Barn har rätt till sina föräldrar

I Kalifornien har just lagts ett nytt lagförslag i frågan om barns rätt till sina föräldrar. Förslaget är helt enkelt att barn skall ha rätt till sina föräldrar, utan den begränsning som ligger i begreppet ‘båda’. Styvfamiljer, regnbågsfamiljer, kärnfamiljer – konstellationerna är varierande, och många barn växer upp i en vardag som inte helt omfattas av den normbild av föräldrarskap som fortfarande dominerar många delar av den offentliga debatten.

Oavsett om barnet växer upp med två mammor, med två pappor och en mamma, med två mammor och två pappor eller kanske rent av med tre pappor eller fyra mammor (eller i någon annan konstellation) så är det barnets vardag, och de vuxna utgör tillsammans det trygghetsnät som omger barnet. Det kaliforniska förslaget är att lagen anpassas efter denna verklighet, och gör det möjligt för ett barn att ha så många vårdnadshavare, oavsett dessa vuxnas kön, som faktiskt finns i barnets liv.

Att mer konservativa röster i debatten bekymrar sig en aning över tanken på andra familjekonstellationer än de som betraktas som traditionella är inte oväntat:

Right-wing commentators have been quick to argue that this is but proof that the push for gay marriage is eroding the family unit. Benjamin Lopez of Traditional Values Coalition told the Sacramento Bee that it was an attempt to “revamp, redefine and muddy the waters” of family structure.

Vad säger ni? Att åtminstone ta upp frågan om familjestruktur och barns rätt till alla sina föräldrar till diskussion, är det inte dags, eller slår jag in redan öppna dörrar?

Annonser

6 thoughts on “Barn har rätt till sina föräldrar

  1. Så länge en ensam förälder ges rätt att stänga ute den andre biologiska föräldern från deras gemensamma barn, så ser jag det som dubbelmoral. Det är samma personer som brukar propagera för regnbågsfamiljerna som ser mellan fingrarna när i huvudsak mamman saboterar barnets relation med pappan. I Sverige i alla fall.

    Annars tycker jag idén om fler vuxna i barnets liv är tänkvärd. Viktigaste frågan för mig är vad som händer när familjerna splittras och det gör mig skeptisk. Det är svårt att vara två och hålla sams – hur blir det om man blir tre eller fyra? Dessutom – oavsett om man själv tycker det är viktigt eller ej – är biologiska ursprunget för många människor väldigt viktigt. Och då kan man inte neka till att det bara finns två, dessutom av olika kön.

    • Så tråkigt att du missförstår mig – det handlar om barnens rätt till sina föräldrar, och föräldrars skyldighet att finnas där för barnen, inte tvärtom.

      Att föräldrar och vårdnadshavare hamnar i konflikt med varandra är och förblir ett problem, och än en gång bör man ha barnens bästa, barnens behov och barnens rätt till föräldrarna i fokus när man arbetar för att lösa detta. Föräldrarna är trots allt vuxna människor. Det biologiska ursprunget är en helt annan fråga, som handlar om ursprung, genetik, arv etc. Kärlek, omtanke och föräldrarskap varken garanteras eller förstärks av ett biologiskt band.

      • Nej jag tror inte att jag missförstår dig. Ju mer jag tänker på förslaget desto sämre tycker jag det är.

        Barnens rätt till sina föräldrar, och föräldrars skyldighet att finnas där för barnen är ett kvicksands-argument. En vacker bild men ganska långt från verkligheten i alltför många fall. Så länge du kliver rätt är allt frid och fröjd men så fort du fastnar kommer det alltid handla om föräldrars rätt till sina barn. Och kan du ärligt säga att det inte också handlar om regnbågsföräldrars rätt till barn, snarare än tvärtom. Dessutom handlar det inte bara om regnbågsföräldrar – det handlar kanske ännu mer om styvföräldrar.

        Jag har inga problem med regnbågsfamiljer som skaffar barn (konservativa argumenten ser jag som oförskämda) men barn kan aldrig ses som en rättighet. Dessutom är jag helt övertygad om att du har fel i det sista: Kärlek, omtanke och föräldrarskap kan visserligen inte garanteras av ett biologiskt band, men förstärks utan tvekan av det. Vi ser oss själva och barnets andra förälder i de barn vi satt till världen. Det har generna sett till och det talar till oss hela tiden vare sig vi vill se det eller inte.

        • Nej. Att tala om barnens rätt till sina föräldrar är varken ett argument eller en bild. Det är ett förhållningssätt och en utgångspunkt.

          Det handlar om att barn som växer upp i ett hem med två mammor, eller två pappor, och god kontakt även med den andra biologiska föräldern har exakt lika stor rätt att betrakta alla dessa vuxna som sina föräldrar, lika stor rätt att förvänta sig att alla dessa föräldrar informeras om allt det som händer i barnets liv, att alla dessa föräldrar tillsammans och var för sig tar fullt ansvar för barnets väl och ve i alla situationer som det barn som växer upp med bara sina biologiska föräldrar omkring sig. Och det handlar om att ett barn till en ensamstående pappa, där den biologiska mamman av någon orsak är ute ur bilden, har rätt att bo kvar i sitt hem med den kvinna h*n kommit att betrakta som sin mamma, oavsett det faktum att denna kvinna inte är barnets biologiska mor, som vårdnadshavare även om pappan förolyckas.

          Barnens rättigheter i fokus. Inte ett dugg krångligare än så.

  2. Utgångspunkt eller bild – det är ett gungfly. Och är bensin i vårdnadstvist-brasorna.

    ”Och det handlar om att ett barn till en ensamstående pappa, där den biologiska mamman av någon orsak är ute ur bilden, har rätt att bo kvar i sitt hem med den kvinna h*n kommit att betrakta som sin mamma, oavsett det faktum att denna kvinna inte är barnets biologiska mor, som vårdnadshavare även om pappan förolyckas.”

    Inte alls. Denna möjlighet finns redan idag både i Sverige och USA, för samkönade sedan några år, för olikkönade sedan en bra bit mer än 100 år i form av adoption.

    Jag är inte ute efter en teknisk diskussion. Det jag egentligen reagerade var den dikotomi mellan feminster/liberals och och kristet konservativa som du presenterade. Det finns betydligt många fler sätt att resonera på, både för och emot förslaget.

    • Än en gång – nej, det är inget gungfly. Det är ett förhållningssätt.

      Och nej, den möjligheten finns inte i dag, i synnerhet inte om man önskar att den biologiska föräldern, som kan ha olika orsaker till sin frånvaro, skall förbli förälder och vårdnadshavare tillsammans med den styvförälder som finns kvar i livet. Adoption är en annan fråga.

      Och nej, detta handlar inte heller om feminism. Det handlar om att ge barn tillgång till sina föräldrar, oavsett yttre omständigheter. Jag beklagar att jag uttrycker mig så förfärligt illa.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s