Morrica, tempo och #ngl2012

Som jag nämnde i min reflektion kring konferensen uppskattade jag innerligt det utrymme för möten och samtal och att reflektera tillsammans helt utan stress eller bråttomskap arrangörerna planerat in. Jag uppskattade temposänkningen, och blev både glad och inspirerad när det gick upp för mig att det inte var en tillfällighet utan en genomtänkt och genomgående tanke. Jag kommer att försöka lägga in ett element av detta i min egen planering framgent, och lägga mig vinn om att sjunga långsamhetens lov.

Och sen steg jag av tåget vid Stockholms Central. Redan på perrongen började människor småspringa för att hinna med sina respektive anslutningar härsan och tvärsan. I rulltrappan stod jag, fortfarande försjunken  i långsamhetens lov, snällt så långt åt höger jag någonsin kunde och lät långbenta människor älga förbi, två rationella steg i taget (har ni tänkt på hur höga rullstrappsteg är? Det är svårt att inte imponeras av dessa jättekliv). Men hur det nu var, innan jag ens var nere i centralhallen fann jag mig själv öka tempot steg för steg. Jag behövde raskt hitta ett rimligt lugnt hörn med hygglig mottagning för ett angeläget telefonsamtal, och det föll sig naturligt att falla in i det raskare tempot.

Och vet ni vad? Det var inte alls så tokigt. Långsamhetens lov i all ära, men kanske är det tempoväxlingarna som är det bästa? Om inte annat för att man ska lägga märke till skillnaden.

.

Annonser

16 tankar om “Morrica, tempo och #ngl2012

  1. Jag kan enbart spekulera krig hur bra en lärares arbete kunde blivit om denne hade fått tillräckligt med tid för att planera. Vinner inte alla på det i längden?

    • Jag är lite förbryllad över formuleringar kring hur lärare förväntar sig att få planeringstid, som man föreställer sig att den rätt som det är skall bäras fram på silverbricka. Det kommer inte att hända. Det är upp till lärarkåren själva att reflektera över och att visa – inte berätta om, utan visa, minns du lektionen om skillnaden mellan diegesis och mimesis? – vilka prioriteringar som behöver göras.

      Vad innebär det luddiga och oprecisa begreppet “tillräcklig” i sammanhanget? Hur mycket tid behöver man för planering och efterarbete? Handlar det om en jämt fördelad veckoarbetstid, samma varje vecka, handlar det om en genomsnittlig veckoarbetstid, dvs vissa veckor lite, andra veckor mycket, handlar det kanske rent av om att en del av arbetet görs bäst utanför terminstid eller är loven heliga? Bör tiden fördelas efter antalet klasser läraren undervisar, antalet lektionstimmar per vecka eller kanske efter antalet elever? Kan alla delar av arbetet utföras på skolan eller behöver man friheten att kunna förlägga arbetet till andra platser? En kombination? Andra kriterier?

      Politiker och huvudmän har sällan någon insikt i detta, och hur skulle de kunna ha det? De är sällan lärare. Därför är det upp till lärarna själva att tydliggöra situationen, visa med exempel och statistik, bjuda in till studiebesök, bjuda in sig själva och visa på plats och tydliggöra hur det går till, vad som behövs och varför, och vad det helt enkelt inte finns plats för.

      Ursäkta utbrottet, men offerkoftor har jag sett nog av nu.

      • Morrica, jag tycker inte att vi ska behöver förklara och tydliggöra något för politiker. Vi behöver inte alla förstå varandras yrkesverklighet. En god ledare utvärderar och granskar resultatet, ger de anställda förutsättningar för goda arbetsinsatser, berömmer när det är befogat, stöttar när det är befogat.

        Däremot har jag kommit att tro att våra kommunpolitiker behöver förklara och tydliggöra vad de gör betydligt bättre. Rätt diffust ibland vad det är de avlönas för att göra och vari arbetsuppgifterna består. Det innebär att det är väldigt svårt för kommuninvånarna att avgöra om deras förtroende placerats rätt.

        • Det känns aningen chansartat att låta den som beslutar om ramarna för det ekonomiska handlingsutrymmet, som beslutar om arbetsmiljö, lokaler, skolmat, städning, toaletter, skolhälsovård etc lulla omkring i fullständigt okunskap om vilka behov och förutsättningar som faktiskt finns, och hur dessa påverkas av besluten.

          Ett annat alternativ vore att varje skola helt enkelt representerades, med reellt inflytande, i beslutande organ av t ex två lärare och rektor, och därmed fick del i såväl budgetansvar som andra ansvarsområden.

          Detta utesluter givetvis inte att kommunpolitikerna behöver bli tydligare med vad de gör, och kommuninnevånarna behöver förhålla sig mer kritiskt granskande.

        • Jag rekommenderar Skolinspektionens tolkning av rektors ansvar och skolans organisation enligt nya skollagen. Där finner du att politikerna har liten eller ringa påverkan på skolvardagen. Det är rektors ansvar från 8 månader tillbaka. Det som jag predikat sedan 2,5 år tillbaka, trots att jag fått på nöten om detta av förståsigpåare.

          Däremot måst skolan bli betydligt bättre på att utvärdera både undervisningen och utbildningen för att huvudmännen ska kunna ge rätt resurser. Kanske tom så att det ska före ner anställningarna, arbetgivaransvar och ekonomi på enheten. Det är tillåte nu mer.

        • Menar du att det är rektor, inte politiker, som har ansvar för städningen på skolan, för underhåll av ventilation, för möbler, för byggnader, för skolhälsovård och så vidare också? Att det är rektor, inte politiker, som faktiskt sätter ramarna för budgeten, som beslutar om hur mycket pengar skolan skall ha att röra sig med, totalt, snarare än att fördela tilldelade medel efter bästa omdöme?

          Om så är fallet undrar jag varför det inte uppmärksammats mer? Varför diskuterar vi i så fall fortfarande som om resursena vore begränsade?

        • Om du läser hur Skolinspektionen tolkar skollagen och kommunallagen till vissa delar är det nämnden som kan delegera detta till rektorn när det gäller den pedagogiska verksamheten när det gäller anställning. Utöver det är det rektorer som har fulla ansvaret för den inre organisationen, även om vissa huvudmän inte vet eller blundar för det. Hurvida det du nämner åxå följer med eller inte kommmer jag inte ihåg på rak arm.

          Det är detta som förvånat mig de 2,5 åren jag predikat och försökt påtala skillande nu och då. Ingen har velat lyssna eller ta upp den kastade hansken.

        • Plura, det som ibland är lite svårt för utomstående att förstå är hur betydelsefulla delar som skolmat, toaletter, kapprum, korridorer etc är för elevers lärande. Detsamma gäller den yttre miljön, skolgården, skolporten, cykelställen, busshållplatsen etc, allt spelar in och samverkar.

          Vi vet t ex att det finns elever i skolan som varken äter eller dricker under hela skoldagen, som rent av avstår frukost, på grund av att de inte vill behöva gå på toaletten i skolan. Detta beror inte på att de skäms över att ha normala kroppsfunktioner, utan på grund av hur toaletterna ser ut, var de är placerade, hur de sköts, hur ofta och väl de städas. Detta påverkar givetvis hela deras inlärningssituation, det är svårt, nästan omöjligt, att hålla koncentrationen uppe en hel dag utan vare sig mat eller dryck.

          Är det rektors ansvar att se till att det finns personal som städar och underhåller befintliga toaletter? Är det rektors ansvar att se till att toaletter renoveras och byggs om så att det varken upplevs som obehagligt att gå in där eller att gå dit? Skall pengar för detta tas från samma budget som lärarlöner och skolmaterial? Som skolmat och underhåll av skolgård? Oavsett om svaret är ja eller nej på dessa frågor så blir följdfrågan: är det rektor och skolledning som sätter upp ramarna för denna budget? Är det rektor och skolledning som talar om hur mycket pengar som behövs för just skolan X?

          Om svaret på de två senare frågorna är nej så kvarstår behovet av att upplysa de som sätter upp de ekonomiska ramarna om hur mycket pengar det faktiskt kostar att driva en högkvalitativ utbildning, vad det är som kostar och vilka konsekvenser det får om man väljer att skära ner på detta.

  2. Ja du Morrica, varje gång jag deltar i den där Stockholmsstressen runt T-Centralen, Centralstationen påminns jag om varför vi flyttade först till Uppsala, sedan till Valdemarsvik. Just det är inte ett tempo jag någonsin har uppskattat. Men variation i tempot är nog en bra sak.

    • För mig som aldrig bott där känns tempot som en levande energi, som en snösmältningsälv som rusar fram och drar med sig allt i sin väg. Jag kan föreställa mig att det blir påfrestande i längden!

      • Det är alltid intressant att läsa nya friska ögons syn på för mig hemtama miljöer. Ska ha beskrivningen ”snösmältningsälv” i huvudet när jag känner att jag håller på att dras med i tempot.

        Själv brukar jag beskriva centralstationen som en dans-det gäller att följa rytmen.

        • En dans… en sån vacker beskrivning! Jag har nog inte tillbringat tillräckligt mycket tid där för att upptäcka rytmen ännu, men jag tycker om bilden.

  3. Visst är det förunderligt med tempoväxlingarna. Upplever det själv när jag kommer tillbaka till huvudsatden efter en tids bortavaro. Något konstigt sker med en. Tempot ökar, men inte stressen. Kanske vi som lever här har ett inre driv som gör att vi speedar upp utan det tar kol på oss. Dock har jag med åren sansat mig och kutar inte i rulltrappan. Det går alltid en buss senare om fem minuter.

    • Det är intressant det du säger, det stämmer väl med upplevelsen fast jag inte tänkte på det förrän du påpekade det- en definitiv tempoökning, men den hade inte med stress att göra. Ingen människa verkade stressad (vilket kan ha att göra med att det var torsdagkväll, jag anar att upplevelen i rusningstid kan vara lite annorlunda) men många tycktes målmedvetna.

  4. Ja jag har inte fått högre tankar om kommunpolitiker av att själv vara kommunpolitiker om man säger så. Jag tror att deras misstro mot lärarnas sätt att hantera sin frihet har att göra med att de själva har en extrem grad av frihet. Ingen håller koll på vare sig vad de uträttar, var de gör det, hur de gör det eller ens om de gör det. När det gäller Pluras förhoppningar om skollagen vill jag rekommendera läsning av Skolverkets rapport om de kommunala huvudmännen. Där framgår med all önskvärd tydlighet hur kommunpolitiker ser på skolans styrdokument – högtflygande, utopiska visioner som inte har mycket med verkligheten att skaffa.

    • Ja, genom sig själv känner man ju andra, jag tror det ligger mycket i det du säger, Helena. Och attityderna och hållningen gentemot styrdokumenten hos dem som faktiskt har makten över de ekonomiska ramarna är ju vad som avgör hur vida dessa blir.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s