Vårt tåg lunkar långsamt genom februarikvällsmörkret. Framför oss dunkar sig ett godståg fram som godståg plägar, långsam, stadigt på väg mot sin destination. Och jag tänker, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att vore det inte en vinst för alla med dubbla spår i ett järnvägsnät som gjorde skäl för namnet nät? Vävt på längden och på bredden över landet, så att man smidigt och snabbt kan transportera gods på ett spår och passagerare på ett annat, från och till även de idylliska små inlandsorterna?
Det känns som ett tillfälle så gott som något att sammanfatta intrycken från #ngl2012
Konferensen var liten och långsam, det var långa pauser och gott om tid att mingla, prata, mötas och faktiskt både påbörja och utveckla samtal. Det tog åtminstone spattiga mig en stund att komma in i detta, jag stressade runt som ett skållat troll i god konferenstradition men föll så småningom in i tempot. Och så plötsligt hände något som fick mig att inse att de här akademiska kvartarna i början av varje session var en gåva till oss besökare.
Det som hände var helt enkelt en Trekkie som blev glad över att jag uppskattade hans blinkning till eventuella mednördar i publiken (We have seen a lot of Data) och att det fanns utrymme för det vindlande samtalet om skönhetens betydelse för känslan i upplevelsen, skridskoåkning på Amsterdams kanaler, sorg och gravitation som följde. Det har jag aldrig tidigare upplevt på en konferens, och jag insåg att jag hade hunnit ha flera sådana samtal. Utan att missa några presentationer.
Wow!
Presentationerna jag tagit del av har varit intressanta, relevanta, roliga, tankeväckande och inspirerande. På bussen (jag vet fortfarande inte hur man betalar på bussarna i Falun, förvirrade turister tycks få åka gratis) till tåget pratade jag med en konferensdeltagare som uttryckte att hennes huvud var så fullt av nya tankar att det kändes som om det skulle explodera! Jag upplever det annorlunda, många nya tankar svävar i min hjärna, men kanske tack vare upplägget så rör de sig lugnt och harmoniskt, bekantar sig med de tankar som befunnit sig där ett tag och verkar finna sig väl till rätta.
Jag är mycket nöjd med konferensen, men, är jag rädd, en förfärligt tråkig medpassagerare till min stackars medresenär på det tåg som nu fått upp farten.
You're no different to me 
Din entusiasm är trevlig och även intressant på ett annat sätt. Det har gjorts några få studier av utvärderingar där man låtit individer avge sina omdömen strax efter möten, internat o. dyl. och sedan också efter ca en månad. Resultaten visade att med distans till evenemanget så sjönk siffrorna kraftigt, när det gällde att utvärdera mötets innehåll. Förmodligen blir man stra xefter ett möte så upphetsad av det sociala umgänget att upplevelsen sprid till bedömningar av helheten.
Så du får kanske återkomma om en månad!?
Kanske det
Jag gillar konferenser och jag gillar tåg. Jag har precis bokat resorna för Lärarfortbildningars bedömningsdag i Stockholm och Malmö. Jag ska prata om hur bedömning påverkar motivationen för en mindre skara. Anne-Marie Körling får sista ordet, så jag stannar hela dagen åtminstone i Stockholm.
Jag också. Jag gillar i stort sett tåg, och framför allt gillar jag tåg som koncept -det är ju gigantiska fordon som forslar drösvis med människor och högvis med gods härs och tvärs med relativt liten miljöpåverkan. Det finns mycket att tycka om i det konceptet!
Lite mindre tycker jag om den styvmoderliga behandlingen av järnvägar och tåg (om nu någon till äventyrs missat det 🙂
Så roligt! Kommer du till Malmö också?
Pingback: Morrica, tempo och #ngl2012 « You're no different to me