservativa och ser kritiskt på det nya.

    Jag tar gärna emot synpunkter från människor med namn och ansikte men det finns tre trista typer som jag skyr med alla medel-någon, man och alla andra.

    • Jag tror att det behöver finnas utrymme att röra sig mellan ytterligheterna för att en civilisation ska fungera – den som är skeptisk måste få lov att låta sig övertygas utan att ses som en svikare, den som brukar dansa motvals måste få lov att dansa med alla andra ibland utan att det kommenteras i negativa ordalag. Bekymmersamt blir det när man låser sig i den ena eller den andra positionen av princip. Tror jag.

      • Så sant-jag har ibland fått höra att jag är obstinat. Det är jag inte-jag bara råkar ha åsikter som ibland skiljer från normen. Medan jag i andra av mina kretsar är ärkekonservativ. Det är det som är det fina med ålivet i ett fritt land-du har inte bara svart och vitt, utan en hel härlig gråskala att ta till dig:)

        • Det du säger är så viktigt – skillnaden mellan att stå på sig och att vara obstinat kan vara svår att upptäcka ibland (särskilt i sig själv) men den finns där och den är avgörande.

  5. Ping: Låt oss indigneras forts « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s