Va som duuuu

Vi pratar en del om det här med mångfald och olikhet och att acceptera och tolerera den som skiljer sig från normen. Det pratas om normkritiskt tänkande, om genus och politiska ställningstaganden och det ena med det andra.

Det är jättebra. Det är rent av utmärkt. Att prata om det gör att man ser saker man inte får syn på annars, eftersom man inte tittar åt det hållet.

Jag skulle bara vilja påminna om en liten detalj i sammanhanget:

Målet är inte alltid automatiskt att den som sticker ut skall slipas ner, vingklippas och formas om för att passa in i normen. Det blir en rikare, roligare, vackrare och framgångsrikare värld om man vidgar normen i stället. Det är lite läskigt, men inte farligt.

Jag lovar.

.

34 tankar om “Va som duuuu

  1. Jag har tänkt på en sak inom ämnet: Jag har ofta en smak/åsikt som inte överensstämmer med normen och har då ofta fått höra ”Kom ihåg/tänk på att alla inte tycker som du” Det är inte så svårt att missa som normbrytare. Jag har dock aldrig hört det sägas till någon som följer normen. Borde inte det vara minst lika viktigt att påminna om det där?

    • Själva poängen med en norm, det som gör det till en norm, är att den är rätt svår att upptäcka för den som omfattas av den, eftersom man uppfattar den som normal (orden är varianter på varandra, rent utav) och tyckandet därför ibland inte ens uppfattas som tyckande, utan som självklarthet.

      • Du har så rätt-det är ett intressant fenomen som är värt att uppmärksamma. Jag gillade Dr. Phils definition av normalt beteende i hans program-det som inte skadar andra. Han sade det just för att vi måste vara försiktiga med att döma andra som är annorlunda, enligt honom.

        • Som du kanske vet är jag pinsamt dåligt uppdaterad på TV-program, och befinner mig på ett veritabelt gungfly när det gäller rerferenser, så för att inte missförstå så frågar jag: hur menar han när han använder begreppet döma i sammanhanget?

        • Det var många år sedan jag såg programmet, men om jag minns rätt var det i samband med pedofili och barns säkerhet (de är ju tyvärr ofta sammankopplade i Staterna). Jag tror att han menade att vi inte kan dra slutsatsen annorlunda=farlig. Men osvuret är bäst

        • Det var en drastisk liknelse. Jag är inte tillräckligt insatt i hur pedofili fungerar (jag föreställer mig att det skiljer sig från person till person men jag gör det fullt medveten om att jag kan ha helt fel) för att överhuvudtaget kunna kommentera på detta. Risken att diskussionen slår över i moralism grundad i ogrundat tyckande känns överhängande, så jag föreslår att vi släpper just den här vinkeln med detta.

  2. Vem är normal? Jo, den du inte känner. För lär du känna en person upptäcker du allt det där som gör att just den personen inte passar in i någon given mall. Sedan har vi förstås det rent statistiska, men det är en annan femma.

    • Jag skulle säga tvärtom. Den avvikande, den udda, den konstige är den du inte känner utan bara skapar dig en bild av utifrån det du ser. När du lär känna personen upptäcker du att den är en rätt vanlig person, trots allt.

      • Den helt uppenbart avvikande blir naturligtvis ”onormal” vid första anblicken. Men dom personer jag pratar om ger ett sken av att vara normala, men gör den omvända resan när man börjar lära känna dom. Kan dessa båda sätta att se på saken finnas samtidigt?

        • Jag tror jag missförstår dig, jag får nämligen ett intryck av att den norm vi talar om här har oerhört snäva gränser, kan det verkligen vara riktigt? Eller pratar du snarare om hur det bakom många propra radhusfasader döljer sig en statistiskt sett förvånande hög andel S/M-entusiaster, marijuanaodlingar i klädkammare och andra vanor och preferenser som nog ändå får anses falla utanför det som anges som officiell norm i områden som dessa?

        • Precis. Om normen blir för snäv, så kommer ingen att plats. Inte ens de där ”lyckliga” och ”propra”.

          Minns du den 5-gradiga betygsskalan från 60- och 70-talen? De allra flesta skulle få en 3:a. 1:or och 5:or var bara för ett fåtal. Om vi då gör så att 3:orna bara fås av ett fåtal, då blir dom ”onormala”. Eller hur?

        • Jag måste vara ärlig, annars blir det här bara fånigt: Jag hänger inte alls med i ditt resonemang. I vilket syfte skulle ”vi” göra så, och vilka är ”vi” i sammanhanget?

        • (Du har ändrat tema, så jag hoppas att den här kommentaren kommer på rätt plats.)

          ”Vi” är den grupp människor som genom sina attityder och sitt agerande sätter dom normer som finns för den grupp dom lever i. Och alla i gruppen är med i den processen. Vad som uppfattas som norm beror alltså på samspelet mellan människor. (Här skulle man kunna bli hur filosofisk som helst 😉 )

          Både du och jag med och påverkar hur man ser på det ”normala” i vårt samhälle idag. Min förhoppning är att du och jag inte bidrar till att utrymmet där man anses ”normal” inte blir för smalt. 🙂

        • Bloggen har blivit stylad, men kommentaren tycks ha hamnat rätt.

          Visst, självklart är vi alla med och påverkar hur normen utformas, både genom vårt agerande och reagerande. Det är inget särskilt kontroversiellt uttalande, men det gör tyvärr inte heller att jag hänger med bättre i ditt resonemang kring att göra så att bara ett fåtal får treor. Jag får en känsla av att du på något vis vill påvisa ett vidgande av en norm, antingen genom att lyfta fram dem som befinner sig i utkanterna av ‘klockan’ och påvisa de aspekter hos dessa som faktiskt gör att även dessa individer kan normaliseras, dvs förmås passa in i normen; eller genom att söka fram de små ”avvikande” aspekterna hos dem som befinner sig i mitten så att även dessa flyttas ut på sidorna tills ‘klockan’ mer eller mindre vänts upp och ner?

        • När jag skrev kommentaren tänkte jag nog mest på att ”vidag klockan”, att inte göra normen för smal, d v s att det är fler som anses ”normala”. För någon form av normalitet finns alltid. Frågan är då vad som utgör ”kanterna på klockan”? Var drar vi gränsen, dels personligt, dels som samhälle?

          Din andra tanke pratade vi om som de där ”propra”, dom som tillsynes verkar förkroppsliga det normala, men som vid närmare skärskådande inte på alla punkter är så ”normala”. Hur det skulle passa in i bilden av normalfördelning, vet jag inte. För att få med den aspekten lär jag få söka en annan bild. 🙂

        • Ett kort svar är: det du vill ringa in som normalt. Innehållet, gränsen och utanförskapet sätts då mer eller mindre godtyckligt efter rådande värderingar.

        • Varför skulle jag vilja det? Jag rekommenderar varken inringning, nedslipning, vingklippning eller omformning för att passa in i given norm. Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig på den punkten. Tvärtom, världen mår bättre av att det finns många varianter. Det som bekymrar mig, däremot, är hur de som befinner sig i mitten av klockan inte sällan ger uttryck för en tro på att de som befinner sig längre ut åt sidorna inget hellre skulle vilja än att få komma närmare mitten.

        • Det var dit dina frågor syftade! Och nu förstår jag varför vi tycks tala förbi varandra. Jag försöker beskriva mekanismen så som jag uppfattar den och som jag läst att normer skapas. Min utgångspunkt är sedan att vi bör vidga normen, för norm blir det hur som helst eftersom människan tycks fungera så.

          Vad världen skulle må bättre av är en normativ frågeställning. Med kanske ett eget mått av moraliserande.

        • När jag skrev inlägget var det i tanken att normen redan är skapad, den finns redan. Normen för hur man är när man är en vanlig, rejäl, icke-suspekt människa i det svenska samhället är, trots regeringsskiften och annat, stabilt etablerad sedan lång tid, och den tanken var kanske så självklar för mig att jag var otydlig med att lyfta fram den.

          Hur ser frågeställningen du önskar världen ut? Och varför moraliserande? Vilket syfte fyller det, menar du?

        • Visst, vi föds in i ett samhälle som redan har sina normer. Även om vissa strukturer i samhället är tröga så sker det förändringar. Frågan är bara vilket tidsperspektiv vi har och vilka normer vi tittar på. Jag har själv varit med om flera vändningar. Nu talar man ju också som de förändrade värderingarna hos dom som är födda på 80-talet och framåt.

          De där tröga strukturerna i samhället fanns det en del franska historiker som ägnade sig åt för några årtionden sedan. Jag läste några av dom på 80-talet. Minns inga namn dock.

  3. Jag vet inte om det är så lönt att vidga normen, det kommer fortfarande finnas de som faller utanför. Istället kunde vi kanske se det som att normal är ett sätt att vara på som är helt ok och onormal är ett annat sätt som också är helt ok. Värderingen borde komma först i nästa steg, var det där ett bra normalt beteende eller var det ett dåligt normalt beteende? Jag som inte äter kött finner mig i att jag i det avseendet faller utanför normen, som är att vara allätare, men det är sällan jag möter folk som fördömer mig för det och jag skulle heller inte finna mig i det.

    • Du har rätt i det. Det är inte normen, det som är statistiskt vanligast, som är ett problem utan värderingen, att antingen den ene eller den andra är bättre/finare/mer värd än den andre.

    • Eller för den delen för oss själva. Det är inte bara andra som desperat försöker tvinga in fyrkantiga bitar i trekantiga hål, vi försöker ofta själva göra detsamma. Jag tror att många av de som föraktar det normala gör det för att de blivit trötta på alla trekantiga hål snarare än för att de föraktar trekantiga bitar.

      • Mycket sant, och så lätt att glömma bort! Att passa in, att höra till, att erövra och behålla en plats inom normen är en oändligt mycket vilsammare position än att stå utanför.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s