Jag hör detta förtvivlans utrop flera gånger i månaden, ibland flera gånger i veckan. Inte bara jag, jag är övertygad om att de flesta som jobbar med människor i utveckling och lärande hör det titt som tätt.
Varför kan inte jag det som alla andra kan?
Ibland känns det förtvivlat. Man ser alla omkring sig hantera deadlines, planera sin tillvaron, pynta sig själv och sina hem, träna, göra fantastiska resor, laga fantastiska middagar, läsa massor med uppbygglig litteratur… *phu*… man blir rent matt bara man tänker på det! Hur hinner de? Hur orkar de?
Hinner de? Orkar de? Lever de verkligen de där perfekta, fantastiska liven där de tycks ha 28 timmar tillgängliga på varje dygn och eoner av energi?
Tja, en och annan, kanske, det är ofta dumt att generalisera för hårt, men vet du, de allra flesta är precis som du och jag. Otillräckliga, osäkra, oroliga, springer emellanåt från det ena till det andra som stressade illrar, frågar sig varför de inte kan, alla andra tycks kunna så då borde ju de själva också….
Det är bara så mycket lättare att se det här hos sig själv än hos andra, eftersom vi ser oss själva inifrån men andra bara utifrån.
You're no different to me 
Det är lätt att bli blind och bara se allt alla andra gör men det finns också alltid så mycket de inte gör, som du kanske tar för självklart eller inte tänker på.
Det är ju så det är, och det glömmer man lätt bort
Dessutom lägger man gärna ihop alla andras egenskaper: Vara lika bra på att laga mat som en, lika ordentlig som någon annan, läsa lika mycket som en tredje, osv.
Oh ja, det har du alldeles rätt i!
Så himla sant. Det har t.o.m ett namn-additionsstress.
Det tycks mig mycket rimligt, så vanligt förekommande fenomen brukar vara benämnda
Mycket existentialism här plötsligt. Vem är jag? Vad kan jag? Just nu är sådana frågor lättbesvarade för mig.
Jag är en sjukling. Jag kan hosta och sätta min familj i arbete. 🙂
Det är bra, delegera! Du gör mig stolt