En halv hjärna

Jag gick ifrån min telefon i morse, så hela dagen har jag levt med halv hjärnkapacitet.

Tack vare hjälpsamma och uppriktiga elever, som inte bara var ärliga och talade om vad de hade i läxa och påminde mig om vem som sagt vad utan också fotograferade det som skrivits på tavlan och skickade mig fotografierna <3, och tack vare rätt mycket tur när jag utan att vara medveten om det råkade drälla iväg åt rätt håll vid rätt tillfälle vid inte färre än tre tillfällen och så täta bussavgångar därtill har det fungerat. Inte optimalt, men det har fungerat. Jag är mycket medveten om att jag glömt saker ni bett mig göra, eftersom jag inte haft möjlighet att notera det i mitt elektroniska arbetsminne. Förlåt. Be om det igen.

Ytterligare konsekvenser är att jag nu är tvungen att gå tillbaka till affären. Jag glömde hälften av det jag skulle handla, eftersom listan ligger i telefonen.

Att ha ett ickefungerande arbetsminne är ett handikapp som inte syns, men som märks, och som drabbar omgivningen i långt högre grad än man föreställer sig. Med mitt elektroniska arbetsminnes ständiga påminnelsepling inom hörhåll kan jag med lite välvillighet uppfattas som tankspridd och disträ. Utan det framstår jag snarare som nonchalant och arrogant som struntar i överenskommelser och löften, som en som bara låtsas lyssna och struntar i att göra sig mödan att ta hänsyn till andra människors tid och behov.

Förlåt!

Annonser

8 thoughts on “En halv hjärna

    • Oh, du anar inte! Det är många som uppfattar, och beskriver, mig som arrogant för att jag saknar sidseende och inte hälsar på dem, för att jag tänker på annat, glömmer möten, glömmer löften etc.

    • Alldeles oavsett hur man är i övrigt kan dåligt arbetsminne av omgivningen upplevas som bristande motivation och intresse. För de allra flesta är det ju så att när de är intresserade och motiverade, då är de också mer uppmärksamma och kommer lättare ihåg vad de lovat eller vad som sagts. Och om de ser något som viktigt glömmer de det sällan helt och hållet. Att tolka glömska som ointresse eller hänsynslöshet hänger därför nog mer samman med erfarenhet av människor i allmänhet än med erfarenhet av någon särskild person.

      Det finns också risk att den som redan upplever sig själv som obetydlig eller mindre värd än andra tolkar beteendet som att just de inte är viktiga ens för en person de i allmänhet upplever som engagerad och respektfull, vilket är ännu värre än att uppleva sig oviktig för någon som i allmänhet verkar se andra som oviktiga.

      Jag tror att det är svårt att inte misstolkas av omgivningen när man inte fungerar som det förväntade, särskilt om man aldrig öppet visar de brister man har. Att då bekräfta att man ser de problem som uppstått till följd av ens bristande förmåga, be om ursäkt för att det drabbat andra och förklara att det inte handlat om varken ointresse eller ovilja blir då inte självutplånande, utan konstruktivt. Risken för att ens problem ställer till med skada både för sig själv och för sin omgivning minskar. Att lägga till hur detta kunnat tolkas, exempelvis som ointresse eller brist på hänsyn, lyfter fram ett exempel på att skälet till ett visst beteende ibland kan vara annorlunda än det vanligtvis är och kan vara av värde för framtida tolkningar av liknande situationer.

      Sedan finns det de som av någon anledning inte vill eller kan sätta sig in i andras perspektiv, utan som fortsätter tolka dem utifrån samma antaganden som de alltid gjort.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s