Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ‘stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Annonser

12 thoughts on “Det här med ADHD

  1. Jo, det finns mycket fördomar kring ADHD och de går åt alla håll. Från att man inte ens tror att det finns till att det är något som gör en farlig. Och så självklart myten om det rastlösa geniet, spekulationer som oftast går ut på att om den eller den varit född idag skulle h*n ha fått en diagnos.

    Det finns några saker jag skulle vilja tillägga om ADHD, sådant som ofta blir tokigt när man pratar om det.

    1) Man har problemen innan man får *diagnosen ADHD* som är en (ganska grov) beskrivning av dem.
    2) För att diagnosen ska kunna ställas måste man uppfylla vissa diagnoskriterier, det finns bara ett fåtal kriterier som måste uppfyllas. Av de övriga måste man uppfylla en viss andel fördelat på olika områden av svårigheter. Detta innebär att två personer kan ha samma diagnos, men helt olika svårigheter.
    3) Många människor uppfyller något enstaka kriterium, men väldigt få (några procent) uppfyller tillräckligt många för att diagnosen ADHD ska vara aktuell.
    4) Personer med ADHD anstränger sig ofta väldigt mycket, skärper sig, försöker och vill, men de kan inte allt det där som de flesta kan. De gör redan sitt bästa och inte sällan så mycket att de riskerar gå av på mitten.

  2. Mycket viktiga tillägg! I synnerhet det sista, som jag skulle vilja framhålla som ett av de allra viktigaste.

    Tack för din viktiga kommentar.

  3. Jag har läst och funderat mycket över det här med ADHD. Dels för att jag har ett par elever diagnostiserade med grav ADHD och dels eftersom jag misstänker att min äldsta son har en del de problem som barn med ADHD verkar ha.
    ”ADHD symptomen” har förstås alltid funnits, men visst är det så att de uppmärksammas och utreds i mycket högre grad nu. Idag ställs det större krav på skolan – ALLA barn ska nå målen. Det ställer också krav på barnen och alla kan inte leva upp till dem. Vi lever i ett samhälle där det är svårt för alla att platsa och faller man utanför ramarna är man redo för någon form av diagnos. Det är väldigt sorgligt att vi inte kan ha en mer öppen och tolerant syn på människor.
    Men jag är kluven, för samtidigt tycker jag att jag som lärare har lättare att acceptera ett visst beteende hos elever om de har en diagnos. Jag kan vara mer förstående och kanske också skapa bättre arbetssituationer och vara mer förutseende. Men det är kanske mer ett resultat av en stressad arbetssituation där jag inte har tid att verkligen sätta mig in i alla elevers enskilda behov. Hade vi det skulle förstås problemen vara mycket mindre viktiga.

    Har precis startat upp en utredning kring min son. Vet inte om jag gör rätt eller inte. Vill inte att han ska få en stigmatiserande diagnos, men jag vill att omgivningen ska förstå honom.

    • Säg mig, skulle du fundera över om du gjorde rätt eller inte om det var epilepsi din son skulle utredas för? Det är ju en diagnos som t ex kan försvåra för honom den dagen han tar körkort och i viss mån kan uppfattas som utpekande, om än inte riktigt lika stigmatiserande längre som när den klassades som galenskap.

    • Jag förstår din oro, men kom ihåg att det är en diagnos som vilken som helst, dvs det är inte en offentlig handling.

      Jag är inte så säker på att en öppen och tolerant syn står i någon motsättning till att ställa diagnoser. Jag har funderat mycket över det där med tolerans och hur det vore om man hade en vidare norm. Det jag kommit fram till är att det inte skulle hjälpa särskilt mycket. ADHD är nämligen inte bara något som ställer till det i t.ex en dålig skolmiljö, det ställer till det även i situationer där ingen förståelse i världen kan reparera skadorna.

      ADHD går att behandla på olika sätt, bland annat med mediciner och då behövs diagnoser. De mediciner som används fungerar absolut inte för alla, men i de fall de gör det är de ovärderliga. ADHD kräver också att man gör en massa undantag, det finns krav man helt enkelt inte kan ställa, men det skulle inte fungera om alla fick undantag.

      Det kan verka tolerant att inte dela in i normalt och onormalt, att låta folk få vara som de är helt enkelt, men det är inte till nytta för de som är drabbade. Den som har ADHD (med eller utan diagnos på det) får det inte bättre för att man tolererar svårigheterna, utan för att man hanterar dem. Om man lyckas med det kan man trots ADHD lyckas inom alla områden personer utan ADHD lyckas. Man kan bli forskare, ingenjör, konstnär, mattant eller vad som helst som råkar passa. Om man bara vidgar normen ger man inte möjligheterna till utveckling och självkännedom. Det kan göra väldigt mycket skada.

      • Kära du, så grundligt klokt och pedagogiskt du beskriver situationen. Jag hoppas många, inte bara bland oss som arbetar i skolan men även bland oss, tar del av dina ord. Om du skulle vilja skriva ett gästinlägg på ämnet hos mig vore jag djupt tacksam och glad.

      • Jag har aldrig tänkt så, men visst har du helt rätt när du skriver att tolerans inte alltid medför att man hanterar problemen rätt. En diagnos kan leda till att omgivningen måste lära sig hantera och bemöta på rätt sätt. Precis som du skrev Morrica – hur hade man tänkt om det handlat om epilepsi? Då måste ju även personer runt omkring den diagnostiserade lära sig att hantera problemet. Precis samma måste gälla för ADHD.
        Jag tror tyvärr att många av de som hamnat utanför i samhället ofta kan ha en outredd diagnos i bakfickan. Blivit missförstådda och aldrig fått rätt hjälp – och aldrig samma möjligheter. Jag vill att min son (och andra barn med ADHD) ska bli accepterad för den han är, men framförallt hjälpt på bästa sätt!

  4. Ping: Johari fönster « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s