Tårar, handskar, mat och kramar

Jag har precis laddat ner Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, har bara sneglat på de första sidorna ännu och återkommer när jag läst mer.

Jag minns den tiden han skriver om så väl. Inte för att jag jobbade på sjukhus då utan för att reaktionerna på HIV, AIDS, HTLV-3 eller, som det ibland lite finkänsligt kallades, ‘den där sjukdomen’ eller mindre finkänsligt ‘bögpesten’ var så tydliga. Det är svårt, tror jag, att föreställa sig vilket naivt och godtroget samhälle som drabbades av denna farsot, och människor pendlade mellan två ytterlägen – antingen total förnekelse och avståndstagande, eller så den demonstrativa acceptans och naturlighet som skulle visa för den drabbade att man fortfarande såg honom – det rörde sig i människors föreställningsvärld uteslutande om homosexuella män som kunde drabbas av denna sjukdom – som en människa vilken som helst. Det fanns inga mellanlägen, men även i det yttersta acceptansläget fanns ett avståndstagande – jag minns en vän som med sorg i rösten berättade om hur de hemsjukvårdare som kom till honom medan han fortfarande orkade bo hemma mellan varven gärna kramade honom, men fick något panikartat i blicken om han ville dela en måltid med dem eller så bara bjuda på en kopp kaffe.

Det var svårt och obegripligt, alltför overkligt för att hantera naturligt. Nu ska jag läsa boken, och under tiden kan ni veta att man inte blev ett dugg smittad av att dela en måltid eller fika tillsammans. Jag provade många gånger, han var så duktig på att baka småkakor.

Advertisements

9 thoughts on “Tårar, handskar, mat och kramar

    • Man kan få intrycket av att du har ett så stort behov av att vara hånfull att du inte riktigt läser innan du kommenterar, men låt oss föreställa oss att din kommentar faktiskt har sin grund i välvilligt oförstånd: Bertil, jag var mycket ung. Min vän var nästan lika ung, och döende i en förfärlig, skrämmande, skamfylld sjukdom som få egentligen visste något om, men det gick många hemska rykten om. Jag kan försäkra dig att de känslor som fick oss att klänga oss fast vid varandra och i det vardagliga hade mycket lite med mod att göra.

    • Jag har läst de första sidorna nu, och den är som Gardells böcker brukar vara, väl berättad med ett säkert handlag, lättflytande utan att vara det minsta banal.

  1. Det här är en bok jag längtar efter att läsa. Jag minns också så väl den tiden då jag som väldigt ung följde den skräck som ändå fanns i Sverige när den ” farliga sjukdomen” kom hit. GP publicerade en intervju med Gardell om boken för ung. en vecka sedan. Den fick mig att börja gråta. Så hur jag ska fixa boken vet jag inte…

    • Skräcken var påtaglig, konkret, och överallt, och alla hanterade den olika. Boken är mycket läsvärd, och att gråta lite är inget att skämmas för eller kämpa emot, alla gråter ibland, det är mänskligt.

  2. Ping: Kärleken av Jonas Gardell « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s