Det är inte helt okej att det är okej

Det här med att komma ut, att förtydliga för omvärlden att kärlek är kärlek, men att man personligen inte förälskar sig enligt gängse, traditionella mönster kan vara en pärs, eller en lättnad. Många gånger en blandning, och olika i olika sammanhang.

Att ta emot någon som kommer ut kan också vara en pärs, eller en lättnad. Många gånger är det också en blandning, någonstans emellan sådär. Man kan uppleva att man behöver omvärdera sin bild av personen, samtidigt som man vill visa att man accepterar denna sida hos personen, och kanske också vill undvika att göra ‘en stor grej’ av det hela.

Att det är okej.

I Aftonbladet förklarar Andreas Drakenberg hur det välmenande och vanliga svaret ‘det är okej’ ändå inte är helt okej

Men bara för att hetero och homo lever i symbios i min värld, avspeglar det inte nödvändigtvis verklig­heten, som egentligen präglas av en maktobalans som tar sitt ­uttryck i ”Det är okej”.

Sen när fick heterosexuella rätten att säga ”Det är okej”, som om det vore deras sak att avgöra?­ Varför söker homosexuella ­acceptans för vilka de älskar, när heterosexuella inte gör det?

Visst, de menar väl, men samtidigt underhåller vi den osynliga maktobalansen.

Så vad kan man säga i stället för ‘det är okej’? Tja, det beror givetvis på vem man är, vem det är som kommer ut, i vilken relation man står till personen, i vilken egenskap man tar emot personen. Ett förslag lyder såhär:

.