Det hände sig en gång att en elev gav mig en bok. Dvs det händer ju då och då, ibland som gåva och ibland till låns, och just denna gång var det en gåva jag fick. Boken var denna:
och gåvan var ett förtroende. Oavsett om det eleven varit med om i sitt liv överensstämde med det karaktärer i boken upplever eller inte, så kanske det var, eller kanske inte, så var erfarenheterna och känslor som skildras tillräckligt nära de erfarenheter och känslor eleven ville att jag skulle känna till och förhålla mig till att eleven hade.
Alla de elever man som lärare möter i klassrummen varje dag bär på olika erfarenheter och känslor som de måste förhålla sig till, och det måste man förhålla sig till. Lärare är inte terapeuter, och att förhålla sig till innebär inte att behandla. Men det innebär att känna till, att ta hänsyn till, att väga in i bedömningar och bemötande.
Det innebär små enkla praktiska saker, som att se till att information delges på så många sätt som möjligt – muntligt och skriftlig, digitalt och på papper, i klasskalendern och på tavlan – eller att de böcker man använder i klassrummet finns tillgängliga i fler format än bara det enkla pappersformatet – digitalt och ljudbok t ex – eller att fundera över vilken färg det är på pennan man skriver med på tavlan.
Det innebär också att alltid hålla i minnet att skolviktiga saker som hemläxor, muntliga redovisningar, grupparbeten, pennor och deadlines innebär olika utmaningar, både olika slags utmaningar och olika magnitud av samma slags utmaning, för olika elever.
Elever har ingen plikt att anförtro sig till lärare, men de har rätt att göra det. Och om de gör det så har de också rätt att välja på vilket sätt de gör det. Och de har rätt att bli bemötta med respekt, vare sig de anförtror sig eller inte. Respekt för sig själva som elever och lärande människor, respekt för sig själva som personer med integritet och respekt för det förtroende de gett.
Ja, det gäller ju inte bara när vi får ett förtroende i skolan, men det gäller där också.
Boken är läsvärd i övrigt också.
You're no different to me 
Jag läste boken mitt första år som lärare – och är glad att jag gjorde det. Sen kom även ett material man kunde använda med eleverna, sånt är alltid lite tveksamt men jag vill minnas att vi hade rätt bra diskussioner i klassen. Men så är ju femmor rätt så snusförnuftiga också…
Läste du den med femteklassare? Där ser man.
Jag håller med dig, de material som erbjuds kring diverse romaner innehåller ofta guldkorn, men på det stora hela… nja.
Pingback: Om det här med ansvarsfördelning i skolan « You're no different to me