Vi kom att prata om vilken betydelse t ex konsertföreställningar med opera- och musikalhits, fenomen som tre tenorer, pianister vars kärleksliv är lika omtalat som musiken eller hårdrockare som sjunger operahits på scenen faktiskt har för operan och den klassiska musiken. Förenklar och förminskar de den totala upplevelsen, när de lyfter ut det som faktiskt är en del av en berättelse och presenterar det mer eller mindre utan sammanhanget? Eller ger det en möjlighet för människor som lever i sammanhang där de inte kommit i kontakt med dessa delar av kulturen alls att glänta lite på draperiet till en gnistrande, spännande fantastisk värld man inte ens visste fanns, att blygt kika in och kanske rent av bli nyfiken nog att faktiskt smyga sig in och upptäcka att de människor man möter där inne är rätt vanliga människor de också?
Min erfarenhet pekar på det senare alternativet.
Se till exempel på David Garrett. Han har beskrivits som den klassiska musikens David Beckham. En söt ung man med hästsvans, mysigt rockiga kläder och ett charmigt leende, lättsam och glad i intervjuer, inte det minsta främmande eller annorlunda. Han är killen man kan möta på krogen, be om hjälp för att nå den där burken med hallonsylt på översta hyllan i butiken eller i hamna intill på pendeltåget – och just genom detta gläntar han på draperiet för människor som kanske aldrig ens skulle anat att öppningen till den klassiska musikens värld fanns där bakom.
.
You're no different to me 
Jag tror som du säger att görs det bra så kan nya fans hitta vägen dit. Jag hittade vägen till operan genom hårdrocken (Kiitos Nightwish) och faktiskt, vägen till Iron Maiden via Arvingarna. Brukar glatt berätta att jag, under mina dansbandsdagar, lärde mig vad Maidens basist heter innan jag lärde mig Barbados basist.
*skriver med händer lätt darrande av chock* Jag är uppriktigt mycket glad att du fann vägen ut, hårdrocken har räddat många!
Men är det inte lite den inställningen som hindrar att man hittar vägar till musik man kanske skulle älska? När vi värderar och har förväntningar på andras musiksmak och ser det som en skala på vilken man kan klättra snarare än som ett spektra man kan utvidga?
Tveklöst, mina fördomar mot dansband är djupt rotade och slår skoningslöst till hur mycket jag än försöker vara på min vakt. Jag vill dock understryka att jag inte använde någon hierarkiserande bild. Den ena kultursfären står inte över den andra, och det finns inga låsta dörrar mellan de olika sfärerna, bara draperier som kan dras undan eller gläntas på.
Min upplevelse är att förväntningarna ofta kommer utifrån. Jag har slutat räkna de ögonbryn som höjs när jag berättar att kan lyssna på annan musik också. Jag fortsätter att dela isntällning med Marco Hietala (basist i Nightwish, ett tämligen gränsöverskridande metalband) ”Om en sång är bra är jag beredd att lyssna på den”
Helt rätt crimsonanna! Och vad man tycker är bra är upp till en själv. Jag vet inte själv hur många fantastiska musikupplevelser jag går miste om för att jag generas bara av tanken på vad folk skulle tycka, tänk om de skulle berika mitt liv…
Ytterst handlar det troligtvis om vilka bilder vi har av hur den som lyssnar på en viss sorts musik är, intelligent, inskränkt, cool, mainstream, flummig, nördig, tråkig, hårdhudad, obildad…Musik är som kläder, något vi anser visar hur vi är och jag tycker det är lite sorgligt, för det hindrar oss från att uppleva musiken fullt ut. Jag är lika fördomsfull som andra, men jag tror inte att det är bra.
Att, som i exemplen i inlägget, presentera musiken på ett sätt som inte är lika förknippat med alla fördomar gör det lättare att inte döma.
Givetvis kan man lyssna på annan musik, att låsa fast sig i en enda genre av princip blir raskt poserande och smålarvigt, och det är verkligen inte metal