Café 21

I Sydvenskan skriver Thomas Frostberg om det här med kontorsarbetsmiljö:

Framtidens arbetsplatser lär påverkas av att allt fler vant sig vid att arbeta över en latte på stan. Det ställer nya krav på hur moderna kontor ska vara utformade.
Först flyttade kontoren ut på stan till kaféer och andra mötesplatser. Det talades om att ha kontoret på fickan och ”lattearbetande” blev en het trend […] Trots att det kan vara bullrigt och stökigt upplever många kafémiljön som en betydligt mer effektiv arbetsplats än det vanliga kontoret där man ständigt blir avbruten av olika frågor och småärenden. För att inte tala om hur kreativiteten ökar på en plats där man kan tänka fritt utan kontorsrummets begränsande inverkan.
Charmen är så stark att lattearbetsplatserna nu är på väg att flytta in på kontoren och det kommer att påverka utformningen av framtidens kontorsmiljöer […]
Det handlar inte bara om att skapa öppna kontorslandskap där folk kommer närmare varandra, det handlar också om förhållningssättet till arbetet – att det faktiskt kan vara ett rent nöje att jobba.

Vi behöver förhålla oss till detta i skolan också. Den traditionella skolsalsmöbleringen är fortfarande frekvent förekommande, långa rader bänkar där fokus ligger på tavlan, oavsett om den är svart, vit eller digital, och läraren. Det är, är jag övertygad om, det optimala i vissa klassrum, för vissa lärare, och för vissa elever, men inte för alla, och inte alltid. Detsamma gäller den lika ofta förekommande U-möbleringen. Optimal i vissa sammanhang, men inte alltid, och inte överallt.

Mångfald och variation behövs, i klassrumsmiljö såväl som kontorsarbetsmiljö.

Klassrummet där jag befinner mig om dagarna kallas helt prosaiskt ”sal 21”, eftersom det är det första (och enda) klassrummet på andra våningen i språkhuset på Hvilan. Ni har sett bilden tidigare, men nu vill jag rikta er uppmärksamhet på en extra liten finess (som markerats med röda cirklar som kanske inte syns förrän ni klickar upp bilden i större format):

Det som i dag är språkhuset har tidigare varit naturvetarbyggnad, vilket gör att där finns diverse finesser man inte kan ta för givet i alla språkklassrum. Vi har  t ex inte färre än tio dubbla eluttag i klassrummet, varav åtta är så placerade att de är bekvämt inom räckhåll för t ex datorer som används av dem som jobbar kring borden. Vi har därtill ett trådlöst nätverk, öppet för alla som studerar på skolan.

Det är bl a här vi håller till när vi har läxstöd. Vid olika bord arbetar man med olika saker, på datorskärm, i traditionella böcker  eller båda delarna för den som så önskar, och samtalen kan (med lite övning) hållas på tillräckligt låg volym för att dels ge utrymme för samarbete, dels ge den som sitter vid ett annat bord möjlighet att jobba utan att bli störd. Som lärare kan man sätta sig intill den eller de som vill ha hjälp och delta i samtalet utan att tappa kontakten med övriga bord.

Frostberg fortsätter:

 På de öppna lattearbetsplatser som nu växer fram är andra företag och företagare i första hand potentiella samarbetspartner, inte konkurrenter. Det bygger på insikten om att väldigt få idéer är unika, men att det däremot går att vidareutveckla dem tillsammans med rätt människor om man blandar erfarenheter och kompetenser. Ibland kan det räcka med ett samtal över en kopp kaffe.

Och det är ungefär min tanke bakom klassrumsmöbleringen också. Folkbildning handlar ju inte om att konkurrera med varandra om ett begränsat antal behörigheter! Om man samarbetar i stället för att tävla med varandra upptäcker man raskt att det en inte kan, det kan en annan bidra med och det ingen kunde från början kan man plötsligt om man tänker tillsammans.

Kan vi nu bara komma fram till ett system där de kaffemuggar (med lock, tack) och flaskor (med skruvkork, tack) som tas in i rummet också tas med ut igen… men funderar vi tillsammans löser det sig nog det också, eller vad tror ni?

Annonser

10 thoughts on “Café 21

  1. Gillar din mångfaldstanke mycket mer än trenden som alla arbetsplatser förväntas följa. Vi är olika, olika uppgifter ställer olika krav – olika humör och dagsform ställer olika krav.

    • Jag tror det är absolut nödvändigt att vi, som samhälle, inte bara tillåter utan faktiskt uppmuntrar och arbetar för att utveckla mångfald. Vi kan spekulera om framtiden, vi kan planera för den, men vi kan inte förutse den. Redan i natt, eller i morgon eller om tio år kan något hända som ställer allt på huvudet. En tsunami, ett oljeborrtorn som springer läck, en vetenskaplig upptäckt som visar att det vi trott vara absolut, som att ljusets är det som rör sig snabbast i universum, något vi inte kan föreställa oss förrän det hänt. Och det enda sättet att förbereda oss, tror jag, är att bygga ett så flexibelt samhälle så rikt på mångfald som vi någonsin kan, och lite till.

  2. Jag är lite trög och trodde att du ringade in termostaten på elementet – en markering av att det är möjligt att styra inomhusklimatet på elevnivå!

    Jag har inte så höga krav på inflytande…

  3. Jag tänkte på det här med mångfald när jag läste Steve Jobs biografin. Många av de som uträttar storverk är väldigt udda figurer. Litet maniska, inte så trevliga och i princip aldrig lydiga, följsamma och okritiska. Har vi ett samhälle som kan hantera en Jeanne D’Arc, en Selma Lagerlöf, en Stephen Hawking, en Mahatma Gandhi? Jag uppfattar oss som ett anpassligt, lagom folk där man inte ska sticka ut för mycket och skolan som ett ställe där det är mer rättning i ledet än under mina sjuttiotals-tonår.

    • Koncensuskulturens räddhågade önskan om att alla ska vara snälla och överens skapar varken innovatörer eller kreativa tänkare (däremot en och annan rebell). Jag tror att skolans tunga fokus på omsorg och uppfostran bidrar till denna försiktighetsprincip, och ibland lägger sig som en kvävande filt över kunskapsutvecklingen. Kanske är det så att ett fokusskifte mot kunskapen skulle ge mer utrymme för individer och mångfald?

        • Tack för länken och ett ljuvligt klipp.

          En utmärkt illustration av hur stor skillnad möbleringen gör. De bekväma, isolerade sittplatserna med länsstolshöga ryggstöd i den svenska riksdagen inbjuder till en annan slags debatt än de trånga ryggstödslösa bänkarna i House of Commons.

        • Jo, och sedan är det väl även en fråga om kultur. Jag måste erkänna att jag känner mig kluven inför HoC-kulturen. Jag har aldrig besökt ”the chamber” irl men tycker väl ändå det är lite väl stökigt, eller? 🙂

          Personligen vantrivs jag i klasser där det är för mycket av den här varan. Det är kul emellanåt, men när det blir viktigare att vinna debatten än att vinna nya insikter blir det tröttsamt, kan jag tycka.

        • Debatter handlar sällan om att vinna insikter, utan om att om möjligt övertyga meningsmotståndaren men framförallt övertyga publiken om att ens egen hållning är den rätta. Diskussioner är en annan historia, men förvånande ofta blandas de två begreppen ihop. Jag föredrar stämningen i House of Commons framför den kallt hövliga men till synes ointresserade i den svenska varianten.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s