Kärleken av Jonas Gardell

”Är du på väg? Men då går jag också så får vi sällskap.”
När Benjamin får syn på att Rasmus är i begrepp att gå tvekar han inte ett ögonblick, utan skyndar sig att också få på rock och skor.
Han har ingen avsikt att ens ge Rasmus ett val.
Paul följer roat hans iver och kan inte låta bli att ge en gliring. ”Åh, det ska missioneras, förstår jag …”
Benjamin låtsas inte ens höra.
”Vilket håll ska du åt då?” frågar Rasmus som också förundrat ser på när Benjamin nästan desperat letar bland alla skorna för att hitta sina egna
Benjamin reser sig med triumf när han hittat skorna, håller upp dem, färdig att gå.
”Spelar det nån roll? Samma som du.”

Jag har läst ut den, den första delen av Jonas Gardells hjärtslitande berättelse om det åttiotal som ryckte undan mattan under fötterna på oss alla på fler än ett sätt. Det är en ömsint vacker skildring av ett samhälle så naivt, så öppet, så oskuldsfullt övertygat om att om vi bara fortsätter som vi alltid gjort kan inget ont hända oss, inte här i vårt trygga, idylliska folkhem.

Jag känner igen mig i den världen han beskriver. Jag känner igen stämningen, reaktionerna, nyhetsrapporteringen och reaktionerna från ‘de vanliga människorna’ – jag tittar i gamla dagböcker och det jag finner där bekräftar att mitt gamla opålitliga minne faktiskt håller sig ovanligt nära den bild av hur jag upplevde saker, där och då, som finns i mina egna ord från mig själv till mig själv.

Bögpesten, som det kallades på den tiden, ett noanamn för att skapa och upprätthålla avståndet till det obegripliga, skrämmande hemska som ju faktiskt kravlade sig över Atlanten och tog sig i land även här i vår trygghet, gjorde mycket mer än att döda de där konstiga, perversa, äckliga bögarna. Den nöjde sig inte med att slå mot dem, den slingrade och ringlade sig in bland oss, in i själva folkhemmet och plötsligt, över en natt rasade illusionen och det blev smärtsamt tydligt att det här med homosexualitet, det man inte pratade om, det fanns ju även i de idylliska småsamhällena, i de fina familjerna. Homosexuella var inte bara de där där borta någon annanstans, de var en del av vi här hemma.

Gardells berättelse kretsar kring Rasmus, den unge, unge studenten, ensambarnet från Koppom som kommer till Stockholm och äntligen får möjlighet att utforska sin egen sexualitet, sin egen sensualitet och sina känslor, få vara en del av en gemenskap som sig själv. Det är inte bara rosa moln och pirrande förälskelse, men det är det också.

Läs den. Läs den som en kärleksberättelse i den skugga av farsoten varken karaktärerna i historien eller vi som levde då anade omfattningen av då, men som vi med nutidsögon är för medvetna om för att inte se, eller läs den som en tidsskildring. Läs den för att den är en viktig berättelse, men läs den också för att den är så vacker och så läsvärd.

Annonser

2 thoughts on “Kärleken av Jonas Gardell

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s