Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.
Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.
Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.
Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?
Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?
You're no different to me 
Du har inte missat något. Allt snack om likvärdighet är helt inne på fel spår. Det är inte skolsystemets fel att likvärdigheten inte finns utan klassrummets.
Nåväl, Plura, förenklingar i all ära, men i en så komplex organisation som svenskt skolväsende utgör står orsaker till problem att finna på de flesta nivåer. Vi borde också ha upptäckt vid det här laget att leta syndabockar och peka ut vems ‘felet’ är inte är det mest konstruktiva sättet att vare sig föra debatt eller bedriva skolverksamhet.
Så vad sägs om att vi lyfter samtalet en nivå, och i stället för att spela Svarte Petter ser om det möjligen är så att vi faktiskt kan göra något själva, om än aldrig så litet, för att förändra situationen?
Det är just det jag säger, är inte ute efter syndabockar utan att man en gång för alla vågar sätta sig ned och funderar en stund över sina arbetssätt i skolan.
Den möjligheten har ju öppnas genom de nya skollagen, men på något underligt sätt vågar man inte ta till sig att det flinns fler sätt att göra jobbet än som man gjort i hundra år. Det är det bland annat systematiskt kvalitetsarbete handlar om.
Det är ingen nyhet, den möjligheten har varit öppen i många år. Lärarens förhållningssätt gentemot eleverna är oerhört betydelsefullt, och den som kan påverka detta förhållningssätt är läraren själv. Så var det redan på den tiden Emil kysste sin lärarinna, så var det när Madickens fröken bekymrad avslöjade att det nog var så att det var Madicken själv som råkat slå sönder sin griffeltavla, så var det i förra årtioendet och så kommer det att förbli i framtiden.
Men jag tänker att lärarnas förhållningssätt är en produkt av en politik som låter individen bära skulden för samhällsproblem. Om det fanns tydliga krav på att skolan och pedagogerna där skilde på att elever har olika behov och förutsättningar och på elevernas potential och det gavs resurser för att tillfredsställa dessa behov så att potentialen kunde uppnås kunde man kanske påverka förhållningssättet. Det krävs att resurserna fördelas olika för att målen ska uppfyllas lika. Med lika menar jag då självklart inte att precis alla elever kommer bli lika kunniga, utan att man maximerar resultatet av alla elevers förutsättningar.
Det är många som resonerar så. Men hur man än vänder sig så är varje enskild lärare en tjänsteman med eget ansvar för sitt förhållningssätt. Det ingår i det som kallas lärarprofessionalitet att ta ansvar för sitt förhållningssätt gentemot elever. Visst påverkar situationen, visst påverkar politiken, visst påverkar föräldrarnas inställning, samhällets attityd, resurstilldelningen, allt det som finns omkring påverkar. Men lärarens ansvar för sitt eget förhållningssätt minskar inte för att situationen är risig.
Jag är fullt medveten om att många lärare upplever sin situation som oerhört stressig, och jag är fullt medveten om att det finns många skolor där arbetsförhållandena är för djävliga. Men lärarna är vuxna människor. De har möjligheten att säga upp sig, de har möjlighet att samarbeta med varandra och hjälpas åt att förändra situationen.
Eleverna är barn, de har skolplikt att uppfylla och befinner sig i en väldigt utsatt situation som de uppriktigt talat har mycket liten möjlighet att påverka. Det gör lärarens ansvar ännu viktigare.
svaren börjar bli för smala så jag skriver nytt inlägg istället för att svara=)
Jo, det är ytterst lärarens eget ansvar, men det ser inte ut att fungera helt, så vill man att det ska ändras måste man vända den politiska debatten i stort. Förmår vi politiker att satsa resurser där de kan göra nytta förmedlar det att de eleverna är värda att satsa på och då kan lärarens egen inställning också påverkas. Ett sätt att nå lärarna om du så vill
Klokt av dig =)
Lärarnas inställning kan bara ändras av lärarna själva. Säger vi att ok, vi måste vänta på politikerna säger vi samtidigt att lärarna inte har något ansvar för situationen och ingen möjlighet att påverka, egentligen. Och det stämmer inte.
Det är lärarna som arbetar i klassrummet, som möter eleverna, som ser dem, som pratar med dem, som undervisar dem. Inte politikerna. Det är lärarna som befinner sig i position att se vilka möjligheter och vilken potential eleverna har, och det är lärarna som befinner sig i position att lyfta fram dessa möjligheter och släppa fram denna potential. Att visa för politikerna att denna potential finns.
Politik tar tid, ungdomsperioden går fort. Vi kan inte vänta in politiken för att ändra situationen.
Nej, det är klart, men eftersom jag inte tror att vi kan påverka lärarna i tillräckligt stor utsträckning måste vi påverka den större politiska debatten också och tro att vi då kan nå lärarna också. Ansvaret ligger hos lärarna, men när de inte tar det måste vi gå andra vägar.
Med risk att låta som att jag igen vill flytta ansvaret till eleverna tror jag att även de kan påverka lärarna genom att ställa krav, strejka om så behövs. Det är inte elevernas ansvar, men att förändra ligger i deras intresse.
Det finns många vägar att påverka, och en utesluter inte de andra. Jag vill dock understryka, med viss emfas, att det här är vuxenvärldens ansvar. Elevorganisationerna är oerhört betydelsefulla men de är elever, de är barn och ungdomar och de har ingen del i detta vuxenansvar.
Det handlar inte heller om att påverka lärare utifrån, förändrar någon sitt förhållningssätt för att behaga någon annan får vi en läpparnas bekännelse, och i samma ögonblick klassrumsdörren stängs återgår allt till hur det var innan. I stället ligger ansvaret för den här förändringen på just lärarna själva. Det är lärarna som måste ta till sig vad forskningen faktiskt visat i väldigt många år nu, det är lärarna som måste börja undervisa på ett sätt som stimulerar elevernas kunskapsutveckling, inte bara håller dem sysselsatta och tysta en stund. Det är lärarna som, tillsammans med rektor, måste se till att t ex scheman som läggs innehåller tillräckliga raster. Det är lärare som måste börja ta ansvar för att dokumentera arbetet, så att de kan påvisa för politiker, huvudmän och ifrågasättande föräldrar hur de arbetat, vad som gjorts och inte gjorts och vilket resultat det lett till.
Jag är ledsen, men det finns faktiskt ingen väg runt det. Lärarna måste kasta av sig offerkoftor och börja ta sitt ansvar, annars är skolan körd.
Men hur ska den som inte är lärare då göra?
Jag sa just det, att eleverna inte har något ansvar, men att det faktiskt inte betyder att de inte kan göra något
Skolan är en del av samhället, och den som inte är lärare och kanske inte alls arbetar i skolan kan ju också påverka, just genom att vara samhällsmedborgare. Genom att försöka påverka politiken, genom att delta i det offentliga samtalet. Genom att reagera på oegentligheter (som t ex att ansvaret om så bara retoriskt läggs på eleverna genom att, som du gjorde här ovan, understryka att de inte har något ansvar men ändå inte är hjälplösa), genom att ifrågasätta och därmed släppa in ljus och luft även i de skolor som gömmer sig bakom stängda dörrar.
Alla spelar roll, alla gör skillnad, men precis som du sa om eleverna, alla har inte ansvaret.
Menar du att jag retoriskt lägger ansvar på eleverna?
Nej, tvärtom! Jag menar att du reagerar och protesterar när ansvaret retoriskt läggs på eleverna och är noga med att understryka att de INTE har ansvaret men inte för den skull är hjälplösa. Det jag spottar och fräser mot i själva inlägget och alluderade till i min kommentar, däremot, är hur eleverna i skoldebatten, rent av från lärarhåll emellanåt, beläggs med ansvaret för segregationen i skolorna. Både de elever vars föräldrar flyttar dem till andra skolor, och de elever vars föräldrar inte flyttar dem görs till ansvariga för att undervisningen som erbjuds dem ‘som blir kvar’ i många fall blir undermålig.
Förstår du hur jag menar eller luddar jag till det?
Jo, nu förstod jag vad du menade.
Jag tror nämligen att det finns en oerhörd kraft i både elever och föräldrar, men att den trycks ner genom detta skuldbeläggande. Ingen flyttar sina barn för att öka segregationen i skolan, lika lite som någon låter bli för att göra det. Man gör faktiskt inget fel eller oansvarigt alls genom det valet, men konsekvenserna måste hanteras och då är det inte alls bra om man tror att man har gjort fel. Skuldkänslor leder lätt till hjälplöshet.
Huh ja! Och det kastas en ryslig massa skuld härsan och tvärsan i skoldebatten. Jag försöker strikt tala om vem som har ansvar, inflytande, möjlighet att påverka etc i stället. Skuld förlamar, som du klokt påpekar, medan inflytande ger kraft.
Och visst är det ett oerhört respektlöst sätt att kasta skuld då man mer eller mindre säger till eleverna att deras skola är dålig för att just de är där.
Fasansfullt respektlöst!
Det är precis det jag menar med förhållningssätt. Om man från lärarhåll beter sig så är det inte konstigt om eleverna lever rövare. Det är närmast ett sundhetstecken.