En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

Det tycks som om debatten kring skrivverktygen snubblar vidare. Olika sidor strider med snudd på fanatisk passion och inlevelse för sin övertygelse om att just de har sett ljuset. Just de har funnit Vägen!

Och här sitter jag och bekymrar mig. Inte så mycket över vilka verktyg man använder, det vore nästan lite gulligt emellanåt att höra hur det som är nytt i dag storögt lyfts som Framtiden om det inte vore för att man borde upptäckt vid det här laget att dagens nyheter är morgondagens gammalmodigheter (minns ni t ex modemen som klarade telefonsamtal eller internet, men inte båda på en gång? Vi såg dem ändå som innovativa, nya, fantastiskt smidiga, man kunde ju ansluta direkt via enbart datorn!)

Nej, det som bekymrar mig är begrepp som ”paddagogik”, där verktyget vips blivit huvudfokus. Datorer och surfplattor är utmärkta verktyg, minst lika användbara och nästan lika kreativitetsfrämjande som vaxkritor och lego, och bör ha en fullständigt självklar plats i varje skola. Internet är en del av världen, precis som skolan är en del av samhället. Inget konstigt med det.

Men det som presenteras av glansögda nyfrälsta predikanter som lyriskt spinner loss om ”den kreativa glädjen” och ”glittrande barnaögon” är något annat. Beskrivningarna verkar handla om tivolin snarare än skolvardag, det är roligheter, fest, karuseller, sockervadd och grälla kulisser. Vilket kan vara trevligt då och då för den som kommer som besökare, absolut, men är en rätt slitsam vardag för den som lever där.

För att inte nämna hur bekymmersamt det kan bli när man vant sig vid ständiga kickar och börjar se sig om efter ännu häftigare upplevelser. Vad är hisnande för den som till vardags lever i en virvelvind av nöjen och kickar? Varför tror man att en sådan vardag är vad eleverna behöver? Eller är det någon annans önskningar och behov man har i åtanke?

Mats beskriver ytterligare en, minst lika bekymmersam, aspekt:

Under några dagar har jag på Rapport sett den orolige forskaren beskriva baksidan av datorer i undervisningen. Barnen har fått smak på frihet och läraren tvingas kämpa för att återta initiativet.

Och jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne vilken frihet det är dessa unga människor fått smak på? Vilken position förväntar sig läraren egentligen att ha i skolvardagen? I kommentarsfältet utvecklar Mats sitt intryck av Rapportreportaget och berättar hur barnen tycktes skuldmetvetna. Vems skuld bär de på sina axlar? Vem la dit den?

Svaret är enkelt: vuxenvärlden.

Allt tal om hur barnaskratt och elevers entusiasm och ljuset i deras ögon och whatnot är lärarers belöning är sannolikt lika välment som föräldrafloskeln ‘bara du är lycklig, lilla vän’ men lämpar en tung förväntansbörda på såväl elev som barn. Plötsligt är det på barnet ansvaret för att vara lycklig, för att göra föräldern nöjd, hamnar. Och lika lätt hamnade ansvaret för att glittra med ögonen om det så kostar en livet för att belöna den duktige läraren på elevens axlar.

Vi måste skifta perspektiv i skoldebatten. Ja, datorer och surfplattor och de framtidsgadgets vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss ännu är kul. De är bra. De ska vara en del av skolvardagen.

MEN

Och det är ett så viktigt men att jag säger det igen:

MEN vårt fokus måste ligga på elevernas kunskapsutveckling. Vi vuxna i och omkring skolan måste ta detta ansvar. Vi måste lyfta det av elevernas axlar och ta det på våra. Vi måste ge dem friheten att studera, att fokusera på sitt lärande snarare än på att ge oss de reaktioner vi vill ha. Vi är där för dem, inte de för oss.

Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare. Nöjesfältet är nöjsamt därför att det utgör undantaget, avbrottet i vardagen. Utan vardagens gråtrista verklighet blir de grälla kulisserna tröttsamma och vardagstrista, och musiken och lamporna bara stressande.

Skolan behöver vara tråkig. Det finns ro och reflektionsutrymme i tråkigheten, och i tråkigheten växer intellektet och där föds kreativiteten. Det måste vi ge eleverna, hur trist vi själva än tycker det är.

Advertisements

8 thoughts on “En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

  1. I paritet med ”Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare.” märker jag att många lärarstudenter har denna syn på sin egna undervisning under sin VFU. De tror att varje lektion måsta vara sensationell på något sätt. Varje lektion kan inte vara ett nöjesfält/lyckorus. Såklart ska det inte vara tråkigt medveten men att t. ex. att läraren hela tiden ska ha ”helklass-show” är märkligt tycker jag – eleverna måste lära sig att allt inte är kul. Eleverna behöver vänja sig vid att jobba (i grupp eller individuellt) också- sålklart med lärarens instruktioner och stöd. Hur går det sen för de här lärarstudenterna när de kommer ut i ”verkligheten” undrar jag som har denna syn?

    • De kraschlandar, vacklar förvirrade på fötter och undrar vad som hände. I bästa fall borstar de av sig, frågar någon klok kollega om råd, reflekterar sedan över sin nyvunna erfarenhet, och går därefter vidare i yrket klokare och bättre rustade än de var innan kraschen.

      Det är inte så farligt att misslyckas ibland, det är så man lär sig saker och ting.

      Och vet du vad? Det skadar inte heller om läraren faktiskt är medvetet urtråkig ibland. Det behövs för att skapa de där reflektionsvänliga mellanrummen som är så dyrbara.

    • Och jag skulle vilja säga, att det väl inte är så konstigt att en lärarstuderande vill satsa allt på varje lektion. Det är ju så i början. Man måste pröva de egna vingarna, och man måste lära känna sig själv i rollen som ledare i klassrummet.
      Som handledare vill man inte kväsa de stora förväntningarna och högt uppsatta målen som en lärarstuderande oftast har. Istället får man hjälpa dem att återhämta sig efter varje framträdande och bearbeta besvikelsen över att det inte alltid gick enligt planenerna. Hjälpa dem att återfå rätt fokus, det vill säga på eleverna.

      • Det är lite där dilemmat ligger, är det inte? Man vill inte kväsa drömmarna och plocka ner dem på jorden, men samtidigt har man som handledare tagit på sig uppgiften att ge dem det långsiktigt hållbara om än krassa verklighetsperspektivet också.

  2. Mycket intressant diskussion. Jag tror handledaren måste visa på rätt balans mellan ambition och kontinuitet. Finns många överambitiösa lärarstudenter som börjar jobba och får en chock och engamang är viktigt för att vara en bra lärare (ska dock inte behöva vara det viktigaste men det är en anna diskussion). Sånt här ska handledaren tänkt över. Blir skolpolitisk – vi behöver kvalititiva handledare, erfarna och utbildade.

    • Många nyutexaminerade, oavsett bransch, har svårt att bedöma vad som är en rimlig arbetsinsats, och den erfarenhet som krävs för att man skall kunna göra den avvägningen kommer med tiden. VFU är ju en slags mjukstart i den aspekten, och jag håller helt med dig om att handledarens uppgift är att dela med sig av sina egna insikter här.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s