Om det här med ansvarsfördelning i skolan

Anne-Marie Körling tar upp ämnet skoloro i sin blogg. Hon talar om hur viktigt språket är, hur stor skillnad våra formuleringar gör. Det är skillnad mellan att läraren talar om att inte kunna och att ännu inte ha lärt sig, att ha svårt för något och att behöva närma sig något från ett annat håll. Det gör skillnad i elevens sätt att se på sin egen förmåga, och sin egen potential.

Nej, jag talar inte om att skönmåla, om att släta över, om att bara prata om det positiva, om att bara berömma. Det är absolut nödvändigt att våga tala om det som inte går strålande också, att läraren vågar sätta ord på det eleven i de flesta fall är mycket medveten om, gör det synligt och samtidigt visar att det inte är hopplöst, och inget karaktärsfel hos eleven.

Det är en del av det som är lärarens ansvar i skolan – sätta ord på elevens lärande, lyfta fram, göra synligt och visa att även de delar som kan kännas oöverkomliga är hanterligt. Ett av de verktyg lärare har i detta är den omdebatterade dokumentationen. Genom att dokumentera, skriva ner, formulera i ord gör vi saker synliga, för oss själva och för andra. Vi ger oss en chans att få en bild av utveckling, progression, förändringar, skeenden och mönster som vi annars kan ha svårt att se.

Och inte bara när det gäller enskilda elevers lärande och kunskapsutveckling. Elever är individer, unika personer med unika förutsättningar och unika situationer allesammans. De är också delar i grupper, och utvecklingen och mönstren i dessa grupper påverkar elevernas skolvardag i minsta del, och orsakar i sig en hel del skoloro.

Jag nämnde en bok häromdagen, minns ni? Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Johanna Nilssons debutroman från andra halvan av nittiotalet. Den beskriver en del av hur det spel som pågår på många skolgårdar och i många klassrum runt om i svenska skolor, oavsett huvudman, kan te sig. Gång efter annan lyfter hon fram elevens upplevelse av att lärarna är döva och blinda, inget ser och inget vill se. Hur rastvakterna väljer tolka maktlekar och pennalistiskt beteende som barns oskyldiga lekar, hur läraren väljer att inte se den skarpa markering en centimeters lucka mellan två bänkar är.

Det är svårt att se, det är inget att förneka, och det är lätt att tolka det man faktiskt lyckas få en skymt av som en enskild händelse, och jag måste därför än en gång lyfta dokumentationens betydelse. Genom att dokumentera det man skymtar, det man anar, det man ser, genom att sätta ord på det ger man sig själv en möjlighet att upptäcka det man inte kan se med blotta ögat. Det man beskriver ser man.

Trots att mycket av det man ser, och sätter ord på, kommer visa sig vara just så oskyldigt och enstaka händelser som man anar, så finns en liten chans att man upptäcker något som är av ett helt annat slag också, om man vågar sätta ord på det.

Det är en del av det som är lärarens ansvar, och det är något som kan göra all skillnad i världen för den vars situation blir satt ord på.

Annonser

6 thoughts on “Om det här med ansvarsfördelning i skolan

  1. Du har ju helt rätt. Men tendensen att skönmåla och hälla vackra ord över företeelser och skeenden är inte att föra saker framåt. Då hamnar man lätt i en det-finns-inga-fel-kultur som är ytterst skadlig för både elever och lärare. Allt skrymmande bråte ska bort för att man ska kunna se och blomstrande språk med många ord och repetetiva skrymslen hör dit.

  2. Jag tycker det är fantastiskt om man väljer att beskriva problem på ett sätt som visar att de går att komma runt. Det är stor skillnad på att vara överslätande och på att formulera sig hövligt och med respekt för elevens förmåga att utvecklas.

    När det gäller dokumentation håller jag helt med om att det behövs för att man ska se mönster. Om något är en engångsföreteelse blir det aldrig något mönster, men är det inte det har man också fått ett väldigt bra underlag när man ska hantera de problem man sett. Dokumentationen underlättar samtal med både eleverna, föräldrarna och de andra lärarna, samtal som annars lätt kan hamna i ”en känsla av att något inte stämmer” eller ”alla barn blir retade någon gång”.

    • Runt, över, under, igenom, förbi… Japps. Lärares formuleringar kan vara fullständigt avgörande, slå ner en järnridå av hopplöshet eller upplösa en ogenomtränglig mur av självtvivel i ett moln av damm. Inte varje gång, inte vid varje samtal men man vet aldrig i förväg när det sker, och allt finns att vinna, inte minst för elevernas del, på att försöka tänka sig för när man formulerar sig.

      Just precis så, dokumentationen minns, människor glömmer och de där känslorna kan vara förrädiska, spegla det som verkligen skett men lika lätt spegla något i ens egen erfarenheter, och utan dokumentation är det nästan omöjligt att avgöra vilket det rör sig om.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s