Eiffeltorn till salu

År 1925 sålde greve von Lustig den övre delen av Eiffeltornet till en skrothandlare Andre Poisson. Inte bara lyckades han få bra betalt, han blev mutad för att faktiskt ta emot betalningen också. Det andra försöket att sälja samma torn misslyckades, men såväl greven som hans sekreterare kom undan och historien om affären, liksom tornet, består ända in i våra dagar.

Jag kommer att tänka på Viktor Lustig när jag läser Sam Sundbergs krönika i SvD om Jonah Lehrer, den unge, populäre skribenten som tycks ha förhållit sig en aning för lättsamt till källkritik för att hans texter skall kunna ses som riktigt seriös vetenskapsjournalistik men trots detta inte bara lyckades bli publicerad, utan vann både ära och status:

Man vill gärna tro det bästa om folk, och jag trodde verkligen det bästa om Jonah Lehrer. Jag följde den unge vetenskapsjournalistens blixtkarriär via Wired och Wall Street Journal. Hans böcker var bästsäljare, hans föredrag välbetalda och när han i början på sommaren landade som fast skribent hos The New Yorker trädde han in i den yppersta journalistiska eliten.

Genom att använda ett lättillgängligt språk och förenkla svårbegripliga, komplexa resonemang till snärtiga formuleringar om den mänskliga naturen, med fokus på sånt som vilka färger som ökar kreativitetn, hur man ska möblera för att öka kreativiteten etc blev han populär, hans böcker sålde pallvis och hans popularitet tycktes bara fortsätta att stiga.

Men:

När kritiska röster började höjas om hans förenkling av komplexa vetenskapliga rön var jag benägen att avfärda det som avundsjuka. När det visade sig att han ägnat sig åt ”självplagiering” genom att återanvända sina gamla texter tillät jag mig en suck av lättnad. Det förklarade hans omänskliga produktivitet av långa kvalitetstexter. Men så fick en Bob Dylan-expert händerna på Lehrers senaste bok, Imagine, och hittade ett citat av Bob Dylan som han inte kände igen.

och så gick botten ur historien, källkritisk faktagranskning avslöjade mer fusk, och Lehrers tid på den ansedda The New Yorker var över.

Jag tror inte hans karriär är över. Det finns alltid plats för en god berättare i världen, människor vill underhållas, och vill få tro att det som tycks alldeles för bra för att vara sant nog ändå faktiskt kan hända är lite sant, trots allt. Och tänk så coolt det vore om det faktiskt var toppen av Eiffeltornet man köpt, eller om badrumsplaceringen faktiskt påverkade kreativeteten, tänk om det gick att bygga sig till, att äta sig till, att färgsätta sig till det där som både tycks så eftersträvansvärt och svåruppnåeligt, på samma gång.

Lehrers berättelser var kanske inte vetenskapsjournalistik på den höga nivå många fick intrycket av att det var, men det gör dem inte värdelösa. Ritningar till luftslott är en bristvara här i världen.

Advertisements

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s