Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.

Annonser

12 thoughts on “Elektroniskt #skolchatt

  1. Det här blir en intressant diskussion, Morrica. Själv förbjuder jag mobiltelefoner under mina lektioner, men aldrig självsvåldigt utan i samråd med eleverna och föräldrarna. Högstadieelever är sociala och impulsiva varelser. Det är de själva först med att medge, så min hållning möter inget motstånd. Men vi har ju förstås en-till-en så behovet av att leta information på telefonen uppstår inte.

    • Enhet som enhet, för mig gör det ingen skillnad om man använder sin telefon, sin platta, sin dator, sitt kollegieblock och tunga böcker, sitt inopererade chip (ehum, ja, när tekniken kommit dithän, vill säga)

  2. Ping: IKT och mobilt lärande i #skolchatt « Fredriks blogg

  3. Hej,

    Detta är självklart en mkt intressant diskussion (och jag har i efterhand försökt läsa mig in på skolchatt vilka sonderingar som där gjordes).
    Lite extra intressant blir det när du berättar hur du själv upplevt tillvaron utifrån ditt unika perspektiv (hur din Blueberry räddar livet på dig varje dag, varje timme). Hur tänker du kring dessa autentiska reflektioner:

    Från olika håll hör jag att i synnerhet elever som har svårt att koncentrera sig, har dåligt korttidsminne och är allmänt lättstörda (typ, AD) ofta får ännu svårare att hänga med när skolan drar på med 1:1. Förklaringen lyder som så, att det är svårt att orientera sig i djungeln av sökvägar och att inte bli distraherad av ständiga nära-till-hands-kickar (fb, etc). En del av dessa elever tycker det var bättre innan vi började med 1:1 och låter numera datorn stanna hemma (de skulle t.o.m. vara hjälpta av ifall fönstren vore placerade lite högre, så att uppmärksamheten slapp skena iväg lika enkelt som idag…).
    Redan uttrycker många ”normala” elever att det kan vara svårt att låta bli att multitaska, och att halva lektioner lätt kan gå åt till roliga meningsutbyten online, inte därför att lektionen i sig är tråkig utan bara därför att det kan vara svårt att låta bli att fortsätta ett pågående samtal på chatten. Vad gäller mobiltelefonen skulle väl de flesta tycka det kan vara svårt att låta bli en mobiltelefon som hela tiden plingar in nya sms – och hur svårt är det inte att ha ett ordentligt samtal med personen mitt emot ifall man hela tiden blir avbruten och känner att man måste svara på inkommande sms, svar som i sin tur triggar nya kommentarer som måste kommenteras…).

    En del menar ju att vår hjärna kan vänjas vid ständig stimulans och att det kan bli allt svårare att fokusera på bara en sak en längre tid innan känslan av leda blir för stark. Skolan skulle i så fall erbjuda en motkultur där det finns tydliga ramar (hur de nu ska se ut) och där eleverna lär sig att fokusera och säga nej till instant gratification.

    Reaktion?

    • Skolan är inget alternativt universum, skolporten ingen magisk portal som leder till något slags parallellt universum. och definitivt ingen skyddad verkstad vare sig för elever eller lärare. Datorer, mobiltelefoner och inte minst fönster är en del av vardagen och verkligheten.

      Ja, det är svårt att inte tappa trådar när man multitaskar, och det är en utmaning att låta bli att snegla på det inplingande sms:et. Det är en konst att lära sig att faktiskt lämna ett sammanhang bakom sig när man går in i ett nytt, att stänga ner en pågående chatt för att gå in på lektionen, t ex.

      De förmågorna vi pratar om här är en del av det man behöver kunna för att klara av att hantera en vardag och en verklighet där analogt och digitalt existerar i symbios. Skolans uppgift i samhället är att ge barn och ungdomar möjlighet att utveckla och förfina de kunskaper och förmågor de behöver för att hantera samhället och kunna inta sin position i det. Det vi pratar om här är en del av det de behöver lära sig.

      Problemet är att många lärare är naiva, okunniga och ointresserade av denna delen av verkligheten. Det är enklare att låtsas att man kan ‘skydda’ eller skapa ‘en frizon’ eller vad man nu väljer att kalla det, men det enda man gör är att skjuta upp det oundvikliga. Förr eller senare måste man lära sig hantera en verklighet där mobiltelefonen plingar fast man pratar med någon, där det flyger fåglar utanför fönstren, där människan framför en har en fascinerande glittrande piercing i näsan och man ändå måste lyckas lyssna. Det lär man sig inte i en ‘frizon’. Man lär sig det genom att öva, och lärarens roll bör även i detta vara att vägleda, att guida, att ge verktyg och strategier att hantera situationen.

      För att klara detta måste läraren lära sig hantera situationen själv. Lärare måste börja använda datorer, sociala media, mobiltelefoner i långt högre grad än man gör idag för att kunna förbli relevanta i detta nya paradigm. Jag ser ingen väg runt detta.

      ps. Blackberry, inte Blueberry. Nära men olika

    • Nej.

      Det var definitivt inte vad jag avsåg säga. Inte i någon mån, jag ber om ursäkt att jag uttrycket mig så illa.

      De elektroniska enheterna och de möjligheter de erbjuder är en del av vardagen. Det är inte längre något en grupp alternativa, konstiga små nördar i udda t-shirts, utan social kompetens och med taskiga frisyrer sysslar med utan en väldigt sjävklar del av vardagen och verkligheten, och den som inte får lära sig förhålla sig till och hantera detta står lika handikappad som den som är gravt dyslektisk och får instruktionen ‘bara följ vägskyltarna’.

      Eleverna i skolan är inte små sköra varelser vi är satta att skydda mot den grymma världen, de är morgondagens vuxna och vår uppgift är att rusta dem för att hantera världen på egen hand, utan oss.

  4. Du behöver inte be om ursäkt. Du var inte otydlig, och det vet du också att du inte var. Däremot kanske det är lite grann min motreaktion: att backa in i framtiden. Jag inser detta självfallet kan uppfattas som reaktionärt, och jag vill inte gärna se mig själv som en insnöad tråkmåns.
    Det går att orda mycket kring detta, vilket inte är att undra på. Det finns ju klassiska frågeställningar som går att plocka fram när vi talar om IKT: hur problematisera tidsandan med dess olika uttryck och krav på mänskliga egenskaper och kompetenser? (typ, Huxley).
    Än en gång, tack för din respons (och jag är – för tydlighetens skull – inte ironisk)!

    • Om någon besvarar något jag skrivit på ett sätt som ger mig ett intryck av att personen faktiskt uppfattade mitt uttalande som något helt annat än jag avsåg att säga tenderar jag att tolka detta som att jag uttryckte mig otydligt. Det är en liten lustig vana jag skaffat mig genom åren, grundad i erfarenheten av hur lätt det är att faktiskt missförstå det skrivna ordet där varken tonfall eller gester erbjuder någon möjlighet att förtydliga.

      Ja, det går att orda mycket kring detta, och för att detta myckna ordande skall bli fruktsamt krävs det också att man försöker lyssna på vad som sägs, och förstå detta. Inte alltid hålla med, men förstå.

      Detsamma gäller tekniken som sådan. Här som inom de flesta andra områden underlättar det om läraren har egen erfarenhet att ösa ur, vet hur tekniken fungerar, känner till kulturen och etiketten inom kulturen något.

      Risken finns annars att man hamnar i en slags desperat borderline-liknande situation av antingen eller:

      Ett antingen där eleverna helt berövas sina kommunikationsenheter

      Ett eller där de lämnas övergivna åt att på egen hand hantera och hitta balansen, eller gå under, samtidigt som vuxenvärlden kallsinnigt ser på från läktaren och kommenterar ogillande på hur ungdomarna inte automatiskt kan hantera denna rätt komlexa situation.

      Jag upplever inget av dessa scenarion som särskilt tilltalande.

      • Ok. Så för tydlighetens skull – och för att knyta an till min urspr. fråga: du som enligt egna uppgifter fått lära dig att hantera en ADHD-problematik har inte upplevt den myckna tekniken som ytterligare ett orosmoment utan som ett hjälpmedel att lättare orientera dig i tillvaron.

        Bra så.

        • Det tycks som vi än en gång talar förbi varandra, så för tydlighets skull:

          jag talar, på ett tämligen generellt plan, om konsekvenserna, för eleverna, som lärares olika förhållningssätt till elektroniska kommunikationsenheter, dvs mobiltelefoner, datorer etc, medför.

          Din fråga, som tidigare tycktes befinna sig på ungefär samma plan, syns nu plötsligt ha antagit en mer privat karaktär, och jag avstår därför vidare kommentarer kring den.

  5. Ping: IKT-pedagogik « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s