I kväll 20.00, hashtag #educatingessex för den som vill prata om vad vi ser på Twitter, ser vi det näst sista avsnittet av Den Övervakade Skolan, och fortfarande är det lika tyst i media. Jag förbryllas, men gläds åt alla kloka bloggare som ser och reflekterar.
I kvällens program, om jag förstått saken rätt, fortsätter vi följa Mollie. Som vi minns från förra veckans avsnitt ingår Mollie och hennes syster Charlotte (minns ni henne från det allra första avsnittet?) i en klick av den sort som återfinns på de flesta skolor – flickor med sitt fokus på sin status i den sociala hierarkin, på kläder, smink och förhållanden med och till pojkar. Inte mycket på skolan.
I förra veckans avsnitt var Mollie tvungen att hantera situationen att plötsligt och utan förklaring ställas utanför sin klick. Denna vecka fokuseras på hennes relation med skolan och lärarna, i synnerhet med den ihärdige Mr. Drew.
Spoilervarning! Nedanför videon kommer jag att citera en reflektion från Tom Bennetts blogg, skriven när han sett avsnittet när det sändes i England, och kommentera lite på vad han skriver. Sluta läsa NU om ni inte vill ha fler hintar om avsnitt 6 (men lyssna gärna på låtens text, den är vald med tanke på aftonens avsnitt)
.
.
Här är citatet:
The relationship between her and Drew was touching: he was the scratched record, the hard-ass who could always be relied upon to toe the hard line with her. At first she predictably kicked off against it like Osama Bin Laden in the Playboy Mansion (which is where, incidentally, they should have locked him up: that would have shown him); over the weeks of report, she seemed to acquiesce. And that , my friends, is why we do what we do: provide boundaries, electrify the fences, and just..repeat ad infinitum. It’s called being reliable. It isn’t sexy (unless your tastes are very niche); it isn’t exciting, and it doesn’t get you invited to many motivational speaker gigs (God save us) but it’s 50% of what teaching is all about: being a reliable adult.
I en värld där det mesta flyter, där framtiden är osäker, där man lämnas att på egen hand ta ansvar för att man får tillräckligt med sömn, äter mat eller får frisk luft och motion (läs Helenas kloka inlägg för mer om den saken) räcker det inte med vuxna som strävar efter att vara som kompisar, inkännande, tröstande och förstående. Man behöver vuxna som står kvar när det blåser, som man kan lite på, luta sig mot, klänga sig fast vid tills man hittar sitt eget fotfäste. Som säger stopp när man går för långt, som bryter när man, som man ibland gör, fastnar i en negativ tankespiral och inte kommer ur den. Och som tillåter en att börja om, att lägga det som hände bakom sig och gå vidare.
Uppdatering efter att ha sett programmet:
Om vi bortser från att jag tycks ha blandat ihop namnen på flickorna på skolan (jag skulle kunna skylla på att jag ju egentligen inte alls känner dem, utan bara sett dem på TV, men skulle omedelbart bli utskrattad om mina egna adepter fick höra denna bortförklaring. Jag har helt enkelt uselt minne för namn, det är inget att hymla med. Jag minns människor, men inte vad de heter)
Mollie och hennes syster Charlotte lever, som många av ungdomarna i serien, i en komplicerad vardag. Mollie bor hos mamma, Charlotte lever hos pappa, tillsammans med pappas nya barn och styvbarn, och de två systrarna har, enligt den äldste, inte mycket kontakt. Under programmets gång får vi bland annat följa hur Mollie gång på gång kommer till skolan utan delar av sin skoluniform, men först så småningom går det upp för oss att detta nog inte enbart beror på trots eller glömska. Skolan hjälper henne behålla ansiktet inför sina kamrater genom att ordna fram en kavaj, en slips etc (detta med skoluniformerna är ett kapitel för sig, som jag sannolikt kommer återkomma till en annan dag) och den dagliga rapporteringen hos den till synes oändligen tålmodige Mr. Drew ger, som Bennett beskriver i sitt inlägg, resultat.
Det första avsnittet har försvunnit från Svtplay nu, men jag rekommenderar er att, om ni inte sett det, lägga lite krut på att hitta det på annat håll, och sedan följa serien.
You're no different to me 
Jag tittar på programmet, men det har inte blivit något inlägg än om det!
Det gläder mig att höra. Jag tror det är flera som gör som du, och det har man ju all rätt att göra. Alla behöver inte prata om allt alltid.
Men den stora tystnaden förbryllar mig – 9A rev upp himmel och jord i skolsverige, om man så mycket som viskar ”Finska skolan” blir det debatt men kring detta är det knäpp tyst. Trots att den brittiska skolan lyfts om och om igen som avskräckande exempel i svensk debatt. Jag undrar hur det kan komma sig?
Vet inte! Den övervakade skolan handlar inte om att några superpedagoger kommer och skall fixa allt, inte heller att de slår sig för bröstet om att vara bäst. Den visar mer hur livet på en skola är (även om det kanske finns en del tillrättalagt i det hela). Det blir mer autentiskt. Det liknar den dramatiserade filmen Mellan väggarna som bygger på lärarens erfarenhet på en skola i Frankrike. Men sen är ju britterna experter på film och serier i mening trovärdighet vare sig det är drama eller dokumentär.
Kanske därför det är tyst – det finns inget att reta sig på 🙂 Inget att upphöja eller slå ner på. Däremot är det för mig som lärare intressant att fundera på det som händer, t.ex. mellan Mollie och hennes väninnor.
Jag trodde det skulle finnas massor att reta sig på. Skoluniformer, det faktum att lärare och elever delar toaletter, kameror i varje vrå, mobiltelefoner och luvtröjor som beslagtas utan vidare spisning, kvarsittning, avstängning av elever som svär åt lärare…. Allt detta skulle få media och debattörer att gå i spinn om det vore en svensk skola som filmats! Allt detta får media och debattörer att gå i spinn när det bara nämns som förslag i svensk skoldebatt, man spottar och fräser och kallar det Björklundism och kadaverdisciplin och allt vad det är. Kanske är det som du säger, när man ser det i sammanhang i ett skickligt producerat program där ingen lyfts som hjälte och ingen framställs som sämre än någon annan, utan fokus ligger på vardagligheten, samarbetet och hur det faktiskt är så blir det mindre dramatiskt och svårare att reta sig på.
Mellan Väggarna har jag inte sett, tack för tipset.
Nu när jag sett avsnittet efter vår korta dialog här, kan jag nog säga att det som gör att programmet inte retar mig är att ingen hängs ut. I den svenska skoldebatten hängs vissa grupper ut som orsaken till de verkliga och de påstådda ”problemen” i skolan. Likaså i klass 9A då de ordinarie lärarna hängs ut. Man tvingas välja sida s a s.
Det händer inte här och då fokuserar man på samspelet mellan Mr Drew och Mollie. Vems felet är, är inte i fokus. Man tvingas inte välja sida. Jag får en förståelse både för Mr Drew och Mollie. Dessutom har han det inte så lätt alla gånger.
Bakom varje ny ordning i Sverige är det någon grupp som samtidigt hängs ut som de skyldiga. Och det finns någon slags anklagelse mot denna grupp – Vi måste ju göra det här eftersom ni andra inte gör det!?
I 9A hängdes de ordinarie lärarna ut, och på ett sånt sätt att många ordinarie lärare runt om i landet reflektionslöst hängdes intill dem, och det pekades en hel del finger i synnerhet från fröken Gunilla. Jag noterade att när hennes medverkan i På Spåret gav en vink om att kejsaren nog var rätt tunnklädd när allt kom omkring väckte det viss skadeglädje och anar ett samband.
I den svenska skoldebatten däremot har vi ett konstigt och inte särskilt konstruktivt klimat, där många tar varje chans att ventilera hur kränkt, utpekad eller sårad man känner sig, antingen personligen eller å andras vägnar. Den har utvecklats till ett passiv aggressivt ställningskrig där man antingen tillhör det ena lägret eller det andra, inte lyssnar på vad den andra säger utan ‘inte kan låta bli att klämma till’. Och det kan man väl hålla på med om man vill, om det inte varit för det faktum att eleverna befinner sig på slagfältet mitt emellan skyttegravarna.
Jo, den här polariseringen är olycklig!
Du har helt rätt i det! Det är svårt att föra ett konstruktivt samtal när det som sägs tolkas utifrån hur man tänker sig att den andre skulle uttalat sig om denne varit så som man bestämt sig för att denne är snarare än utifrån det som faktiskt sägs, och eleverperspektivet tappas nästan helt bort i hastigheten.
Fattar inte att jag missade kvällens avsnitt. That sucks. 😦
Sån tur att vi lever i en tid då det går att se det i efterhand. Ett mycket sevärt och inspirerande avsnitt.
Att det är rätt tyst kring programmet är rätt naturligt. Jag tvivlar att någon större andel av allmänheten bevakar denna serie. Vad sedan gäller lärare, är de generellt relativt sparsamma med att väcka debatt i medier kring skolan. Dessutom ligger uppfostringsscenerna, i den mån de äger rum i Sverige, lite utanför lärarens uppdrag. De handhas till stor del av kuratorer och rektorer, och de är ju få till antalet och hörs tom. mindre i skoldebatten än de tysta lärarna. Personligen imponeras jag av den tid och uppmärksamhet de struliga eleverna får, och det pga. min övertygelse att svenska elever också skulle må bra av ett liknande bemötande. Jag hoppas att de har en Mr Drew i var och varannan engelsk skola. Här i Sverige är det nog glest med folk som tillåts använda så mycket tid till de vilsna eleverna.
Gör det verkligen det? Ändå är ett vanligt förekommande skoldebattsargumenten från lärarhåll att man har alltför lite tid till undervisning eftersom man tvingas lägga för mycket tid på uppfostran/omsorg och dokumentation. Det är kanske olika på olika håll?
Mr. Drew är ju faktiskt studierektor på skolan, och har tid och utrymme i sin tjänst och sitt arbetsrum för att arbeta med just dessa tilltufsade individer. Jag håller helt med dig, svenska elever skulle må mycket väl av den tydliga struktur och det glasklara regelverk som råder på Passmores Academy. Jag tror faktiskt lärarkåren också skulle må väl av det, även här i Sverige.
Morrica, nu har jag sett det och håller med. Stackars flickor. Båda föräldrarna har nya familjer med många barn och de är liksom överflödiga. Man får inte intrycket att föräldrarna slagits om dem utan snarare tvingat varandra att ta varsin.
Coolialiaz, här i Sverige är det gott om lärare som ägnar mycket tid till de vilsna eleverna. Det är lektionerna och undervisningen vi tar lätt på¨.
Hjärtat brister när man hör den unga tösen fundera över om föräldrarna faktiskt älskar henne fortfarande, fast de inte längre visar det, och hennes förtvivlan över att studierektorn inte fanns där utan hade lektion när hon var ledsen säger så mycket om hur övergiven och liten i världen hon känner sig. Det finns många barn i samma situation i svenska skolor, de söker vår uppmärksamhet med trots och obstinata utbrott, precis som Mollie gjorde, och precis som hon är det inte elakhet eller olater som ligger i botten utan en bottenlös, isande ensamhet.
Mr Drew for president! Igår var bästa avsnittet hittills tycker jag. Jag skrattade högt för mig själv flera gånger åt ”the Deputy´s” dryghet och lakoniskhet, och tillsammans med alla andra – förutsätter jag – värmdes jag av hans kommentar ”I´ll always be here for you, you know that”. Hela tiden den där värmen och humorn under de fyrkantiga påpekandena (”rätta till slipsen”, ”stå inte med händerna i fickorna när jag talar med dig”, etc). Hans små reflektioner var i stil med sådana han yttrat i tidigare avsnitt – men alltså, vad bra!
Så väl sammanfattat! Han lyckas sätta ord på hur han balanserar omtanken om eleverna som individer med omtanken om deras studieresultat med omtanken om eleverna som grupp.