I dag hände det. Jag fick den första impulsen, den första känslan av att det kanske är dags att hoppa av allt det här med skoldebatt, kanske lämna skolvärlden helt och hållet bakom mig. Att lägga ner mina vapen, kliva ner från barrikaden och gå min väg.
Det som utlöste den var inte lönen, inte dokumentationen, inte elevers bristande förkunskaper, inte styrdokumenten eller någon annan av de aspekter som ofta lyfts som orsaker. Det var i stället att höra ännu en person som tycks befinna sig i undervisande ställning säga, rent ut, att hen inte är mycket för vetande och forskning, utan föredrar att hävda sitt eget tyckande.
Jag betraktar fascinerad min egen plötsliga impuls. Var kom den ifrån? Jag har ju hört det här hundratals gånger tidigare, det är inget nytt? Jag vet ju att hen sannolikt har goda intentioner i sitt hållningssätt, och att det gäller de som väljer att instämma med hens uttalande också. Jag vet att hen inte alls menar illa med att begränsa elevernas möjligheter genom att gömma nycklarna de borde få med sig och låta dem leta på vinst och förlust i stället för att ens tala om ifall det är fågel, fisk eller mittemellan. Hens avsikt med att låtsas att de är på rätt spår trots att de tröttnat, tappat intresse för jakten eftersom den inte leder någonstans och i stället ägnar sig åt något helt annat är välmenande, hen menar sig kanske rent av uppmuntra elevernas egen nyfikenhet.
I föraktet mot vetenskap och forskning ligger ett lika stort förakt mot eleverna, en attityd av att de inte kan hantera de där stora frågorna, att de inte ska bry sina söta små huvuden med sånt som de ändå inte förstår utan fokusera på sina oskyldiga små intressen. Skolans uppgift att öppna nya möjligheter, ge eleverna nycklar till nya dörrar, dörrar de inte ens visste fanns, och visa dem att de faktisk kan lära sig mer än de någonsin drömde om att kunna, sopas in under en våt, kvävande filt av välmenande beskydd.
Det gör mig förtvivlad, och arg… och har man sett, impulsen att hoppa av gick över. Jag blir kvar på barrikaden ett tag till.
Men den här dagen är ändå värd att notera. Den första impulsen. Den första känslan av tvivel. Den första tanken på att kanske ändå är striden fåfäng. Den är värd att dokumentera för att så småningom få en bild av vad som leder till vad.
You're no different to me 
Blev orolig när jag läste rubriken, men lugnare när jag läste texten, trots att den var kryptisk. 🙂
Ja, jag vill inte peka ut den person som sa det, dels för att hen inte är direkt unik, dels för att hen redan själv pekat ut sig genom att säga det på offentlig plats. Men det oroar mig när någon i undervisande position faktiskt kan säga att hen inte är mycket för forskning och inte bara får stå oemotsagd, utan rent av blir uppmuntrad och får en liten pigg hejjakör bakom sig.
Har brottats med liknande frågor själv ibland och jag vet hur svårt det kan vara. När man har engagagerat sig i något länge blir det som en del identiteten. Bra att du noterade känslan och lät den vara det det är.
Vi får se vart det tar vägen. Jag kan inte låta bli att ställa mig vid sidan av och iaktta mig själv =) Yrkesskada, tror jag
Den förmågan kan vara mycket användar ibland.
Den kan ju onekligen det, så länge det inte går för långt.