Vardagskunskaper och vidare

I en artikel i Sydsvenskan lyfts än en gång argumentet att den undervisning som erbjuds i skolan har allt för liten anknytning till elevernas vardagstillvaro för att ha full relevans

Problemet är att eleverna ofta känner att de traditionella texterna inte har med deras verklighet att göra. De kan inte se något samband mellan undervisningen och sitt vardagsliv. Enligt Skolinspektionen leder det till att eleverna inte förstår varför de ska läsa texterna och därmed försämras motivationen och läsförståelsen.
Dessutom får eleverna inte någon undervisning i hur de ska hantera den information har tillgång till på internet. Det gör att de kan få svårt att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap i sin vardag.

Artikeln handlar om läsförståelse och läsvanor, och det nämns bland annat att ett delproblem är hur man läser – det är till exempel skillnad på att läsa digitala texter och papperstexter. Inte bara formatet skiljer, där texten på papper är statisk och direkt överblickbar då den inte erbjuder mer än just det som finns på papperet låter sig den digtala texten både anpassas i storlek och nyans efter läsarens behov och önskemål, är enkelt sökbar, och ger dessutom ofta möjlighet att slå upp ord och uttryck direkt, med ett enkelt klick, utan att behöva avbryta läsningen för att bläddra i en uppslagsbok.

So far so good. Olika sorters läsning kräver olika lästeknik, och att de unga människor som är elever i skolan i dag har annan lästeknisk bakgrund än vi hade är inte konstigare än att vår lästekniska bakgrund skiljer sig från våra egna lärares. TVn, som i dag är en sjävklarhet i de flestas tillvaro, gjorde t ex stor skillnad. I dag är det digitala media som påverkar skillnaden. Vad som kommer i morgon kan vi bara spekulera kring, men jag skulle inte bli det minsta förvånad om det suckas kring hur elevers läsförmåga försämras eftersom de knappt kan hantera läsplattorna längre, de använder ju bara sina moderna mojänger och har svårt att se vilken relevans det har i deras vardagsliv att tvingas hålla på med de där klumpiga gamla verktygen.

Men tekniken är inte det enda problemet när det gäller elevers läsande. Artikeln beskriver också hur eleverna upplever att texterna de ges saknar sammanhang och kontext, de har svårt att se hur det de förväntas läsa har koppling till deras egen vardagsverklighet.

Detta är ju egentligen två olika frågor, men de går in i varandra. De handlar om kontext, och hänger intimt ihop med problemet med stängda klassrumsdörrar. Det är absolut nödvändigt med tämligen hämningslöst samarbete mellan lärare, över ämnesgränser och stadiegränser, kommungränser, nationsgränser och alla andra mer eller mindre konstruerade gränser för att ge eleverna det sammanhang och den kontext i vilken texterna de läser blir meningsfulla. Var skrevs de? När skrevs det? Hur ser det ut på den platsen? Hur levde människorna på den platsen vid det tillfälle när texten skrevs? Hur levde textförfattaren? Hur levde den tänka läsaren? Hur levde övriga? Hur såg den politiska situationen ut, där och då? Var i den litterära traditionen hör texten hemma? Hur anknyter den till tidigare texter, och hur anknyter senare texter till texten i fråga?

Har eleven nytta av detta i sin vardag? Är det relevant för den verklighet i vilken eleven lever utanför skolan? Det kan. vid en hastig blick, tyckas som att svaret på detta är nej, men då bör man titta en gång till. Ty eleven existerar inte i ett vacuum. Tvärtom – eleven lever i ett sammanhang, och detta sammanhang är många gånger större än den vardag eleven som fjorton eller sjuttonåring förmår se och omfatta med sina dåvarande erfarenheter. Men skolan skall inte förbereda eleven för en existens som evig fjortonåring – skolan skall ge eleven möjlighet att som tjugofemåring, som trettioåttaåring, som femtiosexåring kunna fortsätta vidga sina horisonter. För att göra detta möjligt behöver man få veta hur saker ser ut och fungerar, sett ut och fungerat och kan komma att se ut och fungera, långt utanför den vardag där man själv befinner sig.

Skolans uppgift är inte att begränsa eleverna till en evig tillvaro i den vardag där de växer upp. Skolans uppgift är att visa att det finns en värld där utanför också, så att eleverna själva kan avgöra om de vill stanna där de är, eller finna sin plats i tillvaron någon annanstans, i ett sammanhang där de kan känna sig hemma och leva ett givande liv.

Argumentet om vardagsanknytning är försåtligt. Det låter rejält och påtagligt, konkret och relevant, men det inrymmer ett mått av begränsning vi bör vara uppmärksamma på.

Annonser

6 thoughts on “Vardagskunskaper och vidare

  1. En sak som jag kom att tänka på är att det som nu kallas ny teknik inte bara erbjuder nya sätt att hantera texter utan också ställer andra krav på förmåga att hantera information. I en läsplatta, dator eller annan platta finns inte bara de texter man ska använda, utan också en massa annat, andra texter, andra funktioner osv. I skolan måste man nog också ha en plan för att lära ut hur man håller fokus på det man vill. Det är lätt att bara formulera regler, när man istället borde fokusera på strategier. Det är inte ett nytt problem, men distraktionsmomenten är mer lättillgängliga än tidigare och jag är inte säker på att lärarna själva har lärt sig hantera dem. Har de det är jag inte säker på att de vet hur de gör alla gånger.

    För 20 år sedan kunde eleverna ha en tidning insmugen i boken, men nu finns tidningarna där från början, man behöver inte planera att göra annat, man måste planera att låta bli. Så ser hela samhället ut, något för stunden roligare inte bara finns överallt, det pockar på uppmärksamhet, marknadsför sig och ställer andra krav på självdiciplin för att undvika. Det kan vara frestande att som lärare därför försöka skärma av sitt klassrum, hålla sig till pappersböcker, papper och penna och sätta upp regler mot telefoner och plattor. Tyvärr hjälper det inte eleverna att utveckla ett självständigt lärande.

    Det är ett problem att steget från en impuls att göra något roligare till att faktiskt göra det är så kort, man måste ha mycket bättre självkontroll för att hantera det än om det roligare tar minuter att komma åt. Ibland hinner man inte ens märka att man lämnat uppgiften och börjat bildsöka stora näsor. Och man måste nog använda sig av att det går lika snabbt att komma tillbaka igen.

    Hur gör man för att begränsa sig och hur kan man lära ut det?

    • Det är en mycket viktig del av det eleverna i dag behöver få lära sig. Och för att de skall få det måste lärarna ovillkorligen ägna tid och kraft åt att sätta sig in i hur den digitala delen av verkligheten ser ut och fungerar. Det är mer än Twitter och Facebook, men det är Twitter och Facebook också. Det är integritet och öppenhet och tillgänglighet och överflöd och aggressiv och förförsisk marknadsföring, precis som du beskriver.

      Får man inte en chans att lära sig detta så str man hjälplös när man plötsligt förväntas kunna hantera det. Det behöver vi i skolan ta på djupaste allvar.

        • På sätt och vis, men mer för fortbildning av lärare än för att i någon mån ta ansvar för denna del av läsandet. Ansvaret och undervisningen i digital litteracitet måste genomsyra undervisningen i alla ämnen, varje dag, varje lektion. Det måste vara ett så naturligt förhållningssätt från lärarnas sida att det ständigt förekommer, ständigt lyfts och framhålls, oavsett om ämnet för stunden råkar vara matematik, svenska, geografi, idrott och hälsa eller något annat. Det bör inte och får inte lämnas över på någon enskild yrkessgrupp, tanken ‘det där är någon annans ansvar’ är alltför bekväm, den behöver motas i grind.

        • Jag tänkte nog mer att det borde vara en uttalad del av informationshantering att hantera ett överflöd av nöjen på samma plats som det man hade tänkt arbete med, att bibliotekarier både kunde vara konsulter i hur man hanterar det kognitivt och dels i vilka tekniska hjälpmedel som kan finnas för att underlätta det. De kan vara ett stöd både för lärare och elever. Många tycks ha uppfattningen att bibliotekarier bara lånar ut böcker och håller ordning i hyllorna, när de i själva verket är en yrkesgrupp som behövs mer och mer ju mindre böcker används.

        • Definitivt, de fyller en mycket viktig funktion, och bör absolut både finnas med i bilden och tas i anspråk. Jag är kanske lite bränd av skoldebatten och känner en ständig rädsla för att något skall tolkas som att lärare kan släppa på sin del av ansvaret för elevernas kunskapsutvecklingsmöjligheter. Det är nog en fullständigt obefogad rädsla, men just nu har jag svårt att skaka av mig den.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s