Flaggstångsknoppsputsarlärlingsmärkesdesignerassistentsekreterare

En språklig finess som fått stor uppmärksamhet på senare år är möjligheten att koppla ihop ord till nya ord. Ni vet: tvätt + maskin blir tvättmaskin, blyerts + penna blir blyertspenna, jätte + liten blir jätteliten, etc.

Det är främst särskrivningsmissar som fått uppmärksamhet, man kluckar glada skratt åt ‘skum släckare’ och ‘en ljus hårig person’ och liknande enkla misstag, men egentligen är ju det motsatta fenomentet ännu roligare.

Svenska som språk ger oss möjlighet att koppla ihop ord som tågset, nästan hur långa och finessrika som helst. Vi har det enkla exemplet tvätt+maskin, som ju enkelt förlängs med t ex förleden industri. Vips har vi en industritvättmaskin. Vi kan gå vidare med att lägga till en person som är ansvarig för denna maskin, och har då i stället en industritvättmaskinsansvarig. Eller kanske dennes assistents sonson? En industritvättmaskinsansvarigassistensbarnbarn? Om vi nu inte rent av önskar definiera vilken slags industri det rör sig om?

Den lille gossen har nu blivit ett snabbmatsindustritvättmaskinsansvarigassitensbarnbarn. Inte illa.

Skämt å sido. Särskrivningar är problematiska. Inte för att de på något vis försvårar kommunikationen, det gör de i nästan försumbart liten grad, till skillnad från de alltför långa ihopskrivningarna som kan komplicera saker något enormt, hur lustiga den än är.

Nej, problemet är i stället att särskrivningar påverkar hur läsaren ser på skribenten. Språkstudenten Zandra Flygh vid Uppsala Universitet har undersökt just detta fenomen och redovisar sina resultat i en uppsats refererad av Språkspalten i SvD.

Studien ger inget stöd åt att särskrivning skulle påverka begripligheten. Texten med ”folkhälso argumentet” bedömdes som lika lätt (ja till och med lättare) än den med ”folkhälsoargumentet”. I stället hittar vi de stora skillnaderna i synen på författaren. De som läste den särskrivna texten uppgav lågt eller mycket lågt förtroende för avsändaren medan de som läste samma text utan särskrivningar förhöll sig neutrala.

Med andra ord – den som har en tendens att särskriva väldigt mycket har svårare att bli tagen på allvar, och måste argumentera vassare och mer stringent än den uttrycker sig mer korrekt.