Ännu ett inlägg om det här med relationerna i skolan

i vilket Morrica bekymrar sig, och försöker får perspektiv på sin egen reaktion genom att reflektera över det hela.

För att börja någonstans – det började med att ett inlägg i en diskussion på ett forum som befinner sig i den sociala media-sfären men inte är Twitter. Diskussionen började med en viss upprördhet över det här med prov* men gick snart över till det här med relationerna i skolan. Känslorna svallade och rusade, som de ofta gör just i skoldebatten, kanske i väg hos somliga av diskussionsdeltagarna.

Och rätt som det var, när diskussionen gled in i området ‘hur mycket behöver man veta om eleverna’ jämfördes relationen lärare – elev med en äktenskaplig relation. Argumentet var ungefär att för att få ett långt äktenskap att fungera behöver man veta i princip allt om varandra, och därför behöver läraren veta ungefär allt om eleven, eftersom man i skolan skall utvecklas tillsammans och…

Jo, vet ni, jag är så gammaldags att jag faktiskt bekymrar mig precis här. Inte för att jag tror att snubben faktiskt menar äktenskap bokstavligt talat, det anklagar jag honom inte för. Men jag uppfattar något påträngande närgånget i tanken. En gränslöshet som inte är helt professionell, som inte är helt respektfull mot elevens integritet. Som faktiskt är en aning snaskig.

Och jag bekymrar mig när jag märker att jag tvekar inför att sätta ord på min reaktion. Varför gör jag det?

Kanske överreagerar jag? Jag ser en koppling mellan denna gränslöshet och diskussionen om sociala media, om lärares önskan att ‘ha koll’ på elevernas liv utanför skolan samtidigt som man önskar skydda sin egen integritet genom att ha dubbla konton. Gränsen mellan arbete och fritid luckras i många fall upp, och samtidigt, tycks det mig, så glider gränsen mellan privat och offentlig i två riktningar samtidigt – en önskan att skydda sin egen integritet även i offentliga sammanhang, som sociala media, samtidigt som man önskar insyn i andras privata sfär.

Och kanske hänger det här på något vis ihop med det här med sjunkande resultat i skolan, och disciplinproblem, och lärares status (är den inte på tapeten för ögonblicket så kommer den snart igen, så jag tar med den) och bristen på respekt lärare beskriver att de upplever från såväl föräldrar som samhället? Jag vet inte, men kanske är tanken värd att tänka?

*se inlägget om prov från i morgon

14 tankar om “Ännu ett inlägg om det här med relationerna i skolan

  1. Den individualistiska tid vi nu lever i ger upphov til många spänningar. Samtidigt som vi hyllar öppenhet och demokrati (det ordet slinker alltid med!) värnar vi vår egen privata sfär. Det blir en kamp mellan öppenhet och slutenhet som från samhället når in i varje individ. Hur mycket ska jag ge av mig själv? Hur mycket ska jag veta om andra?

    Om vi inte vlll förbli i detta spänningsförhållande (spänning i sig är ju spännande…) har vi två extrema vägar att gå: Bejaka öppenheten fullt ut eller sluta oss som musslor.

    Jag föredrar nog några steg mot öppenhet och bort från rädslan att lämna ut sig själv för min del

  2. Det finns något väldigt problematiskt i att en lärare tycker sig behöva veta allt eller bara väldigt mycket om en elev för att kunna utföra sitt jobb på bästa sätt. Den uppenbara faran är att en elev upplever sig tvingad att dela med sig av sådant som den helst skulle behålla för sig själv för att känna sig trygg och kunna utvecklas i skolan. En annan fara är att läraren släpper taget om de elever som inte delar med sig av allt. Förutom då att det inte ens i ett äktenskap krävs att man vet allt om varandra har ett äktenskap en ömsesidighet som inte finns i relationen mellan lärare och elev.

    Intimiteten som efterfrågas här är obehaglig, för den är inte alls på elevernas villkor. Det är en oerhörd skillnad mellan att anförtro sitt innersta till någon man litar på och tycker om och att tvingas avslöja det för någon man i sämsta fall inte ens litar på utan bara är hänvisad till.

    Inte ens i en terapeutisk relation anses denna gränslöshet behövas, så varför skulle skolan behöva den. Barn kan inte helt lätt värja sig mot vuxna, så det är upp till de vuxna att vara lyhörda för och respektera barnens gränser. Det kan man inte göra om man har föreställningen att man behöver veta allt.

    • Mycket väl formulerat – den sortens ömsesidighet som finns i en privat nära relation finns inte i relationen lärare och elev, och den bör inte finnas där heller. Tvärtom kan den ställa till det och eleven hamna i en väldigt utsatt situation om läraren går över gränsen.

      • Dessutom finns det en märklig dubbelhet i att vuxenvärlden å ena sidan varnar för att bli för privat i den offentlighet sociala medier är och å andra sidan vill att de ska vara just det. Om skolan ska gå åt något håll tycker jag snarare att de ska stärka elevernas känsla för vad de helst vill behålla för sig själva. Lära dem att man inte behöver bli vän med alla som skickar en vänförfrågan, inte behöver svara på alla frågor. Att ingen har rätt att veta allt om dem, de däremot har rätt att (naturligtvis i ”rätt forum”) dela med sig av sånt de inte kan bära själva eller sånt de vill att skolan ska veta.

  3. Det får man absolut förutsätta.

    Detta har jag inga som helst belägg för, men tyvärr tror jag att det handlar om att man inte ser barn, för elever är det en stor del av sin skoltid, som fullvärdiga människor. Man underskattar barnens privatliv, tror att de är lite enklare än vuxna och att deras hemligheter är mer gulliga än viktiga. Samma överslätande attityd skiner igenom när man pratar om barnens relationer, som i verkligheten kan vara precis lika komplicerade som vuxnas, eller när man pratar om deras värderingar och tankar. *Klapp på huvudet* visst skulle det vara fint om ingen behövde svälta. Kalle slår dig för att han är kär i dig (vilket om det skulle stämma inte borde vara något läraren berättar).

    Vi vuxna vill skydda barnen från de andra, inte från oss själva. Vi tänker att när vi varnar för att vara för öppen i offentligheten att vi ser konsekvenserna, att det som finns där kan finnas kvar när barnen inte längre vill det och att andra, som inte då är vi själva kan få se det. Men vi ser det inte som ett problem att vi vet mer än barnen kanske vill imorgon eller att vi kanske sprider informationen vidare, t.ex. när en ny lärare ska ta vid eller vid ett utvecklingssamtal med barnens föräldrar.

    • Jo, det påverkar ju såväl stämningen i gruppen som läranderelationen. Det kräver mycket av en lärare att inte låta sådant man vet om elevens privata situation dominera, utan faktiskt tillåta eleven att vara just elev i skolvardagen.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s