Någon frågade mig om vad jag tror på i dag. Min romantiska syn på världen antyder, antydde personen, att jag sannolikt någonstans långt inne föreställer mig att där finns någon slags entitet i bakgrunden som liksom styr upp det hela. Jag kan förstå resonemanget bakom slutsatsen, det ska jag inte förneka, men jag måste också vara ärlig och bekänna att hur jag än försöker så kan jag inte föreställa mig vilken funktion en sådan entitet skulle fylla i den fullständigt fascinerande värld vi lever i. Det finns alldeles tillräckligt mycket romantik som det är:
.
You're no different to me 
Medvetandet, där är entiteten som behövs, men något som styr upp är inte nödvändigt
Hmm, hur menar du?
Att det är medvetandet som ger romantiken och upplevelsen av storslagenhet, det behövs alltså inget större eller tro på något större.
Ah, jag förstår! Precis, det finns liksom inget behov därutöver.
Egentligen menar jag att medvetandet fyller det behovet, för medvetandet i sig är utöver.
och ungefär där tappade jag tråden igen, men jag vill gärna förstå. Hur menar du?
Att medvetandet kan uppleva bortom verkligheten i fantasier, drömmar, tolkningar. Medvetandet kan besjäla vad som helst, så länge man inte blandar in ett liv efter döden där denna själ kan fortsätta. .
Ah, du tänker så! Vi tycks vara helt överens.