De rör sig över nästan hela skalan, de där nyanserna. Från ljusaste ljust, nästan vitt med bara en liten brytning, till mörkaste mörkt, i det närmaste svart med bara en aning ljus i, så svag att vi knappt uppfattar den förrän vi kontrasterar mot helt svart.
Jag är totalt fascinerad av fenomenet. Jag ska vara uppriktigt, jag har inte läst någon av böckerna än, men det allmänna samtalet om böckerna, både samtalet om sexet i historien (det tycks finnas en ramhandling också som jag inte riktigt fått grepp om) och samtalet kring böckerna som fenomen, som en del av en litterär trend och som ett moraliskt fenomen. Jag fascineras över hur demonstrativt somliga läser dem, och hur andra smyger, medan ytterligare andra tydligt markerar att de minsann inte alls befattar sig med den här sortens litteratur.
Det tycks som om böckerna, liksom deras föregångare, de rätt förfärliga Twilight-böckerna, precis som melodifestivalen och andra storskaliga TV-program ingår i det allmäna folkmedvetandet. De är fenomen som de flesta känner till, och har åsikter om, oavsett om man faktiskt läst böckerna eller sett programmet eller inte.
På så vis säger de, som kultur ju gör, något om den tid vi lever i, och därmed om oss som lever i den. Fascinerande!
You're no different to me 
Jag, som är beroende av att läsa och därför kan läsa i princip vad som helst, var tvungen att lägga ifrån mig boken efter ett tjugotal sidor. Inte för den eländiga historien, utan för att språket var så extremt dåligt. Jag stod helt enkelt inte ut med en enda mening till.
Tja, det här med hur man upplever språket i en text är ju väldigt personligt, och kanske är översättningen osedvanligt usel? Som jag nämnde har jag inte själv läst böckern ännu, så jag har ännu ingen egen uppfattning. De flesta beskriver det som enkelt, banalt men lättflytande och snabbläst.
Jag läste den på engelska så det går inte att förklara det eländiga språket med brister i översättningen. På ett café i förra veckan hörde jag två kvinnor vid bordet bredvid prata om böcker de nyligen hade läst, och en av dem berättade om den absolut sämsta bok hon hade stött på och som hon inte hade kunnat fortsätta läsa. Det visade sig vara ”Femtio nyanser av honom”.
De hade ett utryck som enligt dem indikerade en dålig text – ”ostyriga lockar”. I ”Femtio nyanser…” är det gott om ostyriga lockar.
Tja, jag har som sagt inte läst böckerna, men har ett bestämt intryck av att det nog inte är språket som är poängen med historien.